Kristet fredsarbete efter andra världskriget

Spikkorset från Coventry i St Sebalduskyrkan i Nürnberg. Foto: Yvonne Terlinden

Text och bild: Yvonne Terlinden

Över ett halvt sekel har jag levat. Mitt liv började när Finland och Europa levde efterkrigstid, en tid av återuppbyggnad och eftertanke. Andra världskrigets hemskheter lade grunden för olika initiativ som skulle hantera det förflutna och bygga en annorlunda framtid. Jag har växt upp i en relativt fridsam tid i en fredlig del av världen och lärt mig att alla människor har ett lika värde och samma rätt till liv och lycka. Jag har levt i trygg förvissning om att länders integritet respekteras, att konflikter kan lösas utan våld. För att jag har växt upp just den här tiden, i det här landet.

När krig bryter ut är det mer eller mindre obegripligt. Hade vi inte lämnat sådant bakom oss? Nattvardsliturgins ord ”du har inte lämnat oss i syndens och dödens våld” får en ton av innerlig bön om bekräftelse och ”himlarna och jorden är full av din härlighet” i Sanctus väcker längtan efter en starkare tro. Mänsklig grymhet, mänskligt våld skrämmer och skapar osäkerhet – är det sådana vi människor är?

Det finns exempel på motsatsen också. Människor som trots allt visar respekt och medkänsla för andra. I år har jag särskilt sökt berättelser om människor som lever i kamp mot eskalerande våld för fred och försoning.

I juni reste vi till de tyska kyrkodagarna i Nürnberg. Jag reste med angelägna frågor: Vad händer efter en katastrof som förstör och förgör – liv, värdighet, hopp? När krig och våldsamheter underminerar medmänsklighet och hopp, när historiska händelser vittnar om bestialitet och grymhet – vad händer sedan? När katastrofen är över, kriget tar slut? Hur gjorde man efter andra världskriget?

Aktion Sühnezeichen Friedensdienste – konkret arbete som försoningsgest

I slutet av 1800-talet föddes i de östra delarna av Tyskland en person som fick stor betydelse för fredsarbetet i Tyskland efter andra världskriget. Han hette Lothar Kreyssig och hann under sitt liv tända många gnistor av hopp under ett århundrade som i Europa betydde mycket våld, hopplöshet och förtvivlan.

Kreyssig var aktiv inom bekännelsekyrkan, den del av den protestantiska kyrkan i Tyskland som under nazistväldet kämpade mot regimen. Kyrkan tog officiellt inte ställning mot regimen. På 1950-talet föreslog Kreyssig som ordförande för Evangeliska kyrkans synod att kyrkan inte bara skulle be om förlåtelse för sin officiella hållning under nazismen, utan att den också genom handling skulle bearbeta sin historia och signalera beredskap att lära sig av sina felsteg. Så grundades Aktion Sühnezeichen som ett tecken på viljan till försoning, som en möjlighet att konkretisera bönen om förlåtelse. Aktion Sühnezeichen, som ordagrant betyder Aktion tecken på försoning, ville inte helt enkelt sända hjälp till dem som lidit av nazisternas frammarsch, utan skulle ödmjukt be om lov att få hjälpa. Det handlar om en unik ödmjukhet, som uttrycker en insikt om att kyrkan som delaktig i skulden inte har något att kräva – man kan inte ens kräva att få hjälpa till. Man måste be om lov. Aktion Sühnezeichen har sedan grundandet bett om lov, och fått lov, att hjälpa till med att bygga upp vad nazisterna brutit ner. För Kreyssig och hans vänner var det viktigt att inte bara be om förlåtelse och sedan gå vidare, utan att också göra gott och arbeta mot hat och oförsonlighet.

Sen dess har människor i ASF:s regi vistats längre tider i olika länder och med sin insats t.ex. återuppbyggt sönderbombade sjukhus, kyrkor och byar.

Spikkorset från Coventry

Den 14 november 1940 genomförde tyska Luftwaffe sin operation Månskenssonaten.

Det var ett massivt flygangrepp mot den engelska staden Coventry, där det bl.a. fanns flygindustri som de ville förstöra. Bombanfallet var Luftwaffes hämnd för britternas anfall mot München veckan innan. Och anfallet över Coventry motiverade i sin tur britterna och deras allierade att skoningdslöst bomba andra mål i Tyskland.

I Coventry fanns en medeltida katedral. När anfallet var över och elden hade gjort sitt, stod bara väggarna och tornet kvar av katedralen. Allt annat hade brunnit ner.

Kyroherden Richard Howard upplevde starkt att den förstörda kyrkans öde beskrev den kristna trons kärna: död och förstörelse har aldrig sista ordet. I sin radierade julbön samma år, bara veckor efter anfallet, talade han om hur församlingen i Coventry vill vara en plats, ett sammanhang där man söker befrielse från våldets tyranni. Församlingen vill verka för en mer Kristuslik värld. Han bad för landets fiender, de ansvariga för förstörelsen. Han bad om att församlingen efter kriget skulle kunna förenas med sina fiender i kristen kärlek och arbeta tillsammans som vänner för att med Guds kraft befrämja Guds rike. På korväggen i ruinerna lät Howard orden ”Fader förlåt” skrivas med tydliga bokstäver. Inte ”förlåt dem”, utan ”förlåt”. Kyrkoherde Howards vision var att alla människor vidkänns sin egen brist och har anledning att tillsammans be om förlåtelse.

“Efter branden gick man genom bråtet i ruinerna. Där hittade man gamla, handsmidda spikar som hade hållit uppe taket. En av prästerna band ihop tre spikar så att de bildade ett kors. Det här korset – spikkorset från Coventry – har blivit en symbol för försoningsarbete främst i Tyskland, men också runt om i världen.”

Efter branden gick man genom bråtet i ruinerna. Där hittade man gamla, handsmidda spikar som hade hållit uppe taket. En av prästerna band ihop tre spikar så att de bildade ett kors. Det här korset – spikkorset från Coventry – har blivit en symbol för försoningsarbete främst i Tyskland, men också runt om i världen. Spikkors-gemenskapen innefattar församlingar och institutioner som på olika sätt arbetar för försoning. De finns i dag på fem kontinenter i 45 länder. Nordens hittills enda spikkors finns i Bergen i Norge.

Spikkorsets tvärbalk består av två spikar som pekar i varsin riktning. Man tänker sig att det är viktigt att se bakåt och vidkännas historien. Lika viktigt är det att se framåt och arbeta för att konfliktsituationer inte leder till splittring och hämndspiraler, utan präglas av kärlek till fienden och kan lösas utan våld. Den här tanken sammanfattas i tre principer: att hela de sår som historien gett, att lära sig leva med olikhet och befrämja diversitet, att bygga en kultur som präglas av rättvisa och fred. De församlingar eller institutioner som är med i gemenskapen arbetar för politisk, religiös, social eller ekonomisk försoning, de arbetar i krig och konflikter, med försoning efter konflikter och de kan arbeta på nationell, regional eller lokal nivå.

På människorättsgatan i Nürnberg finns deklarationen för mänskliga rättigheter inristad i gatans vita pelare. Foto: Yvonne Terlinden

Staden Nürnberg vill en bättre framtid

De första timmarna under vårt besök i Nürnberg gick jag omkring med gråtsnörd strupe och tänkte att jag aldrig skulle orka flera dagar här i staden. Nürnberg är staden där tredje rikets ideologi spikades i lag, men det är också staden där den moderna internationella rätten fick sin början. Historien är för stark – här i Nürnberg samlade Hitler partifolket till stora partidagar, här skulle han bygga sitt pampiga regeringskomplex och platser för storsamlingar i partiets tecken. Men här finns också Sal 600 i justitiepalatset, där de ledande nazisterna efter kriget ställdes inför rätta och dömdes för sina brott. Och här finns i dag ett kommunalt centrum för mänskliga rättigheter, en gata med en pelare för varje av de mänskliga rättigheterna, och en förståelse för den mänskliga ambivalensen. Medvetet går staden Nürnberg in för att skapa en ny identitet; en stad för fred och mänskliga rättigheter.

Besöket i Nürnberg påminde mig om hur mycket godhet det finns i och bland oss människor. Det finns människor som visar gränslös osjälviskhet, står upp för mänskliga rättigheter och offrar sig för det goda och rätta. Deras engagemang kan spridas som ringar på vattnet och bilda växande rörelser. Men det behövs individuella beslut före det finns en rörelse att ansluta sig till. Det är därför viktigt att individer – våra barn och unga – stärks och fostras till fredsmänniskor. Lothar Kreyssig, Richard Howard och dagens tjänstemän och befolkning i Nürnberg är stärkande exempel på vägen framåt; hämdspiraler och hopplöshet har vänts till arbete för fred och försoning.

Aktion Sühnezeichen Friedensdienste

Community of the Cross of Nails