Semana Santa och den stora berättelsen

Text och foto: Stefan Myrskog

Stilla veckan, eller Semana Santa som den kallas i Andalusien, är en vecka då berättelsen om Kristi lidande, död och uppståndelse framskrider i smala gränder, på gator och torg. En vecka då människor i tusental följer med de religiösa processioner som drar fram genom städerna.

Firandet pågår från Domingo de Ramos (palmsöndagen) till Domingo de Pascua (påskdagen), men förberedelserna har pågått i månader. Troner har byggts och dekorerats i minsta detalj, medan orkestrarna har övat och finslipat på musiken.

För en nordbo är processionerna en upplevelse. Längs smala gator eller breda avenyer rör sig plattformar (tronos eller pasos), utsmyckade med den lidande Kristus, jungfru Maria, lokala helgon, olika ljusuppsättningar – burna av bärarlag som långsamt skrider fram i sin rytmiskt gungande gång. Så har de gjort sedan medeltiden, organiserade i lokala föreningar eller brödraskap.

Orkestrarna med sina trummor och blåsinstrument avslöjar var processionen drar fram. Och med sina vemodiga melodier understryker de berättelsens olika skeenden. I större städer är tiotals processioner på gång samtidigt. Luften fylls av väldoftande rökelse, brinnande vaxljus och sorlet från människor i alla åldrar.

Många pauser

Processionen pausar rätt ofta och då kan man passa på med sin nyfikenhet. Jag frågar en bärare hur många de är. ”Vi är 140 man”, lyder svaret där han står och torkar svetten ur pannan. De allra största tronerna, som kan väga över 4000 kilo, har över 200 bärare.

I en liten by bärs plattformen till min förvåning av kvinnor. Jag frågar en man som står bredvid mig om det är vanligt att kvinnor bär. Han vet inte riktigt, men mycket stolt pekar han på en av de bärande kvinnorna: ”Hon är min fru”. Det är ett hedersuppdrag att vara bärare.

En grupp som förvånar en oinvigd betraktare är de så kallade Los Nazarenos som går med i processionen iklädda en strutformad huvudbonad med hål endast för ögonen. Traditionen går tillbaka ända till 1400-talet och inkvisitionsdomstolen som införde seden för att peka ut de personer som skulle straffas efter att ha begått religiösa synder. En del går barfota. Kontrasten är stor till den unga mamman som går i processionen med sin fyra månader gamla baby i famnen.

Alla är de med och för en lång tradition vidare, gestaltar berättelsen om Gud som lider och dör, men som får sin höjdpunkt i påskdagens uppståndelse, glädje och triumf.

Kristus lever!

Jag kommer att tänka på påsken hos oss. Visst kunde vi också hos oss starkare markera påskens drama, att livet segrat över ondskan och döden. Och en del har vi ju. Den ortodoxa traditionen firar påsknattens mässa, vi har Via Crucis som fått fotfäste i Helsingfors och passionsspelet Kärlekens väg i Sibbo. Jag tror att liknande evenemang ligger rätt i tiden. Och påsken är värd att fira!