The cross and the lynching tree

TEXT: Claus Terlinden

”Du som lever, lider på jorden nu.”

Psb 852 (text och musik Marcello Giombini; Övers. Lars Åke Lundberg*)

“Strange fruit hanging from the poplar trees.”

Strange fruit (Billie Holiday; text & music: Abel Meeropol)

“I pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror…”

Psaltarpsalm 137

Vilken sång sjunger du?

Den amerikanska teologen James Cone (1938–2018) berättar i sin bok ”The Cross and the Lynching Tree” en grym och mörk sida av den US-amerikanska historien. Boken behandlar rasismens inverkan på kristet liv och tänkande, i synnerhet den form rasismen fick i det fenomen som kallas ‘lynchning’. Boken utkom 2011.

Lynchning betyder att en mer eller mindre stor grupp människor tar lagen i sina egna händer och torterar och avrättar offentligt människor de anser har förtjänat ett tydligt och avskräckande straff. Begreppet har uppstått under den amerikanska revolutionen. Det härleds från ’domaren Lynch’ (det finns två kandidater för den titeln. Charles Lynch eller William Lynch) som berättas kan ha varit upphov till begreppet när han accepterade ett sådant system av mobb-justis.

Efter inbördeskriget 1861–1865 avskaffades slaveriet i USA. Lynchningen, som dittills kunde drabba medlemmar av olika samhällsgrupper vändes då mot mörkhyade amerikaner, i synnerhet i de s k Sydstaterna som hade förlorat kriget och varit motvilliga till avskaffandet av slaveriet.

Mellan 1880 och 1951 registrerades omkring 5000 fall av lynchning. Lynchningar utvecklades ibland till rena rama folkfester, ofta med pressens närvaro, där stora skaror män, kvinnor och barn deltog och bevittnade våldet mot mörkhyade.

Utlösaren för lynchningar var i regel bagateller (en mörkhyad man hade tittat på en ljushyad kvinna eller dylikt) eller lösa och felaktiga rykten. Lynchning drabbade också ungdomar och kvinnor.

Lynchning är ett samhälleligt våld med ett klart rasistiskt budskap: att sätta de nyligen från slaveriet befriade mörkhyade på ”plats”.

Det finns också ett starkt sexualiserat element i våldet som kunde innehålla kastreringar och andra sexuella förnedringar.

(Om man vill förstöra sin nattsömn kan man googla bilder på lynchningar.)

Det mest typiska elementet för en lynchning var att offret hängdes väl synligt i ett träd eller en lyktstolpe.

Cone ser ett tydligt ikoniskt släktskap till korsfästelsen. Han visar exempel hur också konstnärer har sett denna parallell till det sättet Jesus (som en av många) mördades på.

Men många (vita) kyrkor och teologer reagerade inte alls på lynchningsvåldet.

Detta förvånar Cone. Varför kom det så lite protest från de vita kyrkorna mot våldet. Hur kunde teologerna missa den tydliga ikoniska parallellen mellan lynchoffren och den korsfäste Jesus?

Som exempel tar Cone den av honom annars mycket uppskattade teologen Reinhold Niebuhr. Niebuhr var mycket engagerad i en socialt inriktad tolkning av den kristna tron i synnerhet med tanke på industriarbetarnas situation. Enligt Cone verkar han ändå haft en nästan total blind fläck för hur de mörkhyade drabbades av rasismens och lynchperiodens katastrof.

Denna oförmåga (eller vägran?) att se är på ett sätt obegripligt.

(Som kontrast berättar Cone om Dietrich Bonhoeffer som under sin korta vistelse i de Förenta staterna aktivt sökte kontakt till mörkhyades församlingar och inspirerades mycket av den).

Fast mycket borde vara entydigt är det ändå invecklat. För många mörkhyade var (och är) det vitas (också kristnas) förtryck en stor utmaning för en tro på en god Gud. För människor som Malcolm X blev det omöjligt att som mörkhyad kunna identifiera sig som kristen.

Med hjälp av bland annat många sångtexter (theologia cantata) illustrerar Cone hur den kristna tron på en korsfäst, d v s lynchad befriare ändå gav ett språk för protest, men också för hopp och tröst åt mörkhyade.

Peka finger?

Cones The Cross and the Lynching Tree är skrämmande läsning, inte bara för den historias skull som han berättar.

Den är skrämmande också för att den visar hur svårt det kan vara även för intelligenta, bildade och välmenande människor (som Niebuhr) att stiga ur skeva, förtryckande tankesystem man växt upp med och lever i. Fisken ser inte oceanen.

Frågan som dyker upp för mig är denna:

Var har jag, var har mina sammanhang blinda fläckar där jag antingen inte ser orättvisor, inte tar (eller inte vågar ta) dem på allvar eller kanske till och med påstår att en ojämn fördelning av makt, resurser, möjligheter skulle vara Guds vilja?

Kvinnor. Sexuella minoriteter. Intellektuella minoriteter. Djur.
’Sentient beings’ (alla kännande varelser).

Eller någon som jag inte ens har noterat ännu.

Jag tar två lärdomar från Cones bok:

1. Teologi är alltid kontextuell (både där den lyckas eller misslyckas). En teologi som inte tar sin kontext, den vardag där den lever och sin egen utgångspunkt, på allvar är dömd att misslyckas. Det finns inga neutrala områden. (Liten tankeställare: hur mycket av det senate århundradets (de senaste 2000 årens?) teologi har dominerats av vita, heterosexuella män?)

2. Gud finns inte i dogmatiskt riktiga formuleringar utan på de förtrycktas sida. Den insikten är och måste vara smärtsam för mig som lever ett på många sätt privilegierat liv. Riktig teologi gör ont och lämnar en sömnlös på natten. Vågar jag på allvar fråga: ”När såg vi dig, Herre?”

Theologia cantata

Cone citerar i sin bokkonst av olika slag: bilder, litteratur. En viktig roll spelar sånger, allt från Billie Holidays ”Strange Fruit” till svarta (vilka ord är bra?) kyrkors psalmer till. Det är viktigt att komma ihåg att en stor och viktig del av det teologiska arbetet sker utanför de teologiska fakulteterna och kyrkomöten i konst som skapas och sånger som sjungs.

Vems sång sjunger jag?

*Lägg märke till den mera allvarliga ton sången fick i Lundbergs översättning!

Dina händer är fulla av blommor, vem var det du tänkte ge dem till? Mina blommor var tänkta för Kristi grav. Men han fanns ej där och hans grav är tom. Halleluja, halleluja, halleluja, halleluja.

Dina läppar är fyllda av sånger. Säg, var kommer glädjens sång ifrån? Ifrån graven den tomma, där Jesus låg. Han som lever nu ger oss glädjens ton. Halleluja, halleluja, halleluja, halleluja.

Dina ögon är fyllda av glädje. Säg, vad har de sett för att få sån’t ljus? De har sett hur vårt liv fick en mening. Jesus fyller mörkret med liv och ljus. Halleluja, halleluja, halleluja, halleluja.

Jesus, uppstånden är du ibland oss. Du som lever, lider på jorden nu. Våra ögon är till för att se dig. Forma våra händer till tjänst och bön.

Halleluja, halleluja, halleluja, halleluja.

Le tue mani son piene di fiori dove li portavi, fratello mio?

Li portavo alla tomba di Cristo, ma l'ho trovata vuota, sorella mia. Alleluia, alleluia! Alleluia, alleluia!

I tuoi occhi riflettono gioia dimmi cosa hai visto, fratello mio?

Ho veduto morire la morte, ecco cosa ho visto, sorella mia.

Alleluia, alleluia! Alleluia, alleluia!

Hai portato una mano all'orecchio dimmi cosa ascolti, fratello mio?

Sento squilli di trombe lontane, sento cori d'angeli, sorella mia.

Alleluia, alleluia! Alleluia, alleluia!

Stai cantando un'allegra canzone dimmi perché canti, fratello mio?

Perché so che la vita non muore, ecco perché canto, sorella mia.