Kyrkan behöver förvalta sitt förtroendekapital bättre - så utnyttja diakonin!

Text: Susanna Landor T.f diakon i Nagu kapellförsamling

Lönen, orken och oron över rekryteringsläget. Det här är tre teman som snurrar på repeat när vi diakoniarbetare träffas för att ventilera läget. Sjukskrivningar, deltidsarrangemang, njugga erfarenhetstillägg, höga arbetskrav och en växande känsla av otillräcklighet är återkommande samtalsämnen, oberoende av om gänget av grönskjortor ses i Vasa, i Åbo eller i huvudstadsregionen. Många kolleger är trötta.

Många säger att de har svårt att sätta gränser. Många, skrämmande många, upplever framtiden som utsiktslös. Ändå borde det vara vi som kommer med hopp och tro på ljus vid horisonten.

Väckarklocka

Färska siffror backar upp berättelserna. Hela 82 procent av de diakoniarbetare som i våras deltog i en enkät av Diakoniarbetarnas förbund svarade att de är missnöjda med den aktuella lönenivån. 80 procent anser att lönen inte hållit jämna steg med de ökade arbetskraven, och cirka 68 procent har under det senaste året funderat på att lämna sitt jobb inom församlingen. En överväldigande majoritet sneglar alltså konstant på andra arbetsalternativ. Det borde fungera som en skrällande väckarklocka för kyrkan.

Församlingarna riskerar tappa goda medarbetare om inget görs; goda som i högutbildade, erfarna, kompetenta, mångsidiga, engagerade och empatiska. De här goda kollegerna är eftertraktat villebråd inom välfärdsområden, kommuner, Folkpensionsanstalten och tredje sektorn, överallt där det råder skriande brist på arbetskraft med socialt kunnande och vårdkompetens. Dessutom betalar andra mer.

Enligt kolleger som tagit klivet ut ur församlingen och in i den offentliga sektorn är månadslönen i regel mellan 500 och 1000 euro högre för andra jobb än inom kyrkan. Och omvänt: På vissa orter har församlingen svårt att få ens en enda sökande till en lediganslagen diakonitjänst. Om sökanden dessutom är behörig är det snudd på ett mirakel. Med tanke på den större pensionsvåg som nalkas diakonin inom de närmaste åren är det ingen bra strategi att fortsätta blunda och febrilt knäppa händerna, om vi säger så.

“Behovet av diakoni kommer inte att minska, tvärtom. Alla tecken pekar på det motsatta. Ensamheten ökar, den psykiska ohälsan ökar, de ekonomiska trångmålen ökar, och tuffa politiska beslut och sparkrav drabbar redan utsatta hushåll. Människor behöver stöd och hjälp med alltmer komplexa problem och livssituationer, men har allt svårare att få tillgång till adekvat service, eller så har de inte råd att betala för den.”

Behovet av diakoni kommer inte att minska, tvärtom. Alla tecken pekar på det motsatta. Ensamheten ökar, den psykiska ohälsan ökar, de ekonomiska trångmålen ökar, och tuffa politiska beslut och sparkrav drabbar redan utsatta hushåll. Människor behöver stöd och hjälp med alltmer komplexa problem och livssituationer, men har allt svårare att få tillgång till adekvat service, eller så har de inte råd att betala för den.

Samhällsförändring och -försämring märks på många sätt inom diakonin, inte bara i fler utdelade matkassar och köpkort. Det märks i ett ökat behov av samtalsstöd. Det märks i ett ökat antal handlingsförlamade människor som varken får fatt i studier eller jobb. Det märks i och med att socialarbetarna inom välfärdsområdena allt oftare hänvisar sina klienter till kyrkans diakoni eftersom de offentliga resurserna inte räcker till för alla behövande. Det är beklämmande, och ett misslyckande för vårt välfärdssamhälle.

Men det är också ett kvitto på att diakonin åtnjuter ett stort förtroende som en pålitlig och trygg famn som förmår fånga upp dem som riskerar tappa fotfästet. Myndigheter och instanser inom den offentliga sektorn vet inte bara tacknämligt om att diakonin finns som en resurs i varje kommun, utan vågar dessutom rekommendera stödet för sina klienter.

Kyrkan ses fortsättningsvis som en viktig aktör för vårt kollektiva välbefinnande, och som en garant för den strukturella godhet vårt samhälle bygger på. Det förtroendekapitalet borde kyrkan förstå att förvalta väl, innan diakonin hotar bli dränerad på motiverad arbetskraft.

Lönejustering

Vad borde då göras? En blygsam – men konkret - början vore att varenda församling går in för kravgrupp 503 för diakoner. Med tanke på det ansvar en behörig diakon hanterar, är lönen i dag usel. Dessutom är läget brokigt och ojämlikt inom Borgå stift. Inom exempelvis Helsingfors församlingar, Vanda svenska församling och Kyrkslätts svenska församling erbjuds diakoner lön enligt kravgrupp 503, medan 502 gäller för exempelvis Vasa svenska församling, Åbo svenska församling och Väståbolands svenska församling. Motsvarande inkonsekvenser hittas inom finska församlingar. I en del församlingar dras dessutom en procentuell andel av lönen för en icke-behörig diakon, även om hen handhar samma arbetsuppgifter och ansvar som sin behöriga kollega.

Vartenda församlingsråd och varenda förtroendevald borde också förstå att det inte är obligatoriskt att betala lön enligt kravgruppens minimisumma. De förtroendevalda kan med fördel justera lönen uppåt. Likaså kan arbetsgivaren satsa på ytterligare förmåner som ett sätt att visa medarbetarna sin uppskattning, till exempel genom att erbjuda olika tjänster inom företagshälsovården, ändamålsenliga arbetsredskap och -utrymmen och lunch- och fritidsförmåner. Och att ett inkluderande ledarskap och en öppen arbetskultur genererar trygghet och samhörighet borde vara en självklarhet också för kyrkan då det gäller att kunna locka och behålla motiverade kolleger.

De allra flesta arbetstagare vill känna stolthet över sin insats, kunna påverka sitt jobb och bära ansvar för sin kompetenshöjning. Många diakoner skulle gärna bredda och fördjupa sin yrkesroll – läs: avancera inom kyrkan – men hur ska man gå till väga? Det finns ju inga trappsteg för den diakon som vill klättra mot kyrkans ledning, leda en församling eller rentav leda ett helt stift. Trappstegen är avsedda för dem med teologisk examen. Det finns inga sakkunnigtjänster på svenska inom Kyrkostyrelsen för den som är expert på diakoni. Ingen ordinarierepresentation inom Kyrkostyrelsens plenum är vikt för en diakon, men nog för flera präster. Och ingen representant för det övergripande diakonikunnandet inom Borgå stift var kallad till den arbetsgrupp vid domkapitlet som i våras bildades för att arbeta med ett, i sig välkommet, strategiarbete.

Varför väger en behörig diakon/diakonissa så lätt inom kyrkans organisation och beslutsfattande? Varför utnyttjar inte kyrkan diakonin bättre som den betrodda vän många uppfattar den som? Varför har diakoniarbetarna en lön som placerar oss i kategorin lönefattiga i dagens Finland? Också det här funderar vi diakoniarbetare på, när vi möts och förundras över hur överarbetade och samtidigt underutnyttjade vi är i kyrkans tjänst.