Reminiscere! (’Kom ihåg!’)

Konstverk: Claus Terlinden

2 söndagen i fastan

TEXT: Claus Terlinden

”JHWH, kom ihåg din barmhärtighet, den godhet du alltid har visat.” (Ps 25)

Homo sum: humani nihil a me alienum puto.’ Jag är en människa. Inget mänskligt anser jag vara främmande för mig.

(Chremes i Heauton timoroumenos, scen 1; Terentius)

Gäller det här också Gud som blir människa? ’Deus incarnatus sum: humani nihil a me alienum est.’
Jag är inkarnerad Gud. Inget mänskligt är främmande för mig.

Om inget är främmande för Gud, gäller det bara det trevliga?
Eller också allt det besvärliga som kommer med livet?
Det är lätt att tänka sig att Gud gläder sig.
Svårare redan att Gud känner vreden inifrån. 
Rädslan. Övergivenheten. Sorgen. Smärtan.
Och hur är det: kan Gud glömma?

Gud glömmer våra synder (Jes 43).
Kan Gud glömma sin godhet och barmhärtighet? 
Finns det annat som Gud glömmer?

Minnet är förknippat med tid som förgår och blir historia. Idén att Gud minns (eller glömmer) visar hur djupt problematiskt eller åtminstone obibliskt tanken på en oföränderlig Gud är!
En Gud som minns och glömmer, och ännu mera en Gud som blir människa måste tänkas och begripas i livets kategorier, i mänskliga kategorier. (Man kan fundera vad som är hönan och ägget här: är det livet och världen som präglar Gud eller Gud som avspeglas i livets och världens grundstruktur?)

Det inre är och blir en historia.
Allt som skett, det glada och goda, det tunga och onda, lagras, bevaras i kroppen. Både i hjärnan och i hela kroppen. Som minnen, känslor, men också som spänningar, rörelsemönster, låsningar.
Det mesta jag inte mera kommer ihåg har jag inte glömt. Det är bara (just nu) inte tillgängligt för den delen av medvetandet som jag upplever som ’jag’. (Och som alltså bara är ett skikt eller en del av mig.) Tids nog, om jag får leva och blir gammal, dyker de äldsta minnen upp igen.

Vill jag bli hemma i det vilda och fria kan jag inte bara besöka minnets solbelysta glädjegläntor. Jag måste också våga mig in i de förbjudna, förglömda skogarnas mörker.

Bibelns texter bevarar mycket av onda minnen. Här berättas historier om fångenskap, misslyckanden, tillkortakommanden, svek, bedrägeri. Trots vissa försök till förskönanden är det i regel inga solskenshistorier, inga hjältesagor som berättas. Den judiska religionen, där vi kristna har våra rötter (och enligt Paulus mera än bara rötter: vi är en inympad kvist på det judiska trädet! Rom 11) är i högsta grad en minnets kultur.

Hela fastetiden tjänar till att fördjupa och förgrena det minnet vi firar varje söndag: ”Den natten, då Herren Jesus blev förrådd…”. Också detta en berättelse om våld och ond, bråd död, svek - och en fortsättning som präglas (åtminstone i början) lika mycket av traumats djupa skugga som av en glädje som inte går att fatta på riktigt.

Liksom den judiska påsken handlar den kristna variationen inte om att helgonförklara något (fast så ofta har skett) utan om att utrusta oss med mod att genom eller i ljuset av berättelsens poetiska kraft möta vårt eget mörker, svek, vår egen rädsla och smärta – och i allt detta den kreativa och befriande kraft som vi kallar Gud.

(Det är säkert ingen slump att flera av den moderna och analytiska psykologins portalgestalter har rötter i den judiska kulturen.)

Fastetidens mantra:

VAR INTE RÄDD!

allt du har glömt, Gud
sänks ner i din urhågs hav
i glömskans glödande gömma

på hösten, när du blir gammal
skjuter svampar upp ur förnan.
vulkaner bryter fram ur jordskorpans
sprickor och ärr
allt det du lyckats
undertrycka:
sorg, vrede, bitterhet, besvikelse
tränger till ytan, röd, svidande, svordomars
rök och aska så alla som känner dig undrar:
’var kommer detta ifrån?’

minns du, Gud, när vi var barn?
lyckliga somrar, solbelysta.
och skuggorna. monstren.
grannens grova pojkar.
som lekte med oss
på gott och på ont.

minns du?
jag kände mig främmande.
liten. räddhågsen. löjligt ofarlig.
men nånting vaknade
en vårlängtan
mitt i vintern.
något jag kände igen
i allt annat som var främmande,
fruset, udda
som man känner igen sig
hemmafrämmande i en dröm.

kan du glömma dina barndomsdagar
på kullarna runt Nasaret?
vårblommornas prakt.
en himmel högre än himlen.
sensomrarna, heta och bruna.
höstregnen. hemman.
och nätterna. berättelserna
om oket. om ockupationen. förtrycket.
våldet. alla de döda. alla de dödade.
du minns väl? ungdomssynderna?
vännernas svek?
soldaternas hån.
spottet. spiken. törnekronan.

vi minns.
vi minns, den natt, då du blev förrådd.
brutet bröd. brutna löften. brustet liv.

nu tar jag emot
det brutna. det brustna.
smakar, väger, tuggar, vågar
bit för bit, tår för tår
sväljer, smälter, litar, tål
lämnar, lämnar inte
minns, minns
med kroppen

kropp
bördig och öm
öppen
för det nya.