Postlutherskt stressyndrom

Lider kyrkan av ett postlutherskt stressyndrom? Vad händer i samhället? Hur ser maktutövningen ut i kyrkan? Hur ser kyrkans framtid ut? Jussi Laine och Heikki Nenonen samtalar och funderar kring dessa frågor.

Jussi: Postlutherskt stressyndrom beskriver ganska bra den situation Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland befinner sig i just nu; vad är kyrkan nu, vad har den varit, vad vi ger upp och varför det känns jobbigt och väcker vissa reaktioner.

Heikki: På något sätt kunde man också prata om en postkristen situation. Kristen världssyn har haft en sorts monopolställning och det här syns förstås också i kyrkan som institution.

Jussi: Vi har en hel del ”post”, men har vi något ”pre”? Ganska lite. Vi är ännu rätt så fast i det förflutna. Ibland skulle man ha lust att säga att kyrkan har ett ljust förflutet bakom sig, i stället för en ljus framtid framför sig.

Vad ser ni just nu i samhället?

Heikki: Någon sorts omstrukturering av värden och ideal. Vi ser hur globala och lokala frågor går mycket hand i hand. Det som orsakar mest stress och ångest är ofta ämnen som är globala.

Jussi: Jag har funderat mycket på förhållandet mellan individen och gemenskapen och den förändring som skett där. Lite förenklat kunde man säga att förr så fanns det inte så många olika gemenskaper eller samfund och de som fanns definierade väldigt långt individen. Nu är det individen som definierar gemenskapen genom att höra eller inte höra till den. Nuförtiden är utbudet av gemenskaper, samfund och sammanhang så otroligt stort och man kan alltid byta.

“Kyrkan lever ännu på något sätt i ett ideal där man tänker att det i sig själv är värdefullt att höra till en gemenskap, medan människan ser på det ur ett slags meningsfullhets- eller identitetsperspektiv.”

Heikki: Nyckelord här är identitet, gemenskap och meningsfullhet. Enligt mina observationer så hörde man tidigare till en gemenskap eller ett samfund och nu hör man till en identitet. Ofta bygger man identiteten i sociala medier eller genom konsumtion och val. Gemenskapen finns nödvändigtvis inte fysiskt, men identiteten upplevs som ett sorts samfund eller en gemenskap. Kyrkan lever ännu på något sätt i ett ideal där man tänker att det i sig själv är värdefullt att höra till en gemenskap, medan människan ser på det ur ett slags meningsfullhets- eller identitetsperspektiv. Vi pratar hemskt mycket om kyrkan som ett värde i sig själv och ser kanske inte här i kyrkans inre cirklar att det här med att höra till ett samfund bara för att höra till ett samfund inte på något sätt är relevant ur den enskilda individens perspektiv. Visst är det så att vi alla har en längtan att vara en del av en gemenskap, ett sammanhang – vi är ju ändå sociala djur – men det räcker inte som orsak. Man behöver ett djupare syfte med att höra till en gemenskap, det behöver vara meningsfullt för en själv. Gemenskapen kan också vara ett redskap för en individ att främja ett visst meningsfullt mål. Jag kommer till exempel att tänka på Elokapina. Det finns en kristen Elokapina-grupp och där ser vi tydligt hur man sätter betydelsen eller syftet först och kring det uppstår en kristen gemenskap.

Hurudan makt utövar kyrkan i samhället idag?

Jussi: En ständigt avtagande makt. Om makt används till att bevara den egna makten i en miljö där man inte längre kan se att den har någon betydelse – eller den inte längre unnas oss – så då använder man den där avtagande makten.

“Jag skulle istället önska att den betydande makt och kunnandet som finns inom kyrkan kunde användas mer utåt från organisationen, att vi skulle ta makten och påverkansmöjligheterna ut och kontinuerligt fråga och vara intresserade av något annat än vår egen navel.”

Heikki: Det finns en hel del krut ännu, men det används lite fel. Organisationen är på ett lite narcissistiskt sätt intresserad av sig själv och strävar efter att trygga den egna maximala synligheten. Jag skulle istället önska att den betydande makt och kunnandet som finns inom kyrkan kunde användas mer utåt från organisationen, att vi skulle ta makten och påverkansmöjligheterna ut och kontinuerligt fråga och vara intresserade av något annat än vår egen navel.

Jussi: Ett av de mest använda sloganen är att kyrkan ska gå dit människorna finns. Men jag vill ställa frågan: varför? Blir svaret sist och slutligen att vi går dit människorna finns för att vi till sist får dem lockade dit vi själva är? Då är det egentligen frågan om ett ganska lamt intresse för människolivets mångfacetterade helhet; bara tillräckligt mycket intresse för att få mer spelpjäser för att bevara de existerande traditionerna och sätten.

Heikki: Vilket väcker frågan om kyrkan i sig själv är ett mål eller ett verktyg? Och är kyrkans maktutövning ett mål eller ett verktyg?

Vem utövar makt i kyrkan?

Jussi: Det är en mycket intressant fråga för på tjänstens vägnar kan man sitta i ganska många olika rum där människor utövar makt. Makten är så pass utspridd att jag inte tror någon i kyrkan skulle erkänna att hen i själva verket kan besluta om det här eller avgöra. Makten är på sätt och vis mycket splittrad, men jag tänker också att den gamla verksamhetskulturen eller maktkulturen är den som utövar makt fast individerna kanske egentligen är mycket smartare än institutionen.

Heikki: Man kan också dela upp detta i organisatorisk makt och någon sorts uppmärksamhetsmakt. Olika individer inom eller nära kyrkan kan använda betydligt mer offentlig och kommunikativ makt än många tjänsteinnehavare. Men ser man ur organisationens synvinkel så visst är mycket makt väldigt knuten till vissa tjänster – men inte förtroendeuppdrag. Jag anser att det är ett organisatoriskt problem att många förtroendeorgan endast fungerar som gummistämplar. Föredraganden, d.v.s. ledande tjänstemän bestämmer eller använder makten. Men sedan har just uppmärksamhetsmakten också en stor betydelse. Någon som inte hör till kyrkan eller kanske förhåller sig likgiltigt till kyrkan kan uppleva att personer som till exempel Sadinmaa eller Kari Kanala eller någon annan som syns längre än sin institutionella position är betydelsefulla kyrkliga maktutövare.

Jussi: De här olika makterna går sällan åt samma håll. Jag tror och hoppas att dessa individuella influensers betydelse ökar och utmanar starkt den långsamma institutionella maktutövningen.

Rör sig maktutövningen i den riktning som Jesus lär?

Heikki: Den här hårda och klumpiga institutionella makten är nog väldigt svår att motivera med hjälp av evangelietexterna. Det är svårt att tänka sig att Jesus skulle ha som en central agenda att stärka institutionen och stå fast i den. Jag tilltalas själv av Paulus tal i andra Korintierbrevet om att Kristus blev fattig för att vi skulle bli rika, och franciskanernas tanke om att man kan åstadkomma mycket med att avstå eller komma bort från sin egen position.

Jussi: Den historiska aspekten är mycket intressant. Förbundet mellan stat och kyrka har fört mycket gott med sig, till exempel grundvärderingarna i det västerländska samhället. Samtidigt finns här också ett unket spår med korståg, tvångsomvändelse och maktutövning. Visst har det hela tiden också funnits den ödmjuka, tysta, fattiga kristenheten som vandrat bredvid och gjort världen till en bättre plats.

Heikki: Det finns mycket bra med att kyrkan varit en del av den offentliga makten och det är tack vare att det alltid inom kristenheten funnits tillräckligt många tillräckligt smarta typer som kunnat förnya och fräscha upp inifrån och detta har sedan synts i till exempel ökad läskunnighet, bildning, levnadsstandard, socialservice och samhällelig rättvisa.

Vilka är de saker eller fenomen i detta världsläge där kyrkan borde vara en profetisk röst?

Heikki: Världsläget är för tillfället sådant att det finns en hel del kyrkan borde våga ta tag i. Men kanske jag som första vill lyfta naturen och klimatförändringen. Visst tutas detta ut från många håll, men jag efterlyser ändå från kyrkan ett modigt grepp i saken, modigt bibliskt och profetiskt tal. Jag minns att ärkebiskop Mäkinen någon gång sade att naturvetarna är som profeterna i gamla testamentet som lyfte fram vart vi är på väg. Jag skulle vilja se mera sådant. Det är långt ifrån den enda saken och det finns mycket kring människovärdet och mänskliga rättigheter där kyrkan borde vara modigare.

“Kyrkan borde rikta ännu mer resurser i denna riktning, inte bara prata om saken. Det här lyfts alltid när man pratar om det goda som kyrkan gör, men om vi börjar titta noga på budgetens Exceltabeller så nog skulle vi ha råd att ännu mer rikta resurser i den riktningen.”

Jussi: Många uppskattar fortfarande att kyrkan gör gott för till exempel fattiga och mindre bemedlade. Det finns så många former av fattigdom: social, ekonomisk och går vi till det globala så är frågan ännu större. Kyrkan borde rikta ännu mer resurser i denna riktning, inte bara prata om saken. Det här lyfts alltid när man pratar om det goda som kyrkan gör, men om vi börjar titta noga på budgetens Exceltabeller så nog skulle vi ha råd att ännu mer rikta resurser i den riktningen. Jag tror också att om vi verkar på de rätta områdena i denna värld så har det också en helt annan tyngd och trovärdighet när vi börjar prata om evigheten, men inte tvärtom. I kyrkans innersta rum har man pratat mycket om att man borde satsa mer på påverkansarbete. Men ganska mycket blir fokus på att bevara kyrkoinstitutionens position och då tappar vi trovärdigheten i åsiktspåverkan. Det ser ut som att kyrkans agenda är att skydda och försvara sin egen position mer än människovärdet, människans individuella rättigheter och ett gott liv i denna tid.

Hur ser kyrkans framtid ut?

Heikki: Nu har vi fört ett ganska kritiskt samtal om bland annat makt, men den här kritiken innehåller också många möjligheter. Vi behöver tänka så om framtiden att vi inte fokuserar på den egna organisationen och makten och försöka hålla dem så oförändrade som möjligt, utan fokuserar på Jesu läror och ser hur de ska anpassas och appliceras på denna tid och ur det hitta visioner och också handla enligt det. Och så behöver vi utvärdera det. Ofta har vi många visioner, men handlingen saknas. Vi måste handla.

Jussi: I jobbet har jag besökt ganska många församlingar och presenterat de mönster vi ser i y- och z-generationernas livsstil, värderingar och attityder och väldigt ofta frågar man om jag ännu ser hopp i det här. Å ena sidan ser framtiden lite dimmig ut, men å andra sidan är den ännu i kyrkans många händer och jag tänker att hoppet finns i det att vi egentligen gjort väldigt lite förändring. Om vi redan flera gånger hade ändrat på allt och inget hade funkat så då skulle jag säga att hoppet börjar vara ute. Men på riktigt har vi gjort så lite att allt ännu är möjligt.

Kyrkans strategi heter Öppna dörrar. Vad behövs för att kyrkans dörrar på riktigt ska vara öppna?

Jussi: Jag tänker att det kommer från ett genuint intresse och kärlek till människor. Då börjar dörrar öppnas. Vi ska sluta säga att församlingsmedlemmarna får vara delaktiga i allt när det i verkligheten är så att vi färdigt bestämt vad, var och när och först sedan börjar fråga om någon församlingsmedlem vill vara med i processen. Vi behöver ge ifrån oss också de mentala nycklarna till kyrkan. Så behöver vi medvetet granska våra tankemodeller och utmana sådant som inte hör till denna tid, som t.ex. att människor borde lära sig förstå det kristna språket, gilla orgelmusik och hårda bänkar för att kunna möta Gud. Vi ska älska människor – på riktigt.

Heikki: Vi som sitter på nyckelpositioner måste se upp så vi inte bromsar eller hindrar utveckling när människor själva påverkar och tar makten åt sig och saker och ting kanske inte riktigt går så som man tänkte sig i verksamhetsplanen. Men det kan komma så mycket spännande ur det!

Texten är en sammanfattning av det första avsnittet från podcasten Kirkko kiinni (ungefär Kyrkan stängd) som är en del av arbetet En kyrka för millennialerna. Varje avsnitt hänger ihop med artiklarna i forskningspublikationen Millenniaalien kirkko – kulttuuriset muutokset ja kristillinen usko (ungefär Millennialernas kyrka – kulturella förändringar och kristen tro). Alla avsnitt går att lyssna till (på finska) på Spotify.

Översättning och bearbetning: Rebecka Stråhlman