Rysslands bysantinska rötter, del 4

Krimkhanatet. Foto: Wikipedia

Text: Hedvig Långbacka

”Krim är en del av Ryssland, har varit det i alla tider och kommer att förbli det i alla tider”. Se där en av de många lögner Rysslands president Putin helt ogenerat predikar för sina anhängare. Inte ens den mest regimtrogna ryska historiker kan hålla med honom.

Krimhalvön tillhörde det mongoliska imperiet från mitten av 1200-talet tills 1443 då det blev en självständig enhet, det s.k Krimkhanatet med en befolkning bestående av slaver, vikingaättlingar och, framförallt, ättlingar till de mongoliska erövrarna, tatarer. Khanatet blev i praktiken en del av det osmanska imperiet på 1500-talet och muslimskt.

Moskva/Ryssland gjorde flera försök att erövra Krim, men först 1774 lyckades kejsarinnan Katarinas ryska trupper göra det. Så enligt Putin är alltså 229 år ’alla tider’. Enligt hans sätt att se har också Kiev och Moskva 'alltid' hört ihop - att Kiev fanns flera hundra år innan Moskva ens var en stad är bara historieförvrängning.

Stora lögner

En annan tyrann, Adolf Hitler, skrev i sin Mein Kampf att en stor lögn fungerar bättre än en liten, eftersom få människor är beredda att acceptera att man verkligen kan ljuga så grovt som storlögnare gör. Det här har Putin utnyttjat nästan hela sin tid som president.

Särskilt lätt att få människor att tro på stora lögner är det om man ljuger om något som uppfattas som viktigt, en del av en persons eller ett folks identitet. Krimhalvön har blivit en symbol för det ryska imperiet, trots att den alltså inte har några ryska anor att tala om. Och det fanns och finns många i Ryssland som drömmer om att landet skall bli ett stort och mäktigt imperium igen, med Krim (och resten av Ukraina) som en ’återbördad’ del.

En del, som Putin själv, glorifierar Sovjetunionen, medan andra önskar sig ett Ryssland som enligt bysantinsk sed är både en politisk och andlig stormakt. Det ’andra Rom’, Konstantinopel, var ett av kristenhetens viktigaste centra; nu vill många att Moskva skall erkännas som det viktigaste av dem, det ’tredje Rom’.

Den ortodoxa paradoxen

“Det som för många har varit särskilt svårt att smälta under Ukrainakriget är att patriarken av Moskva, den ryska ortodoxa kyrkans överhuvud, så varmt har understött kriget.”

Det som för många har varit särskilt svårt att smälta under Ukrainakriget är att patriarken av Moskva, den ryska ortodoxa kyrkans överhuvud, så varmt har understött kriget. Att en kristen präst, som borde vara ett föredöme i nästankärlek, kan se med blida ögon på att människor av alla åldrar plågas och dödas är en svårförståelig paradox.

Men för Kirill och många andra representerar väst i allmänhet och de katolska och reformerta kyrkorna i synnerhet dekadens, ogudlighet och omoral. I en predikan den 6 mars 2022 sade Kirill att kriget är en andlig kamp mot dem som förkastar de värden som Ryssland och ortodoxa kyrkan står för, och där inställningen till pride-parader är en avgörande fråga som visar vilken sida man stödjer. I hans ögon skyddar Ryssland det ukrainska folket från att gå under i den kampen.

I hans ord ekar gamla tankar från Östrom, men också senare tiders uppfattningar om bl.a. hur litet en enskild människa betyder i den stora kampen mot det man bestämt sig för att misshagar Gud.

Att förstå allt är att förlåta allt, säger en av huvudpersonerna i den stora ryska författaren Leo Tolstojs Krig och fred. Det kan väl inte så många hålla med om när människor dödas och samhällen förstörs. Men visst är det lättare att tackla vetskapen om vad som pågår i Ukraina och Ryssland om man förstår den historiska bakgrunden. Förlåtelsen är sedan ett annat, inte minst teologiskt, problem.