Invocavit (”han åkallar”)

Konstverk: Claus Terlinden

TEXT: Claus Terlinden

1 söndagen i fastan
Invocavit (”han åkallar”)

Att bli bekant med ’sig själv’ är en väg som leder inåt och utåt. Den kräver mod och tålamod. Både den yttre och den inre världen är större, farligare eller åtminstone mera invecklad och mera utmanande än man ofta skulle vilja. Vi manipulerar därför våra omgivningar. Vi skapar bubblor, rutiner som skall underlätta livet. Bygger hus, trädgårdar, staket, vägar och gator.

Det inre är en vildmark som inte kan tämjas. Det inre är mycket större och friare än det medvetna ’jagets’ trygga, tillrättalagda stuga och omhägnade trädgård. Den inre vildmarken befolkas av ett otal varelser som rör sig efter egen vilja: minnen, känslor, tankar, bilder, fantasier som vi ofta inte ens har nån aning om. (I drömmarna lyser det ibland fram ett återsken av denna värld, som i andra sammanhang kallas det undermedvetna.)

Det är bekvämt att vara stugsittare. Men det är i längden varken tillfredställande, hälsosamt, sant eller befriande. Vi är och behöver vara i den vilda naturen, både den yttre och den inre.

Men hur ska man våga sig ut ur det invanda, inkörda? Hur våga vika av från trygga vägar, våga ge sig ut i snåret? Vem kan visa vägarna som inte finns?

I bibeln skildras Gud som en sorts vildmarksguide (t ex 2 Mos 13) under ökenvandringen. Molnstod om dagen, eldstod om natten, med ödemarksföda och vatten ur klippan. I andra berättelser och äldre trosformer tar guiden ofta djurgestalt. Som till exempel den lille prinsens skygga räv. Eller den heliga Andens duva! (Mk 1).

Ofta är det yttre kriser som tvingar oss att både stanna upp. Bryta upp. Börja på en inre (och yttre) resa. Eller åtminstone öppna dörren och grinden för friska fläktar och vädrande korsdrag i unkna rum. Men vi behöver inte vänta på krisen.

Fastetiden kan i bästa fall vara en inbjudan att bege sig ut ur det bekväma och kända. Det börjar med att stanna upp. Slappna av. Lämna bort bedövningarna. Lämna fördomarna. Vidga perspektivet. Tänka, vända om. Μετανοεῖτε!

För att upptäcka en värld, både inne och ute, som är mera än man nånsin kunde ana.

Fastetidens mantra:

VAR INTE RÄDD!

”Den som bor i den högstes skydd
och vilar i shaddaj’s* skugga.” (Ps 91)

eller är det du som nattgöms
i mina skuggor?
i guldgula minnens, i
blågröna drömmars
undervegetation?

räven väntar, skygg, rasslar
i rädslans snår, raskar
över isen, ivrig,
hoppar över berg,
mountain mamma
(take me home!)**

jag sätter mig ner
väntar och ser
ur ögonvrån:

vägar och spår
torsdagsdans
och steg av musik
saknad och gråt

jag anar, förstår
rävens lya, fågelns
bo och människosonens
ingenstans

’Adieu-
dit le renard’***

*Betydelsen av ordet שַׁדַּי ‎ ‚shaddaj‘ är osäker. Traditionellt har det översatts med maktord (t ex Παντοκράτωρ i LXX, eller ’den väldige’ i Bibel 2000). Det kan också ha samband med ordet shadad (’förstöra’) eller med ’shadu’, det akkadiska ordet för berg. Eller med det hebreiska ordet för en kvinnas bröst ’shad’ (t ex 1 Mos 49:25 eller HöV 1:13)
**John Denver, Country Roads
*** ”Adjö, sa räven,” (Antoine de Saint-Exupéry ’Lille Prinsen’)