Att sätta färg på evangelierna
TEXT: Hedvig Långbacka
Ofta har jag fascinerats av hur få adjektiv det finns i evangelierna. Vi får inte veta mycket om hur människorna såg ut, hurdana miljöer allt skedde i, hurdant vädret var eller hur det luktade på olika ställen. Det är som om evangelisterna helt koncentrerat sig på att teckna ner det Jesus gjorde och sade; säkert tyckte de att detaljer som till exempel kläder, utseende och miljöer, var onödiga.
Kanske hade det att göra med deras övertygelse att Jesus snart skulle återkomma och att de samtida inte behövde få en mängd beskrivningar, utan budskapet, så rakt på sak som möjligt. Nog visste ju de som levde då hur kvinnor klädde sig och hur brödet smakade.
Men vi människor – eller åtminstone de flesta av oss – är ju sådana att vi gärna vill veta mera om just detaljerna. Vi vill kunna föreställa oss solnedgångar vid Genesarets sjö, hur det såg ut i en sal där bröllop hölls, vilka färger syrier, romare, samarier och andra vi möter klädde sig i. Därför har det genom seklerna berättats legender och sagolikande tolkningar av evangeliernas personer och miljöer.
Med historikers hjälp
Till det yttre har världen förändrats till oigenkännlighet från vår tideräknings första sekel. Vi behöver ta historieböcker till hjälp för att kunna bilda oss en uppfattning om tidens förhållanden. Eller så, ännu hellre, kan vi läsa en skicklig romanförfattare med djupa kunskaper i antikens historia. Som Mika Waltari.
Tiden mellan påsk och pingst är en bra tidpunkt att läsa hans klassiker Rikets hemlighet. Huvudpersonen är en ung och förmögen romersk man som driven av olycklig kärlek reser omkring i medelhavstrakterna. Han kommer till Jerusalem en dag då två rövare och en som sägs vara en profet blir korsfästa. Världsmannen Marcus har sett avrättningar förr, men något han inte kan sätta ord på håller honom kvar så att han bevittnar Jesus’ sista timme.
Händelsen påverkar honom djupt och han vill veta allt om ’judarnas konung’, som han ser att det står på korset. Han inleder ett sökande efter alla som känt eller hört om Jesus och i och med detta förvandlas hans liv totalt. Han upplever till slut pingstens under i Jerusalem. Den i grekisk filosofi och romersk hårdbarkad pragmatism skolade Marcus slår in på en väg som, låter författaren oss ana, kommer att leda till djupaste själsfrid men också till martyrdöden.
Waltari studerade både teologi, historia och filosofi. Tack vare sina kunskaper kunde han skriva en bok som ger färg åt evangeliet – här finns miljöskildring, naturskildring, dialoger och diskussioner. Som den stora romanförfattare han var föreställde han sig de olika personerna i Jesus’ liv och beskrev både deras utseende och lynne.
I Rikets hemlighet finns dofter, lukter, smaker, färger. Och hela tiden handlar det om sökandet efter Guds rikes hemlighet och den uppståndne Kristus. Strävan efter att mitt i allt det konkreta och synliga fånga in det översinnliga.
Mika Waltari. Foto: Wikipedia
Tröst i tvivelsögonblick
Romanen är min tröstebok! Jag brukar läsa om den sisådär vart femte år, gärna i tiden mellan påsk och pingst. Waltaris berättarkonst fångar mig varje gång. När jag känner tvivel och uppgivenhet, har svårt att stå ut med hur dumt vi människor så ofta handlar, får jag tröst av berättelsen om Marcus. Jag påminns igen om det oerhörda som faktiskt skedde och som Marcus ser med färska ögon – att Gud stiger ned och delar människans villkor. Också de svåraste stunderna.
Om jag blir frustrerad över alla de diskussioner kring småttiga detaljer som förs i kyrkan får jag hjälp av att, som Marcus, tänka på hur litet alla våra mänskliga trätor betyder i skenet av den stora kärleken.