Den här hösten har jag varit både positivt utmanad och lyckligt salig över en av våra verksamheter: frukosten som varje onsdag serveras i Söderkulla kyrka. Frivilliga står för serveringen, lokala företag bidrar med en del av produkterna och anställda håller andakten. Bland våra verksamheter utmärker sig frukosten som ett sällsynt smidigt tvåspråkigt samarbete mellan systerförsamlingarna – och som vår mest diakonala gemenskap just nu.

I Finland dröjer det allt längre innan en avliden blir begravd. I radioprogrammet Slaget i Radio Vega diskuterades i våras hur detta samtidsfenomen skapar praktiska och existentiella problem, allt från överfulla kylrum till en utdragen sorgeprocess. Kyrkoherde Mia Bäck i Åbo svenska församling möter dessa frågor varje vecka. Den finländska begravningslagen anger att begravning skall ske utan onödigt dröjsmål, men någon tidsgräns finns inte stipulerad.‍ ‍

Som diakoniarbetare träffar jag ofta människor som kämpar med missbruk och beroendeproblematik, inte minst när vi inom diakonin utför uppsökande arbete. Karis-Pojo svenska församlings verksamhetsområde är förhållandevis stort, och omfattar delar av det Raseborg som av många uppfattas som privilegierat.

I september gjorde Domkapitlet i Borgå stift en fortbildningsresa till Växjö stift. Vi lärde oss om Svenska kyrkans nationella projekt, om Växjö stift och hur man arbetar med hållbarhet, beredskap, kyrkoherdestöd och rekrytering. ”Allt det vi gör på stiftsnivå ska tjäna församlingarna”, sa biskopen Fredrik Modéus.

Hur får man människor att vilja engagera sig i församlingen – och känna att deras insats gör skillnad? Frivillighet växer inte ur en snabb förfrågan på sociala medier. Den byggs i relationer, steg för steg.

I Borgå svenska domkyrkoförsamling har vi hittills ordnat tre Messy Church-tillfällen. Verksamheten är alltså fortfarande i startgroparna och vi är mitt i processen att upptäcka vad Messy Church kan bli hos oss. De frivilliga medarbetarnas roll har en central plats i det hela.

Vi behöver allt mera betona de anställdas uppgift att genom frivilligarbetet göra det möjligt för människor att leva ut sitt kristna uppdrag och i handling visa kärlek till nästan, skriver diakon Sonja Knuts-Söderlund i sin reflektion kring frivilligarbete i församlingen.

För ungefär två år sedan ville våra unga och unga vuxna testa att hålla kvällsmässor. Vi ville skapa en andlig viloplats för alla åldrar och framför allt bjuda in folk till församlingen. Idén hade funnits i tankarna hos flera. Men många tvekade om det skulle bli nått. Men gruppen som samlades var övertygade. Något måste ändras för att kunna välkomna folk till mässan.

Som diakoniarbetare möts vi ständigt av livets kontraster. Ibland möter vi kontrasterna under en och samma dag. En arbetsdag kan börja med att vi kokar gröt och kaffe eller brer en hel del smörgåsar och serverar åt en grupp personer som kommer och äter gratis mat i församlingens lokaler. För en del är det här både första och sista måltiden de äter på hela dagen.

Rose-Maj Friman, som är kyrkoherde i Korsnäs frågade både förtroendevalda och anställda vad de tänkt på under senaste tiden och vad som är aktuellt i församlingen just nu. Rose-Maj berättar att det var fint att se att frågorna besvarades under djup koncentration och med stort allvar. Då hon läste svaren tänkte hon: Vad viktigt det är att lyssna!

Biskop Bo-Göran Åstrand har lanserat sin vägledning för Borgå stift Gå med mig genom en turné till alla prosterier. Dokumentet som kunde ha blivit ett stramt strategidokument med statistik, målsättningar och metoder är nu i stället formulerat som en inspirationstext och vägledning. Nu är det upp till församlingarna att processa vidare för att överföra dess inverkan till församlingslivet.

Döden berör oss alla - mer eller mindre, förr eller senare. För Anna Brummer är döden en del av vardagen. Hon har i snart tio år jobbat som frilans sjukhusmusiker bland annat på Storkärrs sjukhus och Terhohemmet i Helsingfors där hon mött döende patienter och deras närstående i musikens tecken. Vi träffas för att diskutera hur hennes eget förhållningssätt till döden förändrats i och med arbetet och hur människor i dödens närhet förhåller sig till döden.

Det frågar min fru ganska ofta, eller kanske inte så ofta nuförtiden – hon har väl tröttnat på mitt standardsvar: Inget särskilt...

Sedan 2021 har Borgå stift i likhet med de finska stiften kontaktpersoner för frågor som rör jämställdhet och likabehandling. Sini Aschan (församlingspastor i Johannes församling i Helsingfors) och Benjamin Häggblom (vik. Sjukhuspräst i Vasa) är utsedda av domkapitlet att finnas som bollplank för anställda, förtroendevalda och församlingsmedlemmar som vill ventilera frågan. De vill vara ett stöd för den som upplever sig illa eller ojämlikt behandlad på grund av ålder, kön, sexuell läggning, språk, ras, härkomst eller funktionsvariation. Det handlar alltså om mer än att vara ”homomissionär” som någon kallade dem.

Forskningen visar att en människas livsåskådning och trosföreställningar ofta grundläggs tidigt i barndomen. Det här gäller även kristen fostran. Traditioner som aftonbön, bordsbön och deltagande i söndagsskola och ungdomsverksamhet är av avgörande betydelse för hur man som vuxen förhåller sig till kristen tro.

År 2000 hörde 85,1 % av finländarna till den evangelisk-lutherska kyrkan. Nu är siffran nere i 63,6 %. Trenden är tydlig och i viss mån deprimerande. Samtidigt finns det aspekter som öppnar för nya perspektiv, som vi skall återkomma till i slutet av artikeln.

Ett medborgarinitiativ daterat 11.10.2024 föreslår en förändring i Begravningslagen (6.6.2003/457). Förslaget går ut på att man förutom kistbegravning och kremering skulle tillåta kompostering och vattenkremering. Under en webbdiskussion den 1.11 2024 presenterades de nya metoderna av Anne Valkama och Stephanie Sinclair Lappi, som båda hör till dem som står bakom medborgarinitiativet (kansalaisaloite.fi/ fi/aloite/14246).

Kyrkostyrelsens plenum godkände den 17 september 2024 det andra skedet i projektet Mot ett gemensamt visuellt uttryck, dvs. kyrkans nya gemensamma logotyp och församlingarnas nya logotypmodell.

Lördag den 5 oktober samlades omkring 60–70 personer som arbetar för barn, unga och deras delaktighet i Kaleva kyrka i Tammerfors. Deltagarna bestod av både anställda och förtroendevalda från församlingar i hela landet.

Tisdagen 16.4.2024 godkände kyrkostyrelsens plenum det uppdaterade dokumentet Kyrkans program för kommunikation och växelverkan 2026 samt det första skedet av projektet Mot ett gemensamt visuellt uttryck.