Judica (Döm!)
Konstverk: Claus Terlinden
TEXT: Claus Terlinden
5 söndagen i fastan
שפטני אלה
וריבה ריבי
”Skaffa mig rätt, o Gud,
ta dig an min sak!” (Ps 43:1)
Söndagen Judica handlar om Det/Den som finns utanför.
(Vill jag kalla det ’transcendens’?)
På ett konkret plan betyder det:
Jag är inte mig själv nog. Alla behöver andra, alla behöver hjälp.
(Så börjar vi, så ofta slutar vi våra liv. Och det är verkligheten också på de flesta sträckor mellan början och slutet:
Att vara beroende.
Att vara sig själv, jo, men bara i och ur ett sammanhang.
Friedrich Schleiermacher (1768-1834) definierar det (religion) som ”das Gefühl schlechthinniger Abhängigkeit”,
”Känslan av att vara fullständigt beroende.”
Ingen av oss (och kanske ingenting) är creatio ex nihilo.
Eller, positivt formulerat: allt är sammanhang, gemenskap, oupplöslig. Allt är allt, allt behöver allt, allt blir till av allt.
A N Whitehead (1861-1947) talar om samma sak (mera avancerat visserligen - med hundra år mera vetenskap i ryggsäcken, däribland evolutionsteori, relativitetsteori, kvantmekanik, samt en kunskap om matematik och logik som överträffar de flesta, han skrev tillsammans med Bertrand Russell Principia Mathematica) och kallar det ’concrescence’.*
Allt kommer tillsammans, i dig och ditt ögonblick.
(Som i allt annat och alla andra ögonblick!)
Och vandrar vidare därifrån.
Det går därför inte att förneka eller upphävafrihet, ansvar, förmågan att agera.
Det går inte heller att förneka
sammanhang, inverkan, beroende, orsak.
Vilken sida behöver du ta fram mera?
Söndagen Judica handlar mera om det senare:
Sammanhanget. Beroendet. Gud som griper in. Är inbegripen.
Kanske vår självgoda tid behöver det här:
idén om att allt inte hänger på eller slutar med mig.
Samtidigt hänger allt på mig.
Jag är inget utan Gud.
Gud är inget utan mig.
Rabbi Bunam ger följande råd:
Människan ska ha en lapp i var sin byxficka.
Den ena lappen tar fram när du känner dig stor och viktig. Där står:
ואנכי עפר ואפר
”och jag är stoft och aska”
(1 Mos 18)
Den andra lappen tar du fram när du känner dig liten och obetydande. På lappen står:
בשבילי נברא העולם
”världen skapades för min skull”
(bSanh 37)
Dietrich Bonhoeffer fångar paradoxen såhär:
”Vor und mit Gott leben wir ohne Gott.“
(brev ur fängelset, 16.07.1944)
’Inför och med Gud lever vi utan Gud.’
*(”Concrescence: the here-and-now of immediate experience as the place where the already determined past meets the open future. The immediate experience includes aspects of the past (as remembered)
along with the possibilities for the future (as anticipated) as part of its own internal makeup.” En god och kreativ introduktion till process-tänkandet i Whiteheads tradition finns på www.openhorizons.org.)
Fastans mantra:
VAR INTE RÄDD!
Du är såret. Du är plåstret.
Tårars glans i all min glädje.
Du är ljuset i pupillenssvarta tjärn.
Du är beröringen som fyller
mina händer, hud mot hud.
Du är livet mitt i livet. Du väcker kroppen till ett jag.
Du är horisontens öppna
skönhet. Marken bär.
Jag börjar gå och vägen
växer fram i varje steg.
Du är ordet när jag tiger,
tröstens sträva, trygga tyg.
Du är rymden där jag andas.
Du är andan i mitt liv.
Du är mörkret som mig kysser.
Oron vaggar mig till ro.
Du är mina slutna ögons morgon.
Gryningen där alla slut tar slut.