Under krig förbereder vi oss för fred
Text: Jani Edström
Text: Jani Edström
Vill du ha fred, förbered dig för krig, lyder den kända devisen. Vi kan också vända på det: Vill du ha fred, förbered dig för fred. Kriget i Ukraina har för många kristna på ett smärtsamt sätt aktualiserat frågor om fred och rättvisa. Kan vi tala om fred under pågående krig? Sveriges kristna råds arbetsgrupp för fred ordnade den 15 juni 2023 ett digitalt samtalsforum under rubriken ”Vad gör vi med fredsbudskapet i krigstid?” Medlemmar i SKR’s arbetsgrupp för fred presenterade olika perspektiv som sedan bearbetades i smågrupper. Benjamin Ulbricht från Sveriges kristna råd, modererade.
Fredsbudskapet i en sårad verklighet
Martin Uggla från Kristna fredsrörelsen konstaterade att ”det är fel att döda en annan människa, ändå har vi gjort ett system som bygger på vår kapacitet att döda.”
Genom att demonisera, avhumanisera eller objektifiera fienden skapar vi ett sätt att hantera den moraliska situation vi ställs inför under ett krig. Nu är kriget redan ett faktum på grund av Putin och Rysslands invasion i Ukraina. Övergrepp och krigsförbrytelser sker hela tiden, det är verkliga människor som drabbas och just nu saknas förutsättningar för ett icke-våldsligt självförsvar.
Att det är fel att döda, räcker inte som praktisk vägledning i detta skede, menade Uggla. Nu känner vi alla sorg, det finns inga enkla svar på att få stopp på kriget och lidandet. Ett krig har aldrig vinnare, bara förlorare. Därför är vårt uppdrag att verka för att tragedin inte ska upprepas. Vi kan arbeta för att dödande och avhumanisering aldrig normaliseras.
Verklig trygghet skapas av förebyggande insatser som kan ta sig olika uttryck. Solidaritet över gränserna är ett sätt, menade Uggla, och berättade om sina möten mellan soldatmödrar på båda sidorna under Tjetjenienkriget. Ryska och tjetjenska kvinnor möttes i sorgen och i berättelserna om sina förlorade söner. De förenades i tystnaden, i skammen och i delade erfarenheter av krigets tragedi. Hur kan vi idag stötta det ukrainska folket utan att reproducera hatet som många ukrainare känner?
Vi ska varken relativisera skuldfrågan eller förminska behovet av stöd till Ukraina. Men vi måste hela tiden bära med oss insikten att både ryssar och ukrainare är människor, Guds avbilder, våra systrar och bröder.
Kanonmuller och änglasång
Fredrik Ivarsson, kyrkoherde i Svenska kyrkan, brottades med kristen pacifism i krigets skugga. Vi ser idag hur naiv pacifism möter naiv militarism när lösningen på alla problem är Nato och militär upprustning. Liksom när en hammare behandlar alla problem som spik blir vapen svaret på frågorna. Därför behöver vi ständigt påminna om behovet av många verktyg för fred, inledde Ivarsson.
Kristen pacifism är inte passivism, det är att vilja leva i Jesu efterföljd, att liksom Jesus stå upp för de svaga med ickevåld, be för dem som förföljer. Vi behöver lyssna till änglasången om fred på jorden när kanonmullret överröstar.
Kristen pacifism är inte passivism, det är att vilja leva i Jesu efterföljd, att liksom Jesus stå upp för de svaga med ickevåld, be för dem som förföljer. Vi behöver lyssna till änglasången om fred på jorden när kanonmullret överröstar. Vi får sjunga med så gott vi kan, vägra använda våld och bära vapen, förbereda oss för krig och våld. Också under krigstid behövs det människor som vägrar döda.
Pacifism är ett personligt ställningstagande, litet som veganism. Det får konsekvenser för hur jag lever, konstaterade Ivarsson. En pacifist har stor respekt för andra, också för dem som försvarar med vapen i hand. Pacifister är i minoritet, men spelar en viktig roll genom att ifrågasätta krigets nödvändighet, kriget som medel. En pacifist håller hoppet vid liv, hoppet om en värld utan krig. Pacifism är så mycket mer än att vägra delta i krig, det är en aktiv hållning att sträva efter fred, försoning, rättvisa och samarbete.
Pacifister ser tecknet i ett nyfött barn, vi utgår från de svaga och marginaliserade, vi vill se Guds närvaro hos var och en. Ingen är överflödig, ingen ska behöva offras för fredens eller krigets skull. Därför ber vi för människor och för världen, för alla människor, inte bara dem som är på ”rätt” sida. Vi ber för dem Gud älskar, alla människor.
Julevangeliets fredsberättelse visar oss en typ av manlighet som inte tyr sig till makt eller tar till våld. Här sänds herdarna till ett nyfött barn. Julens fredsbudskap säger oss att manlighetens kallelse är omvårdnad, inte våld. Saliga de som håller fred, eller egentligen saliga de som gör fred, enligt grekiskan. Änglasången om fred på jorden behöver höras allt starkare i vår värld när kanonerna mullrar.
Det är människor det handlar om
Fredrika Gårdfeldt, präst och ordförande för Kristna fredsrörelsen talade om den inter-religiösa praktikens betydelse för fred. Här möts vi inte som experter på fred eller religion utan som människor, menade Gårdfelt, som delade med sig av erfarenheter från mötet med fredsvänner i andra religioner.
Själv tog Gårdfeldt som liten starkt intryck av Fredsfursten Jesus på kyrkans barntimmar. Som vuxen ställdes hon inför komplexa frågor. Att följa Gud och lyssna till Jesus budskap om fredsriket som finns inom oss är inte alltid ett rationellt beslut, men vi måste utgå ifrån att det står i vår makt att lösa problemen vi själva skapat. Eller som Einstein sade: We can solve a problem with the same mind that created it. Det handlar inte om att fly (flight) eller kämpa (fight) utan om att fördjupa relationen till gud och lyssna inåt, menade Gårdfeldt. Fredsarbete är aktiv handling, kontemplation och meditation. Vi har bara en kort stund på jorden och ska fylla livet med meningsfullhet. Vi får se fredsengagemanget som en sorts människoblivande, då kan vi bli den sannaste versionen av oss själva. Det handlar inte om uppoffring eller martyrskap utan om att vara trogen vår mänsklighet. Inter-religiöst fredsarbete är en mystisk rörelse som jag vill vara en del av. Filosofen Rumi konstaterar belysande: När du börjar vandra på vägen kommer vägen att visa sig. Så är det också med freden, konstaterade Gårdfeldt.
Drabbad av fred
Julia Ryberg representerade Vännernas samfund, kväkarna, en av de traditionella fredskyrkorna, som ofta medlar i internationella konflikter. Hon tog oss med till kväkarnas samtal i tystnaden, något deltagarna också fick praktisera i slutet av seminariet.
Det handlar om att reflektera, om dina insikter snarare än om dina åsikter, menade Rydberg. Vi hör hellre dina trevande funderingar än färdiga svar. Vad berörde dig? Hos oss praktiserar vi en metod som går ut på att en person i taget talar. Därefter följer ett par minuters tystnad innan nästa talare tar till orda. Tystnaden är inte en transportsträcka till nästa talare utan en sorts framkallningstid där samtalet sker inom oss var och en, inte genom att bemöta varandras inlägg. Varje bidrag är en gåva som får stå okommenterad eller obedömd. Här är din tystnad lika viktig som orden. Samtalet är också konfidentiellt så alla kan känna sig trygga att uttrycka det som de vill.
När vi deltagare sedan fick praktisera metoden kändes det både ovant och befriande. Det var frestande att göra som vanligt och begära ordet för att kommentera föregående talare. Men vi uppmanades att inte skynda. I stället gav vi tid för var och en att tala i ungefär två minuter och lika mycket tystnad mellan talturerna. Det blev ett djupgående, reflekterande samtal. Något att praktisera också hos oss.