En lovsång till alla ungdomsarbetsledare – är du bra på navelpiercing?
TEXT & FOTO: Sixten Ekstrand
Jag tillbringade senaste helg på Ungdomens kyrkodagar på Lärkkulla. Det är några år sedan sist och det var en både intressant och lärorik upplevelse att som 63-årig gubbe leva i det organiserade kaos som UK är.
UK är ungdomlig entusiasm och hög ljudnivå. Det är frimodiga talturer i plenum om allt mellan himmel och jord. Inte så genomtänkt alla gånger men viljan att förändra och bygga framtidens kyrka är det inget fel på. Ibland kändes det som om man borde ha satt locket på och deklarerat att det där förslaget är helt dödfött. Men varför sätta locket på? Varför döda visionerna, entusiasmen och viljan att skapa en bättre kyrka och en bättre värld?
Vi äldre och vår kyrka behöver ungdomarnas nyfikenhet och spontanitet. Vi som stegvis stelnat i tradition, formalism och gamla mönster behöver definitivt skakas om ibland.
Under dagarna på Lärkkulla växte en inre glädje och tacksamhet fram inom mig. Den inspirerades av alla möten med de unga i plenum, mässor och spontan, ungdomligt galen glädje när det drog ihop sig till Open Stage. Jämsides med den här känslan växte en lovsång fram inom mig, en lovsång till alla ungdomsarbetsledare.
Tack för att ni finns och tack att ni år efter år orkar se, bekräfta och ta er an de unga.
Tack för att ni lyssnar till dem när livet skaver och torkar besvikelsens tårar när de kraschlandar.
Tack för att ni tar vaknätter på läger och tack för tålamodet med busiga konfirmander.
Tack för de djupa samtalen om tron och livets mening.
Tack för att ni lyssnar till allt från kärleksbekymmer till framtidsplaner.
Ni är inte världens bäst betalda och det är obekväma arbetstider. Ni får kanske inte alltid den uppskattning och uppmuntran ni borde få, fastän ni arbetar med det viktigaste vi har, vår framtid. Men jag hoppas att ni åtminstone då och då får någon bekräftelse från de unga på att ni är viktiga för dem.
För ungdomar är ju både besvärliga och härliga. Det senare bekräftades med all tydlighet av den tjej i övre tonåren som kom till kansliet då jag dejourerade och frimodigt inledde med frågan: Är du bra på navelpiercing? Jag måste erkänna att det blev lite kortslutning i hjärnbarken men jag lyckades ändå samla mig snabbt.
Hennes problem var att piercingen i naveln hade börjat blöda och hon funderade på vad vi borde göra. Nå, saken åtgärdades och bra så. Samtidigt kunde jag inte släppa händelsen. Inombords kände jag en stilla glädje och sände en tacksamhetens tanke både till vår kyrka och våra ungdomsarbetsledare. Tänk vad fint att vi får arbeta i en kyrka där man får vara sig själv och det är tryggt att diskutera tro, tvivel och livsmening, men också fråga om prästen är bra på navelpiercing.