Bibelns berättelser om befrielse ger nya perspektiv på frälsningen
Text: Jani Edström
Vad säger Bibelns första del, Gamla testamentet, om frälsning?
Inte mycket, menar Hanna Vanonen i en artikel som ingår i synodalboken 2023. 1) Däremot förekommer begrepp som skapelse, löfte, förbund, utväljande och profetia. Men om frälsning uppfattas som en gudagiven förändring från ett dåligt tillstånd till något bättre, ja, då är Bibelns första del fylld av berättelser om frälsning på olika plan.
Den kanske viktigaste frälsningsstoryn är exodus, Israels barns befrielse från slaveriet i Egypten. Exodusberättelsen är ett återkommande tema både i judisk och kristen tradition. Inte minst latinamerikanska och afroamerikanska kristna har tagit inspiration ur denna berättelse. Vanonens artikel erbjuder en vidgad syn på vad frälsning kan innebära. Vilka frågor, utmaningar och idéer kan berättelsen ge upphov till? Här erbjuds inga definitioner, men olika perspektiv eftersom ”Bibeln är en bok om frågor, inte om svar”.
Människan – frälst eller frälsare?
Kärnan i exodusberättelsen är att Gud frälser och kan ingripa i de mest hopplösa situationer. Människorna i storyn förblir dock inte passivt väntande på Guds frälsning utan utövar det vi närmast kunde betrakta som passivt motstånd och civil olydnad. Mose är både delaktig av frälsningen och en frälsargestalt som utför Guds uppdrag. Men Mose är inte den enda personen i berättelsen. Här möter vi också många kvinnor som är aktiva i exodusberättelsens frälsningsuppdrag. Sådana som gjorde att Mose kunde bli den han blev. Barnmorskorna Sifra och och Pua räddar livet på många israelitiska gossebarn genom att vägra lyda faraos order. Faraos dotter räddar Mose ur Nilen. Moses mamma och storasyster spelar en viktig roll i räddningsoperationen när den lilla pojken läggs i en vasskorg och mamman sedan får bli gossens amma. Som vuxen är det Moses hustru Sippora som räddar honom genom en rituell handling. Händelsen kan också tolkas så att den behandlar människans roll i frälsningen och frågan om huruvida en människa kan påverka Guds beslut och handlingar.
Det som dessa kvinnor gör är inga övernaturliga saker, utan enkla, väluttänkta handlingar i protest mot övermaktens befallningar. Senare i berättelsen är det Mose och Aron som gör mirakulösa handlingar inför farao. Förutom Guds överjordiska kraft visar exodusberättelsen hur människans delaktighet, aktivitet och kroppslighet är förknippade med frälsningen.
Frälsning och identitet
Exodusberättelsen vill också stärka folkets identitet. Den påminner om varifrån Israels barn härstammar och vad som ingår i förbundet med Gud. Det är under ökenvandringen som Gud bekräftar sin närvaro hos folket och gör dem lyhörda för honom. Bakom exodusberättelsens text döljer sig flera traditioner från olika tidsperioder, inte minst förstörelsen av det första templet och krisen efter tvångsförflyttningen till Babylonien. Dessa händelser bidrar liksom exodusberättelsen också till formandet av det judiska folkets identitet. Frälsning kan alltså ses som ett identitetsbygge när slavar blir fria. Befrielsen ger Israels barn en ny identitet som ett befriat folk.
Även om berättelsen fokuserar på det kollektiva, gemenskapen, finns det skäl att också ta fasta på individens plats i gemenskapen, särskilt med tanke på vår egen tids individualism. Hur hör vi ihop som människor? Varifrån kommer jag, hur kan jag använda det förflutna för att förstå mig själv idag? Vad förbinder jag mig till, vad innebär det att vara en del av en gemenskap?
Räddade och förtryckta – ombytta roller?
Så här långt erbjuder Vanonen infallsvinklar på hur vi kan samtala om frälsning idag både ur individens och gruppens perspektiv. Sedan tar Vanonen upp problem som den moderna läsaren kan uppleva vid läsning av exodusberättelsen. Hur är det med alla plågorna som Gud sänder över Egypten? Det känns ohållbart att Gud räddar sitt folk för att slutligen döda egyptiernas förstfödda. Är det så att Israels räddning förutsätter egyptiernas undergång? Och sedan, när Israels barn intar det utlovade landet Kanaan är det andra folk som får sätta livet till eller fly undan, åtminstone i berättelseformen. Hur går det ihop? Det här är något som postkoloniala teologer, urfolksteologer och feministteologer uppmärksammat.
Om vi slaviskt följer berättelsen och endast identifierar oss med Israels barn begränsar vi samtidigt vilka teman berättelsen kan belysa. Är Gud bara på ”vår” sida? Hur upplevde vanliga egyptier sin situation, de som inte har någon aning om vad som sker, utan blir spelknappar i det högre maktspelet mellan Gud och farao.
I dagens globala pluralistiska verklighet har vi flera olika identiteter och kan därför lätt tillägna oss olika sätt att läsa. Många av oss är på samma gång både israeliter och egyptier. Denna identitetsmångfald ska vi utnyttja när vi läser exodusberättelsen och andra frälsningsberättelser.
Israels barns befrielse från slaveriet är inget lyckligt slut, utan blir en lång pågående berättelse utan enkla svar och lösningar. Kaoset fortsätter under flyktingskap och hemlöshet. Därför passar frälsningen som en process bättre in på många moderna situationer och teologiska referensramar än visionen om en enda slutgiltig vändning.
Vanonen avslutar med några frågor:
Hur kan vi bygga en betydelsefull gemenskap genom vilken också frälsningen kan bli betydelsefull (även för individen)?
Hur bygger vi en egen aktiv relation till Gud? Hur kan jag stöda en annan människa som vill bygga en gudsrelation och vara aktiv i frälsningens process?
Vad är det vi som kristna förbinder oss till? Hur formulerar jag min trofasthet och vad betyder det där jag verkar? Hur kan jag ge utrymme för andra att formulera sin egen trosföreställning, sin trofasthet och sitt engagemang?
Texten är en sammanfattning av den första delen av Hanna Vanonens artikel vars hela rubrik är Att skapa trofast gemenskap: Exodustraditionen öppnar nya perspektiv på frälsningen i Gamla testamentet.