Ny armenisk tragedi

Text: Svante Lundgren

Armenien brukar betraktas som världens första kristna land eftersom kristendomen blev statsreligion där redan i början av 300-talet, år 301 enligt traditionen. Att armenierna under sin långa historia ofta utsatts för förföljelse har tolkats som att det är ett pris man får betala för den tidiga bekännelsen till kristen tro. Jesus sade ju att hans efterföljare skulle bli förföljda.

Dessa förföljelser kulminerade i det armeniska folkmordet under första världskriget. Omkring en miljon människor dödades. Den västarmeniska civilisationen utplånades. Innan folkmordet bodde en och en halv miljon armenier på det armeniska höglandet, i vad som idag är östra Turkiet. De hade bott där i flera tusen år och utvecklat en alldeles egen kultur. Idag finns ingenting kvar av detta.

Ett nytt folkmord?

Idag talar många armenier om ett nytt folkmord och tänker på den tragiska utvecklingen i Nagorno-Karabach, av armenier kallat Artsach. Som folkmordsforskare är jag kritisk mot att använda termen ”folkmord” för lättvindigt. Men faktum är att både Luis Moreno-Ocampo, den första chefsåklagaren vid Internationella brottsmålsdomstolen i Haag, och Melanie O’Brien, ordförande för International Association of Genocide Scholars, anser att det som nu skett kan betraktas som ett folkmord.

Vad handlar det om?

Nagorno-Karabach eller Artsach är ett område i södra Kaukasus där det bott armenier i tusentals år. Där har också bott andra folk och stormakter har härjat i regionen. I början av 1920-talet kom hela området under bolsjevikernas kontroll. Stalin beslöt då att Artsach, trots att mer än 90 procent av invånarna var armenier, skulle tillhöra Azerbajdzjan. Det beslutet gör att folk lider fruktansvärt ännu hundra år senare.

Då det sovjetiska greppet mjuknade i slutet av 1980-talet beslöt Nagorno-Karabach, som hade en autonom status i Sovjetrepubliken Azerbajdzjan, att anhålla av Moskva om att bli överflyttat till Sovjetrepubliken Armenien. Moskva avslog begäran och i Azerbajdzjan utbröt blodiga pogromer mot de hundratusentals armenier som då bodde där. I samband med att Sovjetunionen upplöstes utropade inte bara Armenien och Azerbajdzjan självständighet. Det gjorde också armenierna i Nagorno-Karabach. Så föddes Republiken Artsach, som inte erkänts internationellt.

Krig, misslyckade fredsförhandlingar, krig

Det hela ledde till det första Karabachkriget som tog slut 1994. Armenierna segrade och fick kontroll inte bara över större delen av Nagorno-Karabach utan också över omkringliggande områden. Sedan följde fredsförhandlingar under ledning av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), men de ledde inte till resultat. Azerbajdzjan beslöt då att ta saken i egna händer och startade ett nytt krig i september 2020.

Kriget varade i 44 dagar och slutade med azerbajdzjansk seger. Kvar blev ett stympat Artsach, en armenisk de-facto stat med egen president, regering, parlament, statliga institutioner. Azerbajdzjan såg detta som en tillfällig komplikation; förr eller senare – helst förr – skulle också detta territorium införlivas med Azerbajdzjan.

Förhandlingar om ett fredsavtal fördes åter under internationell medling, men igen utan resultat. Armenien var villigt att erkänna Artsach som en del av Azerbajdzjan mot att armenierna där gavs internationella garantier för sin säkerhet. Några sådana ville inte Azerbajdzjan gå med på; området skulle införlivas med landet och invånarna där skulle ha samma ställning som andra medborgare men inga specialrättigheter.

Från blockad till etnisk rensning

För att sätta press på Armenien i dessa förhandlingar inledde Azerbajdzjan i december ifjol en blockad av den enda landförbindelsen mellan Artsach och Armenien, den så kallade Lachinkorridoren. I februari gav Internationella domstolen i Haag en bindande order att Azerbajdzjan måste häva blockaden och tillåta obehindrad trafik längs den.

Azerbajdzjan struntade i detta och i stället skärptes blockaden senaste sommar. Det ledde till allvarlig brist på mat, mediciner och bränsle bland de mer än 100 000 invånarna i Artsach. Men då inte heller detta fick dem på knä inledde Azerbajdzjan ett militärt anfall den 19 september. Efter ett dygns strider gav Karabacharmeniernas försvarsstyrkor upp och kapitulerade.

Som en följd av detta flydde så gott som alla armenier Artsach och tog sig till Armenien – längs Lachinkorridoren som nu öppnats. Den azerbajdzjanska propagandan hävdar att de har lämnat frivilligt. På ett ytligt plan är det sant; inga azerbajdzjanska soldater har varit där och drivit iväg dem. Men de har försatts i en situation då de inte har något annat val. Under de senaste dryga trettio åren har Azerbajdzjan anfallit dem fyra gånger. För inte mer än tre år sedan satt en stor del av befolkningen i flera veckor i bombskydd då den azerbajdzjanska armén anföll med missiler och drönare. Nu senast har de i mer än nio veckor utsatts för en blockad som förorsakat en humanitär kris.

Är det någon som förvånar sig över att de efter att ha utstått allt detta inte vill leva under azerbajdzjanskt styre?

Finlands ambassadör till södra Kaukasus konstaterade den 3 oktober, efter ett besök i området, att ”ingen lämnade frivilligt, de drevs bort av rädsla för våld, av hotelser under lång tid”.

En epok tar slut

Det armeniska folkmordet för hundra år sedan ledde till att en mångtusenårig civilisation utplånades. Tragedin i Artsach har på ett liknande sätt – även om omfattningen är betydligt mindre nu – lett till att en urgammal kultur når sitt slut. I Artsach finns armeniska kyrkor och kloster som är mer än tusen år gamla. Vad ska hända med detta kulturarv nu?

“Det armeniska folkmordet för hundra år sedan ledde till att en mångtusenårig civilisation utplånades. Tragedin i Artsach har på ett liknande sätt – även om omfattningen är betydligt mindre nu – lett till att en urgammal kultur når sitt slut.”

Azerbajdzjan själv underströk kopplingen mellan det armeniska folkmordet och det man gjort nu – eller mellan det första och det andra armeniska folkmordet – genom att ge en av gatorna i Stepanakert, huvudstaden i Nagorno-Karabach, namn efter Enver Pascha, en av det armeniska folkmordets huvudarkitekter.

I Armenien står man inför utmaningen att ta hand om 100 000 flyktingar. Dessa ska beredas bostad och jobb, barnen skolplats. Ingen lätt uppgift för ett litet land.

Och många armenier funderar än en gång vilket pris man får betala för att vara världens första kristna nation.

Lästips om Armenien: Serafim Seppälä: Öster om Ararat. En bok om skönhetens och lidandets Armenien. Artos 2017

Lästips om Artsach: Rasmus Canbäck: Varje dag dör jag långsamt. En reportagebok inifrån Nagorno-Karabach. Silc förlag 2022

För att följa med vad som händer i Armenien och Artsach rekommenderas två armeniska nyhetssajter (på engelska): news.am/eng och civilnet.am/en