Bröd som ger liv

Text: Cecilia Forsén

Matpriserna stiger, köerna till matutdelningen blir längre, innehållet i matkassarna blir mera knapphändigt. Diakoniarbetare och andra som hjälper är oroliga hur maten som man får från butiker och restauranger ska räcka till, redan nu har den tagit slut och alla har inte fått sin matkasse.

När församlingarna på 90-talet i samband med recessionen började med matutdelning trodde man att det var en tillfällig lösning. Men behovet har ökat med åren och just nu är det mycket stort; efter nästan 30 år av mathjälp.

Utvecklingen av mathjälpen har under årens lopp gått i rätt riktning. När församlingar och hjälporganisationer såg att matutdelningen blir långvarig ville man bort från köandet, det är inte människovärdigt att vara tvungen att stå i kö i timtal för att få en matkasse. Man skapade vardagsrum med matservering, där de som behöver får dagens varma mål mat och en matkasse. Man ville möta människan mera holistiskt, inte bara räcka över en kasse, utan även se människan i ögonen och bjuda in till gemenskap och samtal. Det har skapats svinnmatsrestauranger, gemensamt bord och svårsysselsatta har fått möjlighet till arbetspraktik. För det är ju ett faktum att människan inte lever allenast av bröd…

Under coronatiden när man inte kunde träffas fortsatte matköerna utomhus. Möjligheterna till möte ansikte mot ansikte försvann och efteråt har många gett uttryck för att det var det man saknade allra mest. Visst var matkassen viktig för överlevnaden men ännu viktigare var att man skulle ha fått mötas i samtal och gemenskap.

”När kroppen fått vad den behöver kan man fortfarande vara hungrig – därför att själen hungrar.”

Margaret Melin skriver: ”När kroppen fått vad den behöver kan man fortfarande vara hungrig – därför att själen hungrar.” Som Kristi kyrka är vi satta att hjälpas åt att mätta även den hunger som känns i själen. Vår uppgift är att förmedla Guds kärlek och förlåtelse – livets bröd. Margareta Melin fortsätter: ”Det förmedlas genom ögon som ser förbi ytan in till kärnan, ögon som ser och inte dömer.”