Minoritetsspråket i majoritetskyrkan – Borgå stifts tillkomst och funktion

Text: Sixten Ekstrand

”Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar.” Det här citatet som beskriver sökandet efter den finländska identiteten under 1800-talet tillskrivs Adolf Ivar Arwidsson (1791–1858). Arwidsson var prästson från Padasjoki nära Tavastehus. Han studerade i Åbo och Uppsala och blev 1823 amanuens vid Kungliga biblioteket i Stockholm.

Citatet speglar sökandet efter ett folks identitet. I den här artikeln som behandlar Borgå stifts tillkomst och funktion så vill jag inleda med att travestera Arwidsson. ”Svenskar är vi inte, finnar vill vi inte bli, låt oss vara finlandssvenskar.” Denna travestering av Arwidssons citat pekar på de grundläggande motiven för att bilda ett svenskspråkigt stift i Finland. Det handlade om att värna en språklig, kulturell och kyrklig gemenskap, en identitet som dels hämtade starka intryck från Sverige, dels kände en stor samhörighet med finskt kyrkoliv, men som i grunden var finlandssvensk.

Domsöndag 25.11 2023

Det är Domsöndag den 25 november 1923. Den alldeles nyss vigde biskopen i Borgå stift, TD Max von Bonsdorff stiger upp i predikstolen i Borgå domkyrka. Kyrkan är fylld till sista plats, rikets president K.J. Ståhlberg är närvarande och von Bonsdorff inleder sin predikan med följande ord: ”Frukta icke! Härefter skall du fånga människor. Så talade Jesus en gång till en av sina lärjungar... Samma ord av vår Frälsare ha helt visst otaliga gånger ingivit senare tiders lärjungar mod och tillförsikt, när de inför ett stort uppdrag känt sin egen svaghet och bristfullhet.”

Biskop von Bonsdorffs ord var en återspegling av den process som slutligen ledde till ett eget stift för finlandssvenskarna. En process präglad av osäkerhet och fruktan för att företaget inte skulle ros i hamn. Samtidigt var hans ord – det medgav han trettio år senare i sin avskedspredikan – en beskrivning av den bävan han kände inför uppdraget att leda det nya stiftet.

Vägen mot ett eget stift

Men låt oss ta ett steg tillbaka och se hur det började. Vägen till ett eget stift för finlandssvenskarna var nämligen inte helt spikrak, utan kantad av besvikelser. Behovet var uppenbart. Vid sekelskiftet 1900 fanns det endast fyra stift i Finland, Åbo, gamla Viborgs stift som hade flyttats till Borgå efter freden i Nystad 1721 samt Uleåborg och Nyslott. Detta kan sättas i relation till att Sverige vid motsvarande tid hade 12 stift. Det fanns alltså ett uppenbart behov av att utöka antalet stift för att utveckla och effektivera församlingsarbetet.

Vid kyrkomötet 1913 behandlades därför ett initiativ om att grunda två nya stift. Kyrkomötet var positivt inställt till initiativet och man anhöll om medel i statsbudgeten för ändamålet. Regeringen lät dock rödpennan gå över anslaget. Det fanns inte ekonomiska förutsättningar.

Men skam den som ger sig. Frågan dök upp igen fem år senare på 1918 års kyrkomöte. Ett initiativ om grundandet av två nya stift, varav ett för den finlandssvenska befolkningen, förelåg. Men nu blev det back redan i kyrkomötet. Med rösterna 45-38 röstades inrättandet av ett svenskt stift ner och frågan var nu hur man skulle gå vidare.

Ny taktik

Eftersom kyrkomötet vid den här tiden sammanträdde endast vart femte år, så bytte man taktik och lät rikspolitikerna inom Svenska folkpartiet ta över. Så nu förflyttades scenen från kyrkomötet till regeringens årliga budgetförhandlingar där partiet målmedvetet drev frågan om medel för att grunda ett svenskt stift. Det blev dock inte ens tredje gången gillt. Först på det femte försöket lyckades man få en majoritet bakom förslaget om inrättandet av ett svenskt stift år 1923. Då hade man ännu en gång tvingats byta taktik. I stället för att som svenskspråkigt parti hålla hög profil i frågan lät man inför budgetbehandlingen 1923 en socialdemokratisk riksdagsman och en finsk högernationalist föra talan, och då gick det vägen. Det här vittnar också om minoritetens dilemma. Argumenten för ett svenskt stift hade inte ändrats, men det spelade stor roll vem som gjorde sig till talesman för dem.

Armbrytning om stiftsstaden

Efter att riksdagen hade beviljat medel för ett nytt stift i budgeten för 1923 gick frågan till kyrkomötet som också sade sitt ja, och efter en liten armbrytning om stiftet skulle placeras i Åbo, Helsingfors, Vasa eller Ekenäs stannade man för Borgå. Det avgörande argumentet var ekonomiskt. Borgå stad lovade bygga en biskopsgård om stiftet placerades där. Money talks. Så den salomoniska lösningen blev att det gamla Viborgs stift som 1721 hade flyttat till Borgå nu fick göra ny resa till Tammerfors som blev ny stiftsstad, medan det svenska stiftet övertog det gamla domkapitelshuset i Borgå och Borgå stad byggde en ny biskopsgård.

Språk och identitet

Vilka var då motiven för att grunda ett femte stift på språklig grund i Finland. De främsta argumenten var språkliga, kulturella och andliga.

När Finland år 1917 blev självständigt fanns det en viss spänning mellan språkgrupperna i Finland. Historiskt hade svenskan haft en dominerande ställning inom både samhällsförvaltningen och kyrkan. Den finsk-nationella och kulturella rörelse som uppstod under senare delen av 1800-talet bidrog till ett uppsving för både finsk kultur och det finska språket. Det var ofta – och kanske förvånande – den bildade svenska klassen som gick i bräschen och en rätt stor del av denna förfinskade sina svenska namn och bytte modersmål. Så blev prästsläkten Malmberg till Malmivaara, Fennander blev Vennamo och det tyskklingande Durchman ändrades till Turkka.

En annan stark drivkraft bakom grundandet av ett eget stift var också att värna det finlandssvenska kyrkliga livet. Den tidigare nämnda förfinskningen märktes även inom prästkåren. Antalet svenskspråkiga teologiestuderande sjönk drastiskt under början av 1900-talet och i många svenska församlingar tjänstgjorde präster med ibland bristfälliga kunskaper i svenska.

Det här skapade naturligtvis oro bland de svenskspråkiga, vilket ledde till en både kyrklig och kulturell kraftsamling som resulterade i att man skapade egna svenska institutioner. Så grundades det svenskspråkiga universitetet Åbo Akademi 1918 och Förbundet för svenskt församlingsarbete år 1920. Samma år tillkom även Förbundet Kyrkans Ungdom med ansvar för det kyrkliga ungdomsarbetet och 1924 fick Åbo Akademi en teologisk fakultet.

Det handlade om att värna den finlandssvenska kyrkliga identiteten. Jämsides med detta fanns det yttre fiender som den kyrkliga samlingsrörelsen önskade mota i grind. Den framväxande arbetarrörelsen och dess kyrkokritik och krav på religionsundervisningens avskaffande i skolorna ingav oro. På den andra flanken mötte frikyrkligheten upp. Den finländska frikyrkligheten var inte numerärt något hot, men dess framgångsrika söndagsskol- och ungdomsarbete attraherade allt flera. Sin ringa numerär till trots engagerade frikyrkligheten även en del kända personligheter som gav den en extra lyskraft.

I dag omfattar Borgå stift 45 församlingar med sammanlagt ca 220 000 kyrkotillhöriga. Till stiftet hör alla svenskspråkiga församlingar och församlingar med svenskspråkig majoritet. Som konstruktion är stiftet speciellt eftersom tillhörigheten definieras dels utgående från språket, dels etniskt.

Hundra år senare

När Borgå stift i år firar sitt 100 årsjubileum är det skäl att ställa frågan om de intentioner som fanns bakom det svenska stiftets tillkomst också förverkligades. Bidrog tillkomsten av Borgå stift till att stärka det svenska språket och den finlandssvenska kulturella samhörigheten? Och mår det finlandssvenska kyrkliga livet bättre i dag?

Generellt går det att svara jakande på alla dessa tre frågor. Redan det faktum att det finns ett svenskt stift har bidragit positivt till kyrkans tvåspråkighet. Svenska representanter i kyrkomötet, biskopsmötet och Kyrkostyrelsen är en påminnelse om Finlands två nationalspråk. De svenska rum som församlingarna erbjuder i våra större städer utgör språkliga oaser i en vardag som annars för många går på finska. Också kulturellt är pärlbandet av svenska och tvåspråkiga församlingar längs med Finlands kuster en förenande länk. Ingen annan institution samlar finlandssvenskar i lika hög grad som Borgå stift.

Också i kyrkligt avseende är det egna stiftet en resurs. En jämförelse med de andra stiften visar på en avsevärt högre kyrkotillhörighet bland finlandssvenskarna. Kyrkotillhörigheten i Borgå stift är 76 % medan den i hela kyrkan är 66 procent. Andelen döpta och konfirmerade är högre och också gudstjänstdeltagandet visar bättre siffror. Det här bevisar det obestridliga faktum att modersmålet är trons språk. Samtidigt är det givetvis ett utslag av en minoritetsposition där vaktslåendet om det egna språket, kulturen och andligheten blir viktiga markörer för den egna identiteten. På ett sociologiskt plan handlar det om att det som Anders Bäckström kallar ”believing in belonging” accentueras i högre grad hos en minoritet. Tillhörigheten blir i sig en markör för den kulturella och andliga identiteten.

En minoritet är för det mesta utelämnad till majoritetens goda vilja eller i värsta fall godtycke. Borgå stifts tidigare biskop Björn Vikström tecknar i en artikel i boken Mindre folk – mer kyrka? tre olika positioner en minoritet kan inta; exkludering med betonande av den egna identiteten, inkludering med risk för att förlora sin egen identitet och för det tredje att bli en del av ett pluralistiskt samhälle. För Borgå stifts del känns alla dessa positioner bekanta. Det optimala är att leva som en språklig och kyrklig finlandssvensk minoritet i ett pluralistiskt samhälle. Samtidigt kämpar stiftet mot en inkludering och risken att förlora sitt språk och sin särart. Och ibland exkluderar vi oss både medvetet och omedvetet från majoriteten.

Foto: Arkivbilder