Skriftskola även för döva – om Borgå dövskolas historia
Rolf Westerlund med sina skolkamrater våren 1955.Text: Maria Lindberg, dövpräst
Julfesten i dövskolan 1958 med intryck från läraren Greta Wisuris besök i Indien.År 1845 återvände den Borgåbördiga Carl Oscar Malm från Sverige. Han hade haft förmånen att gå i Manillaskolan i Stockholm. Den hade grundats år 1809 för blinda och döva barn. Malm, som var döv, ville att också döva i Finland skulle få gå i skola. Framför allt var det viktigt att döva kunde få skriftskolundervisning och bli konfirmerade. Förr trodde man att hörseln var en förutsättning att tron nådde fram, men Malm visste bättre.
Dövskolan grundas
Malm grundade sålunda år 1846 en dövskola i Borgå. Det första året gick det bara två elever i skolan. En av dem var Frantz Hirn, som åren 1910–1914, tillsammans med sin fru och son, arbetade med de första teckenordböckerna (del 3 utom år 1916, efter hans död). Senare blev eleverna fler, men endast en handfull per årskull, eftersom Borgå dövskola var en privatskola.
Domprost Alopaeus hjälpande hand
Vid decennieskiftet 1859–60 uppstod det ekonomiska svårigheter och dövskolan måste stänga. Då vände sig Malm och andra ledande personer till de högt uppsatta i Borgå. Kyrkan visade sig välvillig och domprost Alopaeus hjälpte Malm att grunda en statlig dövskola. Skolan öppnade år 1861. Nu blev det slut på de döva ledarnas tid, eftersom man trodde att hörsel var en förutsättning för gott ledarskap. Den första föreståndarinnan hette Selma Åkerstedt. Hon efterföljdes av Achilles Sirén då ett internat grundades 1863 och Selma blev föreståndare för det.
Eugenik och oralism
I slutet av 1800-talet började eugeniken ta form och man fick för sig att döva måste lära sig att tala. Tiden 1890–1970 kallas oralismens tid.
Alltså blev Borgå en talskola. Eleverna indelades i A, B, och C-klasser enligt förmågan att tala. (De teckenspråkiga, vars hörande barn eller barnbarn gått i C-klassen, får fortfarande traumatiserande associationer.) De barn som inte lärde sig tala, skickades till Jakobstad dövskola (1861–1932), som var en teckenskola. Många teckenspråkiga har berättat hur skönt det var att dövprästerna konsekvent tecknade skriftskolundervisningen. I skolan måste de läsa på läpparna och tala. Om man tecknade slog läraren de små eleverna på fingrarna med pekpinnen. På rasterna och fritiden lärde ändå eleverna varandra att teckna.
Foto: Rolf Westerlund
Teckenspråket undervisningsspråk på 1980-talet
Teckenspråket återvände som skolspråk under det sista skoldecenniet. Borgå dövskola lades ner år 1993. Under de år skolan var verksam gick det sammanlagt 807 elever i dövskolan. Något mer pojkar än flickor. De flesta var från Nylands län, men också från Vasa län, Viborgs län och tre från St Petersburg. De flesta elever vara finlandssvenska, men också till en början finska. Av samtliga elever har nästan hälften flyttat till Sverige eftersom det inte fanns någon yrkesundervisning på teckenspråk i Finland.
Skolan och kyrkan
Kyrkan har gått hand i hand med skolan under en längre tid. Tidigare ordandes skriftskolundervisningen på skoltid. Då Föräldraföreningen grundades i slutet av 1970-talet, var dövpräst Eino Savisaari (1933–1989) en kär samarbetspartner och gäst. Än idag är jag själv ofta med på Döva och hörselskadade barns stödförenings sommardag i Jakobstad.