Veli-Matti Kärkkäinen: Frälsning ur ett ekumeniskt perspektiv

Foto av Veli-Matti Kärkkäinen — Veli-Matti Kärkkäinen

Förkortning och bearbetning: Jani Edström

Detta är fjärde avsnittet i en serie där Nyckeln presenterar artiklar ur Synodalavhandlingen Frälsning.

Kristen teologi har från början framställt frälsningen som en treenig Guds verk. Det sker med hjälp av ett varierande och rikt bildspråk hämtat från judendomens heliga skrifter och den grekisk-romerska miljön. Vi möter bilder från lagtexter och heliga riter, läkekonst, handel och militära räddningsoperationer, från kungadömen och människornas olika livsskeden. I ett försök att systematisera frälsningsläran har den västliga kristna traditionen använt ordet försoning som ett övergripande koncept. Därifrån härleds också termen ”försoningsläror”.

Tidigare diskussioner om försoningen tog oftast fasta på Kristi lidande och korsdöd, även om uppståndelsen betonades starkt i östkyrkan. Inkarnationen sågs också ibland som en del av frälsningsverket. Däremot lyftes Jesu liv, tjänst, under och förkunnelse mera sällan fram som betydelsefulla för frälsningen. Försoningens kristologiska dimension betonades starkt, medan den heliga Andens roll inte värderades särskilt högt.

Det fanns aldrig några fastslagna uttalanden om försoningen i de gamla trosbekännelserna. De apostoliska fädernas skrifter innehåller visserligen många referenser till Kristi verk, men fäderna visar inget intresse att försöka formulera något slutgiltigt om försoningen, vilket de gjorde när det gällde Treenigheten och kristologin.

Det fanns inte heller under de första århundradena någon fullt utvecklad lära om synden, trots att känslan av att ”något är fel med oss” naturligtvis var påtaglig. Som exempel kan nämnas att det för apologeterna från det andra århundradet var viktigare att åtgärda okunskap och bidra till upplysning än att behandla skuld och fördömelse.

Utmanande och kompletterande frälsningsperspektiv

I moderna redogörelser för försoningen både utmanar och kompletterar olika synsätt varandra. Man utgår från en trinitarisk förståelse av frälsningen, initierad och fullbordad genom Faderns, Sonens och Andens verk. Den moderna diskussionen bygger på bibliskt-teologiskt material, men tar också hänsyn till globaliseringen med dess kulturella mångfald, kulturers föränderlighet och interaktion med andra levande religioner.

I linje med detta kommer teman som våld, makt, inklusivitet och sociopolitiska dimensioner att påverka diskussionen. När vi inom teologin talar om ”soteriologi” (ordo salutis eller ”frälsningsordningen”) handlar det givetvis om en rik och varierande tradition gällande frälsningsläran. Därför är det uppmuntrande att se att det i en modern förståelse av Guds frälsningsverk – som ett korrektiv till tidigare juridiska, ofta individualistiska, och ibland ”statiska” tolkningssätt – också förekommer relationella, gemensamma och personliga aspekter. Dessutom presenteras frälsningen ur ett holistiskt perspektiv som ett försök att korrigera en tendens till ”spiritualisering”, när frälsningen lyfts ur den jordiska verkligheten och flyttas till tidens slut.

”Kritisk forskning har tydligt visat att den reformatoriska traditionens ensidiga betoning av rättfärdiggörelsen – som är bara en av försoningens dimensioner – som den övergripande principen i den bibliska kanon är helt ogrundad.”

I teologisk mening innebär frälsning en total frälsning och en alltomfattande frälsning, annars är det inte Guds frälsning, eftersom Gud är den helt avgörande verkligheten. Som jag redan inledningsvis konstaterade är det särskilt viktigt att man har återupptäckt rikedomen och mångfalden i Nya testamentes metaforer och symbolspråk om frälsningen. Kritisk forskning har tydligt visat att den reformatoriska traditionens ensidiga betoning av rättfärdiggörelsen – som är bara en av försoningens dimensioner – som den övergripande principen i den bibliska kanon är helt ogrundad. I verkligheten var dess roll i Bibelns kanon under det första kristna århundradet varken central i teologin eller fromhetslivet. Försoning, frälsning förklarades i stället genom en rad olika metaforer och symboler.

Det traditionella begreppet ordo salutis har genomgått många förändringar i modern teologi och spiritualitet. Idag är det viktigt att behandla olika tolkningar av frälsningsdoktrinen i ett brett ekumeniskt perspektiv. Särdrag, betoningar och ekumeniska bidrag från de viktigaste kristna traditionerna måste vägas in tillsammans med den breda grundläggande konsensus som existerar i synen på frälsning.

Den gemensamma frälsningen

Frälsningen är gemensam och odelbar. Den är vår treeniga Guds gåva till mänskligheten och berör hela skapelsen. I motsats till de stora asiatiska religionerna är den kristna frälsningsuppfattningen inte en flykt eller separation från världen. Tvärtom omfattar frälsningen hela världen. När Guds rike kommer förnyas världen, vi lämnar den inte bakom oss. Den kristna frälsningsläran är oerhört bred och mångbottnad. Hit hör såväl en personlig som en gemensam och en kosmisk dimension. Frälsningen berör både ”det andliga” och ”det världsliga”. Frälsningen har redan inträffat, den sker hela tiden och den fullkomnas i den eskatologiska tidens fullbordan.

Frälsningshoppet berör inte framtiden först och främst, trots att det perspektivet inte får glömmas bort, vilket ofta händer idag. Hoppet om Guds rikes slutgiltiga genombrott i denna värld inspirerar oss att arbeta för världens och mänsklighetens bästa. Vid sidan av noggrann reflektion och teologisk argumentation behöver den moderna teologin och kyrkans förkunnelse mera av kreativ fantasi. Endast genom fantasin, denna mystiska mänskliga förmåga som rör sig snabbare än ljuset, kan vi nå fram till det om vilket vi kan säga: Vad inget öga sett och inget öra hört, och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom (1 Kor. 2:9).

”Varför skulle vi avgränsa eller begränsa en treenig Guds frälsningsverk som föds ur hans gränslösa kärlek? Har inte alla kristna och kyrkor snarare ett behov att lära sig något nytt av varandra?”

Den ekumeniska teologins förmåga att skapa en översikt av frälsningen som något mångskiftande och mångfaldigt är delvis ett resultat av en skapande fantasi som varit verksam genom historien fram till dagens förändrade livssituationer och sammanhang. Varför skulle vi avgränsa eller begränsa en treenig Guds frälsningsverk som föds ur hans gränslösa kärlek? Har inte alla kristna och kyrkor snarare ett behov att lära sig något nytt av varandra?

Frälsningens mångfald

Den lutherska frälsningsordningens styrka är att den är förankrad i sola-principen (sola gratia, sola fide, solus Christus). Det som en syndig och fallen människa inte kan göra, det har Kristus gjort för oss. Vi frälser inte oss själva, vi blir frälsta.

Den lutherska frälsningsordningens potentiella svaghet är när människans förfall och brist på fri vilja dras till sin yttersta spets. I värsta fall leder det till namnkristendom och etiskt övermod. Vi har skäl att blicka både österut (till de ortodoxa) och västerut (till katoliker, reformerta, metodister, mennoniter och andra frikyrkor) för att finna inspiration till helgelse och livsförändring. Från den globala pingströrelsen kan vi få barmhärtighet och kraft att tjäna genom en mängd olika nådegåvor både i vardagen och i församlingen.

Veli-Matti Kärkkäinen (f. 1958) är professor i systematisk teologi vid Fullers teologiska seminarium i Pasadena, Kalifornien, USA. Han är även docent i ekumenik vid Helsingfors universitet. Kärkkäinen har undervisat i teologi även i Thailand. Utöver sina böcker har han författat cirka 200 artiklar och essäer. Kärkkäinen har varit medlem i Finska Vetenskapsakademien sedan 2011.