Gudsbilder vi har och är

Text: Claus Terlinden, omsorgspräst

Gudsbild I

לֹֽ֣א־תַֽעֲשֶׂ֨ה־לְךָ֥֣ פֶ֣֙סֶל֙ ׀ וְכׇל־תְּמוּנָ֔֡ה

(Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild... 2 Mos 20)

Vi kan inte vara utan Gudsbilder.

Kan inte tänka, tala utan bilder.

Bild här i vid bemärkelse: föreställningar, associationer, ord, ljud, färger, former, smak: allt som har med våra sinnen att göra.

Gudsbild II

נַֽעֲשֶׂ֥ה אָדָ֛ם בְּצַלְמֵ֖נוּ כִּדְמוּתֵ֑נוּ

(Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss... 1 Mos 1)

Enligt 1 Mos 1 kan jag inte ’inte vara’ Guds avbild.

Jag är skapad till det.

Vi är alltid Guds avbild med och för varandra.

Frågan är: hurdan bild presenterar du för mig?

Och jag för dig?

Dunkel spegel

Alla bilder är begränsade och därför bristfälliga.

Verkligheten är begränsad. Den är bara vad den är och inte vad den inte är. (Om man inte är anhängare av idén om multiverse. Då finns det i och för sig ingenting som inte finns.)

Det gäller naturligtvis också för den verklighet jag är. Och därför också för den gudsbild jag är. Den är principiellt bristfällig. (Eller är det kanske rentav det ofärdiga, öppna som åtminstone en aspekt av gudsbilden?)

Det är skäl att påminna sig om alla bilders brist och begränsning - och om verklighetens brist och begränsning.

Denna ide/ologi/kritik hör till det centrala i den kristna tron.

Laterna magica

Gudsbilden är en ömsesidig projektion.

Människan som Guds avbild är ’projektion’ av det oavgränsbara, ogripbara som vi pekar på med det lilla ordet Gud. (De lärda strider dock vari denna gudsavbildskap består.)

Gud (vad vi föreställer oss om Gud) är också en imagination, en projektion. Här har religionskritikern Ludwig Feuerbach rätt - och inte rätt. Visserligen är Gudsbilden en ibland rätt så entydig, nästan naiv projektion (#Gubbenpåmolnen). Men det är inget argument emot Guds ’existens’. (Obs: också användningen av ordet ’existens’ är noggrant sett projektion av en spatiotemporal tankefigur på någon som, åtminstone enligt mångas uppfattning, är mera än rum och tid, det vill säga evig).

Så, det mesta vi påstår om Gud är projektion. Men ”Gud” är den vita, ’tomma’ duken vi projicerar våra bilder på.

Apofatisk/katafatisk

Det ovan nämnda är på sätt och vis gamla insikter som tänkande människor har försökt tackla genom att prata om ’via positiva’ (=jag kan säga saker om Gud, fastän Gud är mycket mera än det sagda) eller ’via negativa’ (=jag kan bara säga vad Gud inte är). Eller så talar man om ’katafatisk’- (jag kan säga något om Gud) eller ’apofatisk’ teologi (jag når fram till Gud där orden slutar.)

Karusell

En annan väg (eller snarare återvändsgränd i mina ögon) har varit att definiera ett visst språkmaterial (bibeln, eller traditionen i form av kyrkofäder och så vidare) som ’kanon’. Språket och bilderna snurrar sedan, fastän ibland på ett ganska kreativt och drivet sätt, kring det materialet. Men som i en karusellfärd kommer man egentligen ingenvart med den metoden. Tyvärr präglas mycken teologi av det karuselltänkandet och har haft svårt att integrera de senaste århundradens insikter inom fysik, biologi, kosmologi och så vidare i språket och världsbilden.

Ikonoklasm/ Bilder brister

Men det finns en växande och sig utvidgande insikt i problemet.

I synnerhet olika befrielseteologier har försökt introducera nya Gudsbilder. Det handlar också alltid om att lyfta fram Guds avbild hos människor som har förbisetts eller exkluderats från att kunna vara Guds avbild: allt från kvinnor och barn till människor med andra hudpigment, kulturer eller erfarenheter än den just nu dominerande klassen.

Jag nämner här två intressanta böcker jag har läst på senare tid:

1996 publicerade Nancy Eiesland boken: The disabled God.

I den lyfter hon fram frågan om hur människor med olika funktionsnedsättningar är Guds avbild och vad det betyder för Gudsbilden. Hon såg bilden av en ’sip-puff wheelchair-Gud’ (en Gud som alltså sitter i en rullstol som styrs med munnen). Samtidigt betonar hon potentialen i nattvardens symbolik (brutet bröd/ bruten kropp) och i den märkliga detaljen att den uppståndne Kristus berättas ha kvar såren från korsfästelsen. Han förblir ’disabled’.

Natalie Wigg Stevenson följer i sin bok Transgressive devotion ett annat spår. Hon tar avstamp i delvis ganska provokativa konstinstallationer och hittar djärva metaforer som till exempel bilden av en glömsk/dement/senil Gud. (Eller hur ska man tolka bibeltexter som påminner Gud om hans godhet och barmhärtighet som till exempel i antifonen för 1 söndagen i fastan Reminiscere: ”Herre, kom ihåg din barmhärtighet...” (Ps 25)

Dessa teologiska försök skapar (och pekar på) sprickor och glapp som finns och måste finnas i varje Gudsbild.

Varför skulle en bild av en faderlig, välnärd, festklädd, atletisk Gud med ansat skägg vara en mera fullkomlig och bättre bild för Gud än .... (fyll i vad som skulle vara den mest störande bilden på Gud för dig.)

Är alla bilder lika bra/dåliga? Eller finns det ändå en måttstock, en skala av bättre och sämre? Kan man tala om Gud som nazi? Eller sadist? Är Putin en Gudsbild? Kanske inte. Men jag ska akta mig för allt för snabba svar (som i regel bara stiger fram ur och bekräftar mina fördomar).

Jag tror att det ska finnas en riktning, ett håll åt vilket bilderna ska brytas upp: individualitet, mångfald, komplexitet, frihet, vilja, relation.

Filosofen Peter Rollins har under flera år haft ett intressant projekt som han kallar ”Atheism for lent”. Han uppmanar att under fastan inte avstå från mat eller dryck eller odygder utan från Gud själv.

Rollins bjuder in till diskussioner där man utsätter sig på allvar och försöker följa olika religionskritiska och ateistiska tänkares tankegångar. (https://peterrollins.com/atheism-for-lent-welcome-2023)

Via crucis

Finns det en säker utgång?

Nej.

Det finns risk – och stor sannolikhet - för att funderingarna far fel. Misslyckas. Fastnar i fördomar och rädslor. Vilseleds. Möts av ett bryskt ”Håll dig på din plats, Satan”.

Ingen sitter inne med hela bilden. Hela sanningen.

Hela vägen. Hela livet. Jag prövar mig fram. Växer. Mognar. Ibland också: krymper. Regredierar. Att en gång ha varit på rätt spår betyder inte att jag automatiskt aldrig mera kan gå fel. Förstå fel. Insikter kan gå förlorade.

Och vice versa, naturligtvis: att ha förirrat sig, att vara förvirrad betyder inte att man inte kan vinna nya insikter, vända om.

(Att vända om är inte att vända tillbaka: det finns inga vägar tillbaka, bara framåt. Också en ’reformation’ borde hellre kallas ’transformation’.)

Det gäller den gudsbilden jag har. (De gudsbilderna. Det är ju också en illusion att kunna ha EN helgjuten bild.) Ingen av gudsbilderna kan lösgöras från den tid och den plats (och det språk och den kultur etc) de uppstår i. De bär med sig processen av att växa, mogna, åldras och kanske bli föråldrade. T o m obrukbara.

Det gäller den guds(av)bilden jag är. Livet, kroppen och medvetandet är en process med många skikt och förgreningar. Och den kommer att ta slut. ”Av jord är du skapad...”

ὕπαγε ὀπίσω μου, σατανᾶ

”Håll dig på din plats”

Så översätts Jesus förebråelse mot Petrus i Mat 16 i Bibel 2000.

En missvisande översättning. Meningen borde snarare översättas som: ”Bort! Bakom mig!” Och betecknar då alltså en helt annan rörelse än ”att hålla sig på sin plats”.

Petrus uppmanas följa sin ’gudsbild’ (som han några verser innan har bekänt.) Men gudsbilden är en mästare på väg. Som blir korsfäst. Dör. Kanske för att det måste?

För att uppståndelsen finns bara bortom döden?

Också för bilderna.

Också den gudsbild jag har.

Och är.

P.S.

(Och hur skulle en kyrka se ut som ger plats och möjlighet för denna process så att den blir realistisk och livgivande? Men inte morbid och förtryckande? Jag tänker mig att orden ödmjukhet och lekfullhet kunde vara ledstjärnor.)