Grunden för det andliga livet är väntan på Gud

TEXT: Stefan Djupsjöbacka

Väntan och sysslolöshet upplevs idag som något frustrerande och oönskat. ”Håll igång. Sitt inte där sysslolös. Se till att du har flow.” Väntan upplevs av många som en torr öken. Ett övergångstillstånd som blir alltför permanent. Ett oönskat tillstånd mellan nuet som en längtan tillbaka och det tillfredsställande ögonblick man hoppas på och väntar på. Vår inre rädsla gör det svårt att vänta.

Väntan kan lätt leda till flykt men i bästa fall kan den klä av oss vår tillgjordhet och vårt självbedrägeri och klarlägga våra verkliga behov, värderingar och vilka vi är. När livet smakar sand, har vi en önskan att gå baklänges (Israels folk under ökenvandringen med längtan till köttgrytorna). Man vill återvända till det tillstånd där det fungerade. Barnatrons säkra övertygelse falnade kanske och förbyttes i andlig torka. Man försöker hitta tillbaka till de självklara enkla sanningarna – flykt från nuets osäkerhet till den tidigare orubbliga sanningen.

Men det går inte att stiga ned i det vatten som redan sedan länge har runnit förbi. Man försöker kanske engagera sig i extatiska känslor. Eller så projicerar man sina problem och besvikelser på andra. Man står inte ut med sin osäkerhet och sina tvivel och försöker göra sig av med dem genom att flytta över dem på andra. Gud upplevs vara långt borta och främmande. Men de facto är han inte avlägsen. ”Det är i honom vi lever, rör oss och är till”. Gud kan inte upptäckas för att han är så nära. Vi är i allmänhet inte medvetna om luften vi andas. Vi ser inte vårt eget ansikte – bara bilden i en spegel.

”Gud kan inte upptäckas för att han är så nära. Vi är i allmänhet inte medvetna om luften vi andas. Vi ser inte vårt eget ansikte – bara bilden i en spegel.”

Vår tids fixering vid snabba klipp, förströelse och konsumism är inte bara sätt för oss att uthärda väntan, men vad som är värre – de utgör krafter som drar oss bort från Gud och försöker erövra hans plats i våra liv.

Gud tar god tid på sig

I stressen tappar man lätt fokus. Att vara koncentrerad i en långsamhetens kultur är en betingelse för bön. Det bästa sättet att gå framåt är att ha tålamod, lugna ner sig och stilla sin ängslan. Anden är din vägvisare. Skynda inte, som om du skulle vara tvungen att springa för att hinna ifatt. Gud arbetar i våra liv och han tar god tid på sig. Simone Weil har sagt: ”att tålmodigt vänta i förväntans tecken är grunden för det andliga livet”.

Förundran är en fördjupad uppmärksamhet inför något oväntat underbart som man aldrig riktigt våga räkna med – men som i den stund man möter det blir igenkänt som något man längtat efter hela sitt liv. Förundran föder tacksamhet, stillhet, förnöjsamhet. Utan förundran i tillvaro blir det svårt att hantera stressen.

”Förvandlingen är en livslång process som egentligen aldrig blir avslutad.”

Vi kan möta Gud bara inom ramen för vår egen erfarenhet. Omständigheterna i livet är därför inga störningsmoment. De utgör grund. Där och bara där kan vi möta Gud. Det finns ingen erfarenhet som inte kan bli till bön. All kristen förnyelse måste, om den skall leda till verklig sinnesförändring, utgå från en lyhördhet för Guds närvaro. Om vårt inre verkligen förändras betyder det att vi i vårt inre överlämnar hjärta och sinne till Gud, så att vad vi än gör sker i hans Ande: med honom, för honom och genom honom. Förvandlingen är en livslång process som egentligen aldrig blir avslutad. Ju mer vi mognar, desto mer ser vi av det motstånd vi gör och de lager av bromsande tyngd som finns inom oss.

Guds närvaro och frånvaro

Det finns en ständig spänning mellan Guds frånvaro och hans närvaro. Mysteriet med Guds närvaro kan endast förnimmas genom en djup upplevelse av hans frånvaro. Det är i denna tålmodiga väntan på den älskande som vi upptäcker hur han redan har fyllt våra liv med så mycket.

Det andliga livet präglas som alla annan tillväxt av mognad och detta tar tid. Det har vi svårt att acceptera i en tid som kräver snabbhet. Frukterna växer långsamt fram. Det finns en avgörande skillnad mellan resultat och frukt. Resultat mäts ofta kvantitativt (100 deltagare, 150 gilla-markeringar, kundnöjdhet), frukten känns igen på kvaliteten och den bestående förändringen. Den andliga utvärderingen får vänta, endast Gud vet hur frukten verkligen ser ut och smakar.

Grunden för det andliga livet är alltså väntan på Gud. Den tålmodiga väntan gör det möjligt att leva närvarande i nuet. Man vet att man inte kan kontrollera framtiden. Vi har visserligen våra önskningar om vart vår väg borde leda in i framtiden. Väntan innebär att vi avstår från våra behov att kontrollera framtiden och inte berättar för Gud vart han borde leda oss. Den hoppfulla väntan litar på löftet kommer att infrias, kanske inte på det sätt som man skulle önska men som Gud ser som bäst för oss. Väntan ser framtiden öppen, inte förutbestämd. Att be tillsammans är ett uttryck för hur man gemensamt samlas kring löftet i väntan.

”Det andliga livet präglas som alla annan tillväxt av mognad och detta tar tid.”

Medlidandets Gud som kommer till världen i Jesus Kristus bär inte bara våra synder utan också vår utsatthet, väntan och otålighet. Guds härlighet uppenbarar sig i hans aktivitet. Men härligheten kulminerar och blir mest påtaglig när Guds aktivitet gestaltas som utsatthet. Genom sitt handlande lämnar Gud över sig själv till väntandets fattigdom. I passionsberättelsen framträder Gud som den tålmodigt väntande Guden.