Medmänsklighet är att vara den människa som får andra att växa

TEXT: Cecilia Forsén

Att dela liv och erfarenheter, ord och upplevelser, att tillsammans bygga relationer och skapa förtroende är något som poängteras alltmer i dagens diakoniarbete, oberoende av människors tro, status, ålder och livserfarenhet.

En diakon har sagt: ”Jag tror att Gud finns i mötet mellan människor och det är en gåva att få finnas för varandra. Idag behöver någon mig, i morgon behöver jag någon.” När jag hörde det här berörde orden mig starkt.

Inom diakoniarbetet tar vi som hjälper lätt rollen ”som den som ger” och människan som får hjälp rollen ”som den som tar emot”. Men också hos den som ser ut att vara stark, den som ger och kanske aldrig tar emot finns det hjälplöshet.

Gemenskap och delande är ett centralt tecken på Guds rike. Det är i mötet och delandet som verkligheten blir större och mera nyanserad. Det handlar om en ömsesidighet där vi alla får vara både givande och mottagande part.

Ett motto för diakonin är ”Se människan”, särskilt den människa som lider nöd är utsatt och ensam. Diakoniarbetaren försöker hjälpa den som behöver hjälp på olika sätt. Men vi är alla utsatta i något skede av livet. Så gott som alla av oss drabbas någon gång i livet av sjukdom, olycka, död och andra förluster.

Jesus såg människan. Han valde att möta dem som fanns i utkanten av den tidens samhälle; fattiga, sjuka, utstötta. Han såg dem, samtalade med dem och botade dem. Han bjöd in till gemenskap och delade mat och liv med dem.

Vem är då fattig?

Världsbanken gjorde för några år sedan en stor undersökning bland de allra fattigaste i världen. Det som bestämde om människor upplevde sig som fattiga handlade enligt dem själva främst om att inte vara ensam, det handlade inte om hur mycket de förtjänade, utan om att få ingå i ett sammanhang som gav trygghet – en storfamilj, vänner, grannar. Samhörighet är människans djupaste känslomässiga behov. Och det är välbekant att vänner och vänskap stärker immunförsvaret och den mentala hälsan.

Det lilla nyfödda barnet behöver närhet och värme, när det växt till en aning börjar det söka kontakt med ögonen med mamma och pappa och andra som finns i dess närhet. Det är i samspelet mellan barnet och personerna i dess närmaste omgivning som barnet utvecklar sin självbild och identitet. Det är så oerhört viktigt att den sociala interaktionen fungerar för att en positiv, glad och social liten varelse ska bli till.

”Att kunna se sin nästa i ögonen, att välja mötet – det gör oss till medmänniskor. När blicken för en stund möter en annan människas blick kan något hända i oss och i den som blir sedd. Det blir svårare att gå förbi. Och fastän vi inte alltid vet vad vi borde göra kan blicken ändå bekräfta en annan människas värde. Jag ser dig. Du finns i min blick”, så här skriver biskop Bo-Göran Åstrand i sitt herdabrev som utkommit för några år sedan.

Det är vår uppgift som människor att se varandra eftersom Gud först har sett oss. I Psaltarpsalmen 139 står det: ”Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör” och lite senare: ”Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.”

Varje människa bär inom sig en alldeles unik uppsättning gener, en personlighet med olika gåvor som hen är tänkt att bidra med i världen, en uppgift hen har att utföra. Om den uppgiften inte blir tagen på allvar och inte tagen i bruk blir världen fattigare. Att försöka se andras gåvor är en medmänsklig uppgift. Medmänsklighet är inte bara att hjälpa den svaga och lyfta upp den som fallit. Medmänsklighet är att vara den människa som får andra att växa, som gläds över sina egna och andras styrkor och bekräftar dem. 

Vågar vi leva som Jesus gjorde? Möter vi fattiga, sjuka och utstötta där vi bor. Räknar vi med att vi kan bli berikade också av den som inte räknas i samhällets ögon. Ser vi gåvan i den fattigas ögon?

Vi kan alla vara med och bidra till den gemenskap som kallas Guds rike genom att vara diakonala i den mening att vi ser och bekräftar varandra, uppmuntrar varandra och delar liv och erfarenhet. Då tar Guds rike plats mitt ibland oss.