Delar man med sig blir det mycket mer livat
Mitt första möte med orättvisa upplevde jag då jag kom hem från skolan och fick höra att en okänd grannpojke hade varit på besök. Min mamma hade gett honom en av mina bollar och jag hade inte många. Förklaringen var att han bodde i en hälften mindre bostad och uppenbarligen inte hade vare sig eget rum eller en boll. Har ni så här många rum? hade han frågat. Det väckte min mammas medkänsla.
Orättvisan jag återkommit till i tankarna handlar inte om att jag förlorade rätten till min boll utan att sjuåringar i samma hus kunde vara så olika lottade. Att orättvisorna ökade med avståndet lärde jag mig tidigt i söndagsskolan men den stora chocken kom då jag flera decennier senare reste till Indien med några kolleger. Förutom allt annat vi såg av olika lottade människor, fattiga och handikappade, reagerade jag på att den kunnige skräddaren som sydde mig en skjorta fick en lön som motsvarade priset på en kopp kaffe på flygplatsen. Den drack jag inte.
Mer sång och musik
I en annan värld handlar det nu aktuella I-landsproblemet i Helsingfors om att det inte längre ska få finnas specialklasser till exempel i musik eftersom det genom positiv segregering leder till orättvisor. Flera musicerande barn har redan från förut ett bättre utgångsläge än många andra. Lösningen låter som hämtad från Sovjetunionen – om inte alla kan ha det lika bra ska alla ha det lika dåligt.
Förr sjöng alla barn mer i skolan än idag. Det var psalmsång vid den dagliga morgonbönen. Sedan den tiden har rösternas tonlägen sjunkit så mycket att noterna måste skrivas om. Jag tycker man kunde vända på steken och säga att alla borde få ha mer sång och musik i skolan. De som inte gillar det kunde få rätt att göra någonting annat utan att det tar bort något av den psykiskt och fysiskt hälsofrämjande aktivitet som alla barn borde ha rätt till. Och musiken är inte den samma som förr då röstregistret minskar.
Om man tar med sig tre barn i olika åldrar för att se en fotbollsmatch kan de i rättvisans namn behöva var sin kudde att sitta på för att bättre se vad som händer på spelplanen. I jämlikhetens namn kan det dock hända att de behöver olika tjocka kuddar. I kärlekens namn kanske det längsta barnet ger sin kudde till det kortaste.
Inga lätta lösningar
Medan många kämpat med ekonomin under pandemin har världens tio rikaste personers sammansatta förmögenhet ökat från 700 miljarder dollar till 1 500 miljarder. Det är hisnande att tänka på allt som kunde göras med hälften av den summan på olika håll i världen. En större utmaning verkar det vara att förstå vad dessa tio personer har i huvudet.
Den som har mest leksaker när den dör vinner? Den tanken är begripligare än att pengar på konton eller i fonder ger större tillfredsställelse hos tänkande mänskor än liv, hälsa och rättvisa för alla.
Den som har mest leksaker när den dör vinner? Den tanken är begripligare än att pengar på konton eller i fonder ger större tillfredsställelse hos tänkande mänskor än liv, hälsa och rättvisa för alla.
Här medger jag strax att det är imponerande att ens ana hur en börsmäklare fungerar för att optimera avkastningen, men jag skulle hellre veta om man ska prioritera de föräldralösa barnens morgonmål eller den handikappade trettioåringens behov av en rullstol med beaktande av att hans framtid är osäker, eftersom han har AIDS. Dessutom borde barnhemmet få hjälp med att köpa en bit egen jord att bruka så de kan försörja sig själva. Då både kort- och långsiktig planering är en fråga om liv och död och står i konflikt med varandra finns inga lätta lösningar.
Då man inser det hopplösa i drömmen om en rättvis värld där alla föds likvärdiga och med samma möjligheter kunde man ge sina matvanor en tanke och dela drömmen med sina närmaste. Kanske kommer vi på hur det är möjligt att chefen för postiljonerna får 28 gånger högre lön än de, fast hans arbetsdagar inte är längre. Kanske kommer vi på vad man kan göra åt saken.
Den ekonomiskt fattigaste tiondelen av finländarna, drygt en halv miljon människor, har i snitt bara 55 % av den inkomst som den tiondel som har näst minst inkomster. Den skillnaden kan verka lika överraskande som skillnaden mellan den rikaste och den fattigaste tiondelen. Den rikaste tiondelen av finländarna äger hälften av förmögenheten och blir bara rikare. Å andra sidan kan man bli överraskad också av den misstänksamhet och avund som förekommer mellan grannar i nästan likartade förhållanden i Afrika.
Jämförelsen är en glädjedödare i hela världen.
Men nu står grannarna i Uganda tillsammans i affären med jordbruksverktyg. Hoppet om samverkan växer. Tänk om det kunde fungera hos oss som bor eller jobbar i samma hus. Man kan inte leka med så många bollar på en gång. Delar man med sig blir det mycket mer livat.
Text och foto: Sixten Granroth