Myndiga medlemmar bygger kyrka – om frivilligarbetets teologi
LÅNGLÄSNING
Text: Robert Lemberg TD
När Borgå stift firade sina första kyrkodagar 1918 i Helsingfors, var temat för dagarna att ”aktivera lekmännen”, som det så vackert hette. I dag vill man knappast uttrycka sig på det sättet. Vem vill väl vara ”lekman”, utsatt för ”aktivering”? Nu har man formulerat om sig. Under ett par, tre decennier har man i kyrkan talat engagerat om frivilligarbetet, eller volontärarbetet.
En ny våg av kyrkans samtal om frivilligarbetet sköljde över oss, då man insåg att kyrkans ekonomi skulle vända nedåt. Försämrad ekonomi skulle betyda nedskärningar vad gäller personal, verksamhet och lokaler. Vem skulle driva kyrkans verksamhet i framtiden, då de anställdas antal kraftigt skulle skäras ned? Svaret blev: De frivilliga, kyrkans lekmän. I det här resonemanget sågs församlingsmedlemmarna närmast som en outnyttjad resurs, som i mån av möjlighet skulle bibehålla omfattningen av kyrkans verksamhet. I de här termerna har man ofta diskuterat frivilligarbetet. Men är det så församlingsmedlemmen själv vill se på sig själv? Som en outnyttjad resurs?
Sällan har jag hört och läst om frivilligarbete i kyrkan ur en teologisk synvinkel. Finns det något som kan kallas frivilligarbetets teologi och hur ser den i så fall ut? Jag är övertygad om att det är meningsfullt att fördjupa synen på frivilliga insatser i kyrkan med hjälp av en frivilligarbetets teologi.
Kyrkosyn
Frivilligarbetet i kyrkan får sin mening av sitt sammanhang, kyrkan. I luthersk tradition har förkunnelsen av Guds ord en central plats. Ansvarigt för att det blir gjort är predikoämbetet. Därför har prästerna alltid haft en stark ställning i vår kyrka. Prästernas starka ställning är i och för sig ingenting unikt för just den lutherska kyrkan. Problemet är att denna ordning lätt lämnar de så kallade ”lekmännen” i skuggan. Lekmännen uppfattas lätt som objekt för prästernas förkunnelse.
I vår kyrka anställdes allt flera medarbetare i församlingarna under 1900-talets senare hälft, alla med uppgift att förkunna Guds ord på ett eller annat sätt. Barnen, de unga, familjerna, de äldre, de nödlidande, alla kategorier får församlingsanställda som betjänar just dem. Dessa anställda avlönas med den kyrkoskatt som medlemmarna betalar. Kyrkan kom att fungera på samma sätt som kommunerna. Medlemmarna betalar, de anställda betjänar. Det finns liksom ingen riktig plats för något frivilligarbete i den ekvationen.
Frågan är om kyrkan ska motsvara den här modellen av betalande konsument och avlönad producent av kyrkliga tjänster. Ja, till en del säkert. Som Paulus konstaterar är ”arbetaren värd sin lön”. Det måste också gälla kyrkligt anställda. Men i grund och botten är kyrkan något annat än ett religiöst serviceorgan; inte bara en organisation utan en organism. I Nya testamentet hittar vi flera bilder av kyrkan. Jag lyfter här fram två, kroppen och byggnaden.
Kyrka i Nya testamentet
Paulus skriver till församlingen i Korint: ”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den” (1 Kor 12:27). I samma kapitel utvecklar Paulus bilden av kyrkan/församlingen. Han betonar att vi är beroende av varandra: ögat behöver handen, huvudet behöver fötterna. Ögat kan inte säga till handen: ”jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”jag behöver er inte”. Också kroppens ”svaga” delar är nödvändiga, också de delar som vi inte tycker att är ”fina” är nödvändiga. Till och med de delar som vi skäms för, hör till och behövs i kroppen.
Här talar ju Paulus inte om prästerskapet eller om de anställda, utan om församlingen, Kristi kropp på jorden. Så jordisk, så mänsklig, men trots det Kristi kropp. Han talar om de som döpts och fått samma Ande. De har inlemmats i denna levande organism som vi kallar kyrkan. Vi har så mycket att ge varandra. Alla har vi fått gåvor, nådegåvor, som vi kan dela med varandra. Var och en får ställa sina talanger, sina kunskaper, sina händer i kyrkans tjänst. Tillsammans bygger vi upp kyrkan, Kristi kropp.
I Petrus första brev stöter vi på bilden av kyrkan som en byggnad, det ”andliga templet” (1 Petr 2:1-10). I denna byggnad är Kristus hörnstenen. Församlingsmedlemmarna har blivit ”levande stenar” i detta andliga husbygge. I brevet kallas medlemmarna för ett ”heligt prästerskap”, ett ”utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som ska förkunna hans storverk.”
I ljuset av den här texten kan vi tala om ett allmänt prästerskap som hör till Kristi församling. Genom dopet har vi som ”levande stenar” infogats i den andliga byggnaden och blivit ett ”heligt prästerskap”. Det ger både rättigheter och skyldigheter. I kyrkan och församlingen ska vi hitta en balans mellan det allmänna prästerskapet och det speciella prästerskapet, som hör till vår kyrkas ordning. Som Paulus skriver ska den balansen hittas på en väg som ”är överlägsen alla andra”, på kärlekens väg. Det är i detta sammanhang vi ska läsa ”Kärlekens lov” i 1 Kor 13.
Kyrkan blir mera kyrka
I ljuset av den församlingssyn vi hittar i Nya testamentet är kyrkans frivilligarbete ingen hobby i första hand. Att göra en frivillig insats för församlingen och kyrkan hör till detta att vara en medlem i kyrkan. Det är ingenting konstigt med att engagera sig i den kyrka till vilken man hör. Tvärtom, det är naturligt, lika naturligt som för handen att arbeta och fötterna att gå. Till medlemskapet hör att leva med i kyrkans liv. Då medverkar man till Kristi kropps liv på jorden.
När kyrkan nu återupptäcker frivilligarbetet är vinsten inte bara av ekonomiskt slag. Det som nu återupptäcks är en sida av kyrkans väsen. Kyrkan är Kristi kropp och vi är lemmar, medlemmar, i denna kropp. Kyrkan är primärt inte en serviceorganisation driven av anställda tjänstemän, utan en levande organism där varje del kan bidra med sin nådegåva och sin insats. När det frivilliga arbetet tas till heders i vår kyrka innebär det därför en reformation, en återgång till kyrkans rötter. Kyrkan blir mera kyrka.
Kyrkans myndiga medlemmar
I och med prästämbetets starka ställning i vår kyrka, blir församlingsmedlemmarna lätt mera eller mindre omyndiga. All myndighet ligger samlad hos prästerna, eller hos de församlingsanställda som övertagit en del av prästernas myndighet. Kyrkans regelverk, som är inriktade på kyrkans tjänstemän och anställda, har indirekt understrukit och cementerat församlingsmedlemmens omyndighet. Det var säkert inte avsikten, men så har det långt blivit. Människor som är myndiga i sitt eget liv får i kyrkan ett drag av omyndighet. Vem vill vara med om det?
Ett utrymme för lekmannaaktivitet inom kyrkolagens ramar är att vara förtroendeperson i församlingsrådet eller kyrkofullmäktige. Här finns möjlighet till ett myndigt ansvarstagande i kyrkan. Tyvärr visar det senaste kyrkovalet att det är svårt att hitta villiga församlingsmedlemmar som ställer upp som kandidater i valet. Arbetet som förtroendevald i församlingen får också ofta en rent formell prägel, där verksamhetsplaner och -berättelser ska godkännas. Åtminstone många unga människor, som sett fram emot att göra sin insats som förtroendevald i församlingen, blir besvikna på vad uppgiften i praktiken innebär. Ändå är uppgiften som förtroendevald viktig och skulle ge möjlighet till ett brett ansvarstagande av myndiga församlingsmedlemmar.
Kanske är det så att axeln kyrkoherden–de anställda blivit för dominerande i församlingarna. Genom samtal om församlingens uppgift och mening, framtid och strategi, finns rum för de förtroendevalda att vara med och skapa framtidens församling. Här ligger ett stort ansvar på kyrkoherden att göra dessa samtal möjliga, liksom att skapa mötesplatser mellan de förtroendevalda och de anställda. Kommunikation är kyrkans livsvillkor.
Det gäller också kontakten till kyrkans medlemmar över lag. På vilket sätt lyssnar vi kyrkans anställda på dem som hör till kyrkan. Hur lyssnar vi på dem som ju bekostar hela kalaset? Hur kan vi kommunicera med våra myndiga medlemmar och visa dem respekt och uppskattning? Jag tror att situationen är akut, att medlemmarnas värde och myndighet nu måste ses och framhållas. Så måste ske innan medlemmarna sprids för likgiltighetens kalla vindar.
Själavården som frivilligarbete
Enligt vår kyrkas bekännelseskrifter är kyrkans grunduppgift, och kyrkans skäl att finnas till, att förkunna evangelium. Luther betonar att evangeliet inte ges vidare bara på ett sätt utan på många sätt. Evangeliet ges vidare genom muntlig förkunnelse, men också genom dopet och genom nattvarden. Evangeliet förs också vidare genom nyckelmakten och genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra. ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20).
Luther tänker sig alltså att själavården är hela kyrkans egendom och ansvar, den är inte låst vid prästämbetet. Han vill, så att säga, släppa loss själavården i kyrkan. Luther talade därför om ömsesidigt samtal och tröstande mellan alla kristna. Evangeliets tröst skulle då finnas i varje hem, på varje plats, i varje vardagligt sammanhang där två eller tre möttes. Luther jublar över att Gud på det här sättet har ”fyllt varje vinkel och vrå av sina gåvor och sin frälsning.” Gud talar, inte bara från predikstolen, utan också genom min nästa, min fru, min herre eller tjänare, min far eller mor”. Så möter ett frigörande evangelium överallt där bröder och systrar samtalar och tröstar varandra, vare sig de nu är prästvigda eller inte. Det goda själavårdande samtalet är alltså en del av det frivilligarbete som ligger öppet för var och en.
Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem
Det finns en betoning av närhet, naturlighet och kravlöshet i Luthers syn på själavård. Så som Jesus blev en människa bland människor så skall också vi vara en människa bland människor. Jesus mötte människan som hon var. Han bedömde henne inte efter religiös eller moralisk måttstock och krävde inte omvändelse eller bättring för att han skulle möta henne. Luther betonar en öppen attityd i själavården, en öppen attityd i frivilligarbetet kunde vi säga.
Liksom Kristus steg ned från sin himmel för att möta oss, betjäna oss, bära våra bördor, lida vårt lidande och dö vår död, så skall vi handla mot varandra på samma sätt. Kristus bär de kristna och vi bär varandra. Vi är kallade att vara varandras Kristus. Detta bärande och vårdande om varandra är ett vårdande om den andras liv, den andras själ.
Jesus är alltså vårt exempel. I kärlek handlar vi mot varandra på samma sätt som han. Allt det goda som vi genom tron får av Kristus, ger vi i kärlek till vår nästa. Och vi tar emot all den ångest, den nöd och det elände som han eller hon bär på, som om den var vår egen. Ett ”saligt byte” sker och vi blir vår nästas Kristus. Tron vet att den inte kan förlora sig själv genom att ge ut av sig själv. Ju mera tron ger genom kärlek desto mera får den av Gud i stället, menar Luther. Luthers stora vision är att på det sättet bär Kristus de kristna och hela sin kyrka, då de kristna bär varandra. Så är vi alla ett i Kristus. Vi är tillsammans Kristi kropp.
Den här synen betyder att det konkreta mötet i gudstjänsten och i olika församlingssammanhang är ett värde i sig. Kyrka handlar inte bara om att enskilda individer nås av ordet, utan om att församlingen kallas att vara en kärlekens gemenskap ”koinonia” på riktigt. Det sociala är ett egenvärde i kyrkan. Att vi är kyrka tillsammans är vår kallelse – kalla det sen frivilligarbete om du vill. Församlingsanställda kan inte skapa gemenskap, omsorg eller ömsesidigt lyssnande mellan församlingsmedlemmarna. Det är vars och ens ansvar. Församlingen församlas, vi lyssnar, vi talar, vi bryr oss, vi delar.
Tar vi vår folkkyrkas grundtankar på allvar öppnar sig naturligt oräkneliga möjligheter för församlingarnas medlemmar att vara kyrka och göra en insats för sin kyrka och församling. Församlingarnas frivilligarbete är mycket långt en fråga om attityder, de anställdas och medlemmarnas. Där församlingens medlemmar som myndiga människor får göra det de kan och vill i sin församling, där arbetar de också med iver. Tillsammans bygger medlemmarna upp kyrkan som är Kristi kropp.