Rätt till ett vardagsliv

Bokpärm

Jukka Sariola, Books on Demand 2023, 272 sidor

Text: Maria Lindberg, dövpräst

Journalisten Sakarias ”Saku” Nousiainen går rakryggad hem till Jukka Sariola, aktivist för organisationer för funktionshindrade personer. Hans mål är att samla material till en artikelserie om personer med ett svårt funktionshinder. Saku tänker självgod att det knappast behövs mer än ett par veckor för att få ihop en text om hur ”jobbigt liv de handikappade har trots sina vårdare”. Tänk hur fel han hade! Jukka väljer att utbilda Saku till sin assistent. Saku lär sig att sköta andningsmaskinen och att lyfta Jukka med hjälp av rätt teknik. Jukka lär honom hur han skall vara hans händer, då de egna musklerna är för svaga för att lyda. Under det nästan ett år långa vikariatet följer Saku med Jukka i hans representationsuppdrag till THL, på besök hos hans vänner och på en fisketur. Till den senaste får de rulla genom Helsingfors centrum eftersom pandemin gjort kollektivtrafiken riskfylld att använda.

Då ett år har gått har Saku för länge sedan lämnat bakom sig sitt manuskript och insett att han haft mycket fel. Att assistera är inte att vårda utan att möjliggöra.

Jukka skriver med ett språk och en stil som gör boken snabbläst. Han undervisar med mild men bestämd hand läsaren om de funktionshindrade personernas vardag. Ibland upplever jag att Jukka gjort Saku lite onödigt provokativ eller låter honom ställa självklara frågor och sina egna svar ganska så vassa och irriterade. Samtidigt antar jag att Jukka i verkliga livet fått svara på alltför många frågor och provokativa påståenden för att inte ta med dem i sin autofiktiva roman. Några personer figurerar med sina egna namn, andra under pseudonym.

Jukka skriver som den kristna man han är. Han lyfter upp aktuella frågor såsom eutanasi och frågan om vems liv som är värd att rädda under pandemin.

Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som vill vidga sin världsbild och lära sig nytt. Jag, som trodde mig ha en öppen och fördomsfri inställning, fick skamsen inse att jag hade fel. Det går varje dag att vidga sina vyer och lära sig förstå funktionshinder ännu bättre.

Föregående
Föregående

På tisdag ska jag dö

Nästa
Nästa

Happy Valley, skuggornas dal