Försök gå en mil i din nästas skor och märk att det inte är som du tror.

Text: Carita Eklund, ledande diakoniarbetare Åbo svenska församling

Pengarna är slut, maten är dyr och en bunt räkningar väntar på betalning. När pengarna kommer in och de nödvändiga utgifterna är betalda finns det litet eller nästan inget för resten av månaden. Det här är verklighet inte bara för församlingsanställda, även våra församlingsbor kämpar med ekonomin i vardagen. Vi anställda har ändå en viss trygghet i att lönen kommer också nästa månad. Om du pusslar ihop din vardag med arbetslöshetsbidrag, bostadsbidrag, barnbidrag och underhållsstöd och eventuellt utkomststöd betyder det att du förutom litet pengar har ansökningar att fylla i. Speciellt utkomststödet är helt beroende på vilka utgifter du har just den månaden och om de beaktas i stödet.

Tidigare i höstas berättade Åbo Underrättelser om en mamma med två barn som har låg lön och försöker få allt att gå ihop med en totalinkomst (alla bidrag inräknade) på ca 3000 euro. I kommentarsfältet till artikeln kom det arga och ganska elaka kommentarer om att det är en stor summa och att man då inte skall klaga att man har för litet. Det här visar på hur svårt vi har att sätta oss in i någon annans livssituation. Många människor som inte lever med tonårsbarn vet inte vad för slags utgifter en sådan familj har. Någon kommenterade att barn inte behöver ha en mobiltelefon eller att kläder finns att köpa på lopptorg. Jag blev så ledsen över reaktionerna. Ett barn var som helst i vårt land som har fyllt tio år är väldigt avvikande om hen inte har en mobiltelefon. En mobiltelefon kräver ett abonnemang, det finns billiga sådana men utgifterna blir i alla fall minst 15 euro i månaden. Har man flera barn blir kostnaderna då större o.s.v.

“Liksom annan trygghet är den ekonomiska tryggheten beroende på de människor vi har runt omkring oss. Ingen klarar sig isolerad och helt på samhällets stöd.”

Vi har i diakoniarbetet möjlighet att hjälpa och stöda människor som har en tillfällig ekonomisk kris eller som lever på väldigt små inkomster länge. Liksom annan trygghet är den ekonomiska tryggheten beroende på de människor vi har runt omkring oss. Ingen klarar sig isolerad och helt på samhällets stöd. De grundläggande utkomststödet är menat för tillfälliga kriser och på en så låg nivå att man omöjligt kan leva på det år ut och år in.

Ensamboende människor är sårbarast, pensionärerna har det också knappt. Pensionärer som arbetat i låglönebrancher eller har invalidpension. Butiksbiträden, dagvårdspersonal och människor som har betjänat oss hela sitt liv har sällan en stor pension. Många faller under fattigdomsgränsen som är något mellan 1200 och 1300 euro netto. Om man under arbetslivet inte har haft möjlighet att köpa sig ett eget hem är hyreskostnaderna också ofta den enskilt största utgiften.

Av familjerna är det ensamförsörjarna som har svårt att få ekonomin och krafterna att gå ihop. Skilsmässa är den sämsta ekonomiska affären man kan göra. Då man i en relationskris försöker reda upp ekonomin som är planerad enligt två inkomster är det så gott som omöjligt att gå ur affären som vinnare. Oftast förlorar båda. Också den parten som inte lever med barnen förlorar, den sociala förlusten och ensamheten kan leda till stora problem. Allra bäst av dem som söker diakonins hjälp klarar sig par som lever tillsammans med små inkomster eller stora familjer som ändå har två vuxna ansvarsbärare. Deras ekonomiska bekymmer är stora men de har någon att dela vardagen med.

“Den som besöker mig på mottagningen skall känna sig litet bättre till mods när hen går än när hen kom.”

Diakonin har inte möjlighet att ersätta samhällets stödsystem, vi kan endast ge litet stöd när det krisar sig. Vi som kyrka får inte förbise att det alltid kommer att finnas människor som behöver stöd. Alla har inte samma resurser eller förutsättningar att klara sig själv, sjukdom och olycka kan drabba alla. Vi kan kanske ge ett köpkort till matbutiken, hjälp med en ny (eller använd men fungerande) bykmaskin, hjälp med mediciner eller nåt annat när krisen är som störst. Diakonins stöd består inte av pengar, vårt stöd består i bemötande, någon att dela sina erfarenheter med. För mig själv har jag satt upp endast ett mål med församlingens diakonala hjälparbete: Den som besöker mig på mottagningen skall känna sig litet bättre till mods när hen går än när hen kom.

När du med en hungrig broder delar bröd

är du inte ensam i ditt överflöd.

psb 489