Meitä vastaan rikkoneet
Camilla Nissinen, Tammi 2022, 375 s
– en roman om att försöka förtjäna Guds kärlek
”Silja kom med ut nu.” Men Silja låtsas att hon inte hör. Det är dags för morgonsamling i klassen. Silja är befriad från den eftersom hon inte hör till kyrkan. Silja hör till Jehovas vittnen. Just nu skulle hon inte orka vara annorlunda än de andra.
Siljas liv präglas av det att bli ett gott och sant vittne, att få en rätt tro på det sätt som Jehovas vittnen lär ut tron. Det handlar om att leva ett annorlunda liv än ”de världsliga” de som inte har förstått den rätta läran. Då blir man befriad från morgonsamlingar och julfester, julfirande och annat som alla andra gör, som Silja intalar sig att hon inte bryr sig om. När de andra söker sig till sportplanen för träning och för att träffa kompisar söker Silja sig ut i fälttjänst. Hon går in i våningshusen ringer på dörrarna och bjuder ut Vakttornet. Helst skulle hon vittna i grannkommunen, men hennes mentor tycker det är viktigt att vittna i den egna kommunen bland skolkompisar och deras föräldrar. Alla vet att Silja och hennes familj är Jehovas vittnen. Ibland ställer någon en fråga om hennes tro och vad de får eller inte får göra.
Camilla Nissinen Foto: Minna Raitavuo
Hennes inställning till sina skolkompisar är delad. Å ena sidan vet hon att de är förtappade, å andra sidan finns hos henne en del som skulle önska vara som de, om hon bara vågade. Kompisen Aaro är den som inte överger henne, inte ens när hon lämnar honom i sticket. Han, liksom modersmålsläraren ser hur lätt hon har för språket, hur hon borde få utveckla sin skrivartalang. Till det behövs att någon får både Silja och hennes mamma övertygade.
Boken handlar om Siljas liv från det hon är 10–12 år gammal till ung vuxen, lite på 20 år. Den handlar om hur hela Siljas liv blir en enda kamp att göra det rätta. Hur Silja försöker blidka en gud som aldrig verkar nöjd. Kraven uttalas av förkunnarna som talar om hur de världsliga lever eller från mamman som ständigt påminner om hur viktigt det är att hålla sig smal, att äta så fettfri mat som möjligt eller hur viktigt det är att inte svara i telefon när farmor ringer. Farmor hör nämligen till de världsliga som inte omfattar den tro som Jehovas vittnen har. Därför skall Silja inte ha kontakt med henne, fast farmor och hon tycker väldigt mycket om varandra. Till slut blir kampen mot maten det som hjälper Silja att hålla sin rädsla för att gå evigt förlorad på tillräckligt avstånd. Den kampen tar inte slut förrän hon tas in på vård för sin anorexi. Vägen tillbaka blir hård och svår.
Meitä vastaan rikkoneet är Camilla Nissinens debutroman. Först i avslutningsorden avslöjar hon att hela boken är fiktiv. Den är skriven med insikt och respekt. Hon har gjort ett digert researcharbete. När jag läser den upprörs jag av lagiskheten och kärlekslösheten, i synnerhet mot dem som i andras ögon misslyckas och oskyldiga döms och blir utfrysta ur gemenskapen. Ibland frågar jag mig hur vi har det som tror oss ha en gudsbild som bygger på kärlek, nåd och respekt. – Är det så säkert att vi aldrig gör oss skyldiga till en förkunnelse som andas mer brist på kärlek och respekt än det motsatta? Boken har ett vackert språk, det är lätt att leva sig in i Siljas liv, hennes frågor och kamp. Samtidigt önskar jag att hon skulle få en mer nådefull och kärleksfull gudsbild, att hon skulle få möta den Sanna Kärleken och respekten, att hon skulle få vara den fina människa hon är. Att hon skulle få leva i en gemenskap mellan människor som bygger på ömsesidig respekt och omsorg.
Maria Sten