Vigilia, dop och nattvard – en påskmässa som stannat kvar

Foto: Jenny Marvin/unsplasch.com

Text: Stefan Myrskog

Det är påsklördagkväll och mörkret har lagt sig över London. Människor i stora skaror rör sig på gatorna. En del har shoppingväskor i händerna, andra strövar bara omkring. Många är förälskade. I Parliament Square med sina statyer av stormän som Winston Churchill och Nelson Mandela, pågår en protestaktion, poliserna är många liksom utryckningsfordonen med sina genomskärande sirener. På andra sidan gatan ligger den medeltida Westminster Abbey. Det är dit vi är på väg.

Gammalt och nytt

En gammal kyrka och ett prästerskap i vackra skrudar, en välklingande klockren gosskör och en kantor som brassar på med sin orgel i bästa Churchmetalstil. Textläsningar, psalmsång, nattvard och dop. Välkända element för en van gudstjänstbesökare. Men ändå berörs jag av påsknattens första mässa i Westminster Abbey. Kanske för att mina egna sinnen är mera öppna än en vanlig söndag hemma i Helsingfors. Kanske för att språket kräver en anspänning, liksom liturgin som - trots många likheter - inte är densamma som jag är van vid. Men jag drabbas också av någon slags nyfikenhet över det jag är med om. Jag möter gammalt välbekant som blandas med något nytt. Det skärper mina sinnen.

Det är många saker som fängslar mig. Kyrkorummet med dess höga valv, ett långt mittskepp som används i hela sin vidd. Kören som är trimmad nästan till fulländning. Tempot genom mässan, inövat och genomfört med precision och fokus. Det är mycket som ryms inom de två timmar det tar att läsa igenom frälsningshistorien, jubla över den uppståndne, fira dop och nattvard. Låt oss ta det från början.

Vigilia, dop och nattvard

Vi kommer in i en mörk kyrka, får varsitt ljus och ett programhäfte. Enligt den liturgiska ordningen ligger Jesus död i sin grav. Församlingen sitter i mittskeppet bak i kyrkan. Under tystnad tågar kör och prästerskap in och ställer sig mitt i kyrkan.

Frälsningshistorien utgör gudstjänstens första del. Med början i Första Mosebok läses texter som berättar om Guds frälsningsplan. Varje textläsning har skilda läsare och varvas med kör- och psalmsång. Vi reser oss vid de korta bönerna och sätter oss igen när textläsningen fortskrider.

Den andra delen av gudstjänsten kallas ljusets gudstjänst. Prästerna flyttar sig nu till mittskeppets västra del (vid ingången bak i kyrkan) och stående vänder sig församlingen också om. En eld tänds i en kruka och välsignas medan lågorna slår upp. Liturgen märker ett stort påskljus med bokstäverna alpha och omega och säger … alla tider hör till honom, alla århundraden, honom tillhör ära och makt… Påskljuset tänds och prästerna går tillbaka till kyrkans mitt. Nu tänds ljusen vi fick när vi kom och sakta fylls kyrkan av skenet från levande ljus.

Kristus är uppstånden! och församlingens svar Ja, han är sannerligen uppstånden!

Med ljusen i våra händer tågar vi alla till kyrkans främre del, först liturgen följd av prästerna och kören och till sist församlingen. Kyrkotjänarna visar oss våra platser. En lång text läses och så följer påskropet. Kristus är uppstånden! och församlingens svar Ja, han är sannerligen uppstånden! En orgelfanfar spelas och en av prästerna ringer i en liten klocka, samtidigt som lamporna i kyrkan tänds. Vi lyssnar till påskevangeliet.

Gudstjänsten fortsätter med dop och bekräftelse av dop. Tre tonåringar skall motta dopet, de tecknas med korsets tecken på sin panna och tillsammans med dem bekänner församlingen den apostoliska tron och de unga döps i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn. Därefter får vi alla en bekräftelse av vårt dop när prästen bestänker församlingen med dopvattnet. Gudstjänsten avslutas med nattvardsliturgin, vi önskar varandra Guds frid och tillsammans delar vi den uppståndnes kropp och blod till vår frälsning.

Foto: unsplasch.com

Och livet går vidare

Det mesta är välbekant. Våra sinnen deltar. Hörseln tilltalas av textläsningarna och sången. En gammal katedral doftar helighet lång väg och rökelsen med sin sträva doft söker sig också denna gudstjänst upp mot valven. Smaken möter oss i nattvardens bröd och vin. Dopkandidaten känner dopvattnet mot sitt huvud och genom att flytta oss i kyrkan, stiga upp och sätta oss igen, känner vi att hela kroppen är med. Med våra ögon ser vi kyrkorummets mångfald, vi ser hur prästen tecknar korsets tecken, hur ljusen tänds. Och vi ser Kristus i våra medsyskons anleten.

Där ute fortsätter demonstrationen, och demonstranternas rop och skrik tränger svagt in genom de tjocka medeltida kyrkväggarna, ambulanser och polisbilar hastar förbi med sirenerna tjutande. Men inget lyckas bryta den frid som lägrat sig härinne. Kristus är uppstånden!

Gudstjänsten når sitt slut och vi går ut, välsignade. Det regnar. Demonstranterna påminner oss om en värld som lider, om orättvisor och förtryck. Ambulanser hämtar sjuka. Förälskade par fortsätter kyssas. Vi tar fel buss. Livet går vidare. Och en dag skall vi få möta honom ansikte mot ansikte, den uppståndne.