Pensionärsfunderingar
Foto: pixabay.com
Text: Hedvig Långbacka
Det är mycket jag börjat fundera på sedan jag i årsskiftet blev pensionär! Inte minst har jag tänkt på vad församlingarna kan/vill göra för att vara välkomnande hem för oss pensionärer, både för dem som hittat sin tro och för dem som söker den.
Numera finns väldigt många alerta och aktiva 80- och 90-åringar som, om hälsan står dem bi, minsann inte tynar bort i sina gungstolar, utan tar aktiv del i mångt och mycket.
Ingen lätt fråga. Egentligen kan vi väl numera tala om två generationer av pensionärer, och ingendera är någon homogen grupp. Numera finns väldigt många alerta och aktiva 80- och 90-åringar som, om hälsan står dem bi, minsann inte tynar bort i sina gungstolar, utan tar aktiv del i mångt och mycket. Den musik de lyssnade på och dansade till som unga var alldeles annorlunda än den min generation, uppfödd med Beatles och Simon & Garfunkel, blir nostalgisk över. Kvinnosynen ändrades en hel del under 60- och 70-talen, så vi som är födda på 50-talet och som bildar den yngre pensionärsgenerationen, har en litet annorlunda attityd till exempel när det gäller förhållandet mellan könen och till gamla traditioner.
Våga pröva nya vägar
Både bland de 'nya' pensionärerna och bland de äldre finns det förstås många vars liv kringskärs på grund av sjukdom eller minskad rörlighet. Det är viktigt att församlingarna ordnar program med både bokstavligt och bildligt låga trösklar. Men hurdana program?
I min hemförsamling har jag hittat mycket som lockar mig, jag är till exempel med i en av gudstjänstgrupperna och det känns väldigt bra att ha en sådan gemenskap. Att få vara med och förverkliga gudstjänsten är stort.
I mån av ork kan jag engagera mig i olika former av frivilligarbete. Jag kan också söka mig till både lunchträffar och kaffeträffar med intressant program som ordnas dagtid. Det ges högklassiga lunchkonserter, diskussionskvällar om livets stora frågor, gemensamma vandringar på stadens grönområden med mera. En hel del är sådant som inte alls bara pensionärer vill vara med om, och väl så!
Det är frestande att klumpa ihop människor i olika åldersgrupper och tänka att tonåringar är intresserade företrädesvis av dataspel, barnfamiljer av musiklek och sagostunder, pensionärer av psalmsång och handarbete och handla därefter. Men jag tror att pensionärerna av idag är den minst homogena av alla åldersgrupper. Under ett långt liv hinner man utveckla olika intressen, lära sig en del om livet och världen och alltmer bli 'sin egen'. Samtidigt som vi gärna utbyter erfarenheter om hur det är att vara pensionär fortsätter vi gärna att syssla med sådant som vi lärt oss trivas och identifiera oss med. Mycket kan vara sådant som binder oss samman med yngre generationer.
Så vad skall församlingarna göra? Våga prova nya vägar, utan att för den skull avstå från gamla traditioner. Men också kunna lämna bort dem om de inte längre känns relevanta för församlingsmedlemmarna. Skapa gemenskaper av olika slag; tillfällen för människor att göra saker tillsammans och lära känna varandra. Personligen upplever jag att flera av de allra finaste gudstjänsterna är sådana som firas i samband med att man i en stor eller liten grupp genomfört något tillsammans. Ett sätt att öppna gudstjänsten för ovana är just det här - skapa en gemenskap kring något som intresserar och sedan ta med den känslan till gudstjänsten, då öppnar vi oss för gemenskapen med Gud.