Steglitsan av Donna Tartt

I fokus för romanen Steglitsan av Donna Tartt en berömd målning av 1600 tals konstnären Carel Fabritius. Den föreställer en tamfågel, en steglits, på sin sittring fäst på en vägg. Fågeln är fjättrad i sittringen med en tunn kätting. Dess rörelseutrymme är alltså extremt begränsat. Varje gång den ska göra det mest naturliga för fåglar, det vill säga flyga, kommer den ingenstans, utan misslyckas.

Det finns mängder saker som binder oss människor. Förluster och sorg. Utanförskap. Beroenden. Längtan efter att bli hörd, förstådd och älskad. Hemligheter.

Kring de här temana kretsar Donna Tartts roman Steglitsan från 2013. Handlingen utspelar sig i konstvärlden i New York. Theo Decker besöker ett konstgalleri med sin mamma och där inträffar ett attentat och mamman dör. Theo kommer ut därifrån levande och med sig har han den värdefulla målningen av Fabrititus.

Han blir oerhört fascinerad av målningen men den blir en tung hemlighet och börda för honom att bära och tavlan finns med som en handlingstråd under hela romanen. Samtidigt ger Donna Tartt på de knappt 800 sidorna romanen går på en beskrivning av livet i den konstintresserade överklassen i New York, att längta efter att bli älskad, av hur livet kan gå till då man lever i spänningen mellan sanning och lögn.

Berättelsen kom ut som film under namnet The Goldfinch 2019. Jag kollade också filmen, den var underhållande, men visst kändes den väldigt avhuggen på många sätt då jag läst romanen strax innan. Filmen kan hyras på streamingtjänster.

Men båda är tips på sommarunderhållning.

Simon Lampenius