Askonsdag

Konstverk: Claus Terlinden

TEXT: Claus Terlinden, omsorgspräst

נָ֘כ֤וֹן לִבִּ֣י אֱ֭לֹהִים נָכ֣וֹן לִבִּ֑י

”Mitt hjärta är redo, Gud,
mitt hjärta är redo...” (Ps 57)

Paradoxen med att förlora och vinna sig själv. I begynnelsens ljusa kaos och med den tilltagande entropin uppenbarar sig ett stabilt universum. Livets början är höljt i dunkel. Men dess riktning är tydlig: det strävar mot större komplexitet och mot medvetande. Målet med livet, ja hela universum är: identitet! Att vara sig själv. Och att veta om sig själv.

Det är på ett sätt ganska enkelt att vara ett ”jag”: du vet, känner, upplever helt enkelt att du är du. Tillika är det komplicerat. Identitet uppstår i ett samspel mellan en kropp (som i sig redan är relation mellan olika nivåer: kött, hud, sinnen, känsla, tanke, minne, hjärta) och en yttre värld. Du blir till i relation till allt annat: människorna omkring, ditt hem, dina saker, det landskap du bor i, luften du andas, träd, sten, sjö, sol, himmel, regn, vind – de, liksom varje levd sekund i ditt liv, blir element av det som blir ditt jag.

Vi upplever ’jaget’ som något kontinuerligt. Men det kan inte fästas vid det här eller det där (jfr Luk 17:21). Det är en virvel i tidens, materiens, och energins oavbrutet, ohejdbart strömmande förändring. Därför kan det hända att en blir rädd. Känner behovet att fånga, hålla fast något i identitetens dans. Försöker HA en värld och sig själv. Fast man bara kan VARA det.

En stänger ut allt som hotar. Rajat kiinni. Förhärda ditt hjärta! Låt inget komma nära. Det blir ensamt, visst, men inget bekommer ett hjärta av sten. En annan försöker få grepp om allt. Kontrollera. Införliva. Konsumera. Ha kunskap. Äga och behärska världen som en allkonsumerande Gud. ”Bara jag får veta, äta, köpa, äga ... det där ännu, och det där, och det där - då kommer jag att vara jag, då kommer jag visst inte att dö!”

Men framgången är klen. Vi undkommer inte förgängligheten. Alla gamla och moderna tricks till trots rinner livet i väg. Liksom tiden. Men förgängligheten är inte livets fiende. Och den är inget straff. Det är en förutsättning för livet att det rinner i väg och inte kan stå stilla. (”Wir alle fallen. Diese Hand da fällt. Und sieh dir andre an: es ist in allen.“ Rilke, Herbstgedicht)
Det fria fallets fart är kraften i den dans som är livet och jaget.

Askonsdagens kors påminner om denna livets dans där vi varken kan ha allt för oss själva eller vara utan någonting. Det varnar för girighetens och det förstenade hjärtats fälla. Det påminner om att givande och mottagande är inte bara det biologiska livets grundregel från första till sista andetaget (och – noggrant taget- redan innan det).

Det gäller också det andliga livet:
den som håller för hårt i, vill vinna sin själ, förlorar den.
Kornet som dör ger rik skörd.
Skatter samlas i himlen. Bortom vår kontroll.

”Av jord är du skapad. Till jord blir din kropp igen.”

Det kan höras som lag eller löfte, hot eller möjlighet, svaghet eller kraft, beroende på om vi möter livets dans med rädsla eller med kärlek.

Mantrat för fastetiden:

VAR INTE RÄDD!

stjärnaskors
nerbrunna hosianna*
dansar liv i
rymder och tider

vilar en stund
med drömmar och
sömn på min panna

askkors
tecken som
sårbart och mjukt
lutar mot intet

väcker och
tröstar, ger mod och
anamma, molnstod
och flamma
för allt som är vilset

guldögat glittrar

gråter och ser
allt det inre och yttre
leendet, masken
allt som finns kvar

och som inte ännu
har brunnit.

*(I den katolska traditionen bränner man upp palmsöndagens palmkvistar från året innan och använder askan på askonsdag)