En kärlekskamp om rätten att dö

Foto: David Jackson/unsplash

LÅNGLÄSNING

Text: Björn Vikström

Ett fruktbart samtal om en så känslig fråga som eutanasi förutsätter att deltagarna är beredda att gå in i en kärlekskamp. Det behövs nämligen en vilja att kämpaför det vi anser vara rätt och nödvändigt, men den kampen skall vi låta präglas av kärlek. Det förutsätter att vi diskuterar med respekt och lyhördhet, medvetna om att vi kan ha fel, och medvetna om att vi ofta behöver söka kompromisser för att komma vidare tillsammans.

Vem talar?

I vems namn talar vi, när vi diskuterar eutanasi? Talar vi för någon annan; för läkarkåren, för vårt politiska parti, för vårt kyrkosamfund? Även om det jag skriver naturligtvis är färgat av min kristna tro och min identitet som präst och teologiprofessor, så tror jag att vi i sista hand skall tala för oss själva. Bara då kan verkliga möten äga rum; möten som också kan få oss att tänka om eller åtminstone se på frågorna ur andra människors perspektiv.

Samtidigt tror jag, att vi i eutanasifrågan också känner oss manade att tala för dem, vars bästa vi vill värna om: de svårt sjuka som vi har följt till döden, och de svårt sjuka som i framtiden kommer att kämpa med lidande och otrygghet.

Jag tror att det också är viktigt att vi är ärliga med att frågan om rätt till eutanasi också berör oss själva.

Jag tror att det också är viktigt att vi är ärliga med att frågan om rätt till eutanasi också berör oss själva. Det här säger jag särskilt till mig själv, för jag vet att jag har en tendens att dölja mitt personliga perspektiv bakom mer principiella ställningstaganden. Här aktualiseras min egen rädsla för att förlora kontrollen och all värdighet, men här aktualiseras också att vi alla är sårbara. Döden handlar inte bara om någon annan – de där allvarligt sjuka. I en doktorsavhandling som skall försvaras i maj vid Åbo Akademi presenterar Miia Kontro resultat från empiriska undersökningar av lutherska prästers attityder till eutanasi. Hon noterar bland annat, att flera präster kunde tänka sig att för egen del be om dödshjälp, även om de principiellt motsätter sig det. Det här kan förefalla som dubbelmoral eller hyckleri, men det kan lika väl tolkas som en ödmjuk insikt om att det som är bra för mig inte nödvändigtvis är det bästa för samhället som helhet.

En god och trygg diskussion

Att en debatt karakteriseras som en kärlekskamp implicerar att vi litar på att vi som är diskuterar vill människor väl, även om vi pläderar för olika lösningar. Kärlekskampen påminner oss också om att det inte finns några perfekta lösningar, som inte har några avigsidor. Det betyder inte att allt är relativt. Det inte likgiltigt hur riksdagen lagstiftar; vi vill diskutera därför att vi tror att det finns bättre och sämre alternativ i nuläget. Vi skall alltså avstå från att kasta stenar, men inte avstå från att frimodigt ge oss in i debatten och utmana varandra.

Ännu viktigare i en kärlekskamp är att vi tydligt och bestämt tar avstånd från att skuldbelägga, anklaga eller fördöma dem som väljer annorlunda. Det här behöver understrykas, eftersom kyrkan har en mörk historia av ofördragsamhet gällande självmord, även om den dömande attityden tack och lov idag har försvunnit.

Jag vågar tro att vi alla är överens om att den viktigaste utmaningen, som potentiellt kan hjälpa flest människor, är att arbeta för en trygg palliativ vård för alla.

Vad kan vi då utgå ifrån gemensamt? Jag vågar tro att vi alla är överens om att den viktigaste utmaningen, som potentiellt kan hjälpa flest människor, är att arbeta för en trygg palliativ vård för alla. Både fysiskt och psykiskt lidande kan lindras om en människa får vistas i en trygg miljö. Den springande frågan är, om detta är tillräckligt, och här går meningarna i sär.

Jag finner det själv vara förvirrande att en lång erfarenhet av att vårda och stöda döende tycks kunna vända människors hållning i olika riktning. Jag har själv suttit med i paneler med den palliativa vårdens pionjär Juha Hänninen både på den tid då han motsatte sig eutanasi, och nu, då han förespråkar den inom vissa gränser. Jag förstår att det finns lidande som ingen medicinering helt kan eliminera. Å andra sidan har jag också hört vårdpersonal och sjukhuspräster, som har sagt att de under sitt arbete inte har blivit mer övertygade om att Finland behöver en eutanasilagstiftning. Alla dessa röster behöver få komma fram i debatten.

Det är också ett faktum att läkarkårens och sjukvårdspersonalens traditionella motstånd mot eutanasi har minskat, och åsikterna fördelas idag ganska jämt. Allmänhetens attityd har likaså förändrats, även prästernas, som Miia Kontro visar. Hur mycket som denna förskjutning bygger på egen erfarenhet och kunskap, och hur mycket den återspeglar den allmänna tidsandan eller en oreflekterad vilja att maximera individens självbestämmande är oklart. Jag tror att alla dessa motiveringar kan spela in, och jag vill definitivt inte vare sig förneka eller förminska den smärtsamma erfarenhet, som vissa har av lidande anhöriga eller patienter.

Lagar berör alla i samhället

Ett argument som ofta förs fram är att vi de facto redan befinner oss i en gråzon. Läkare ser sig redan nu tvungna att ta till nedsövning, avbruten vård, medicinering som i praktiken förkortar livet – för att inte tala om vårdprioriteringar, då resurserna inte räcker till för alla patienter. Det här är sant, men det är inte ett argument för att släppa allting fritt, tvärtom: läkarna och vårdpersonalen behöver stöd av ett så entydigt regelverk som möjligt. Regler och lagar befriar visserligen inte från behovet av professionella bedömningar i varje enskilt fall, men de ger klarare riktlinjer för de ansvariga och bidrar till en mer transparent praxis.

Vi behöver också beakta att det inte går att lagstifta med tanke på enskilda fall. I kyrkliga sammanhang brukar vi tala om ”pastoral hänsyn”, då vi understryker att en präst eller en diakoniarbetare kan behöva göra undantag från regler i särskilda situationer. Jesus sätt att bemöta människor är här en inspirerande förebild. Jag förstår att det finns fall då eutanasi skulle vara den mest barmhärtiga lösningen. Hur vanliga dessa fall är råder det sedan olika meningar om. Men lagar måste gälla för alla på lika villkor. Även om man förstås skulle skriva in i en eutanasilagstiftning kriterier för vem som kommer ifråga, och även om man skulle skapa regler för hur många läkare som skall involveras i beslutet, kan tvivelaktiga gränsfall och oönskade följdverkningar aldrig undvikas helt.

Här kommer jag tillbaka till konstaterandet: det finns inga perfekta lösningar. Det finns alltid en risk att lagar missbrukas eller att hål i lagstiftningen utnyttjas på sätt som inte var lagstiftarnas avsikt. När det gäller en eutanasilagstiftning är denna risk uppenbar och de möjliga konsekvenserna behöver därför diskuteras extra omsorgsfullt.

Som sagt: jag bestrider alltså ingalunda att det finns situationer då eutanasi skulle vara mest barmhärtigt, men jag är djupt oroad över vad som sker med vårt samhälle på längre sikt om vi legaliserar eutanasi. Även om man lyckas undvika de värsta fallgroparna för att undvika missbruk tar vi ändå ett avgörande steg då vi slår fast i lag att det finns situationer då det är bäst för vissa människor att de får hjälp att dö: bäst för de berörda patienterna, bäst för de anhöriga, bäst för sjukvården – och i förlängningen bäst för samhället, för all lagstiftning bör ju eftersträva det som är bäst för samhället.

En legalisering av eutanasi kan inte undgå att ha konsekvenser för hur vi ser på människovärdet, liksom på livets helighet och okränkbarhet, även i andra sammanhang och gällande andra människor.

En legalisering av eutanasi kan inte undgå att ha konsekvenser för hur vi ser på människovärdet, liksom på livets helighet och okränkbarhet, även i andra sammanhang och gällande andra människor. Vi skall visserligen vara försiktiga med att använda det sluttande planet som ett argument i diskussioner, eftersom det lätt leder till att vi de facto pratar om något annat, något som eventuellt kan hända i framtiden, än den fråga som vi egentligen skall diskutera. Ändå kan jag inte låta bli att ställa den oroliga frågan: finns det inte en reell risk att vi i förlängningen även ändrar vår syn på gravt funktionshindrade, psykiskt sjuka, dementa långliggare och så vidare?

Som en slutknorr vill jag ännu lyfta fram en av de synpunkter som väcker stark tvekan hos mig: är det rätt att vi ställer obotligt sjuka inför detta val mellan att leva vidare eller att be om dödshjälp? Vi talar om människor, som inte sällan känner att de börjar vara en börda för sina anhöriga och för vården, och som kanske börjar tycka att det är bäst för alla att de försvinner. I nuläget behöver de inte medvetet välja vilken väg de vill gå, men om eutanasi legaliseras ställs de direkt eller indirekt inför möjligheten. det här är en följd av att lagstiftning inte kan begränsas till enskilda fall, utan potentiellt skall kunna gälla alla.

Här slutar jag och ser fram emot en fortsatt kärlekskamp, medveten om att vi tillsammans söker det rätta, och medveten om att jag kan ha fel.

(Texten bygger på Björn Vikströms inledningsanförande vid Värdeakademin på Lärkkulla 17.4.2023.)

Eutanasifrågan debatteras på Lärkkulla 17.4.2023. I panelen fr.v. läkaren Mikaela Luthman (sve), Stefan Wallin, Hilkka Olkinuora, Björn Vikström och moderator Sixten Ekstrand. Foto: Linnea Ekstrand