Marie bebådelsedag

Konstverk: Claus Terlinden

TEXT: Claus Terlinden

Marie bebådelsedag

עָלַ֤ץ לִבִּי֙ בַּֽיהֹוָ֔ה רָ֥מָה קַרְנִ֖י בַּֽיהֹוָ֑ה

”Mitt hjärta jublar över Herren,
jag kan bära huvudet högt.” (1 Sam 2)

Mitt i själens vildmark bor ett barn. Det barnet är du.
Ibland är det inre barnet undangömt. Av olika skäl. Oftast av rädsla.
Rädsla för förakt, våld, mobbning, nobbning det har mött.
Rädsla för att bli lämnat.

Det inre barnet är en bild för känslor och automatiserade reaktioner som har rötter i det du upplevde som barn. Dessa känslor och reaktionsmönster är ibland inte ändamålensliga. De kan komma på tvären med och störa det liv du vill leva. Som t ex som den inre kritikern, som känslan att inte vara värt något. Som överstor rädsla för andras möjliga fördömanden.
Beroende på vilken historia du bär med dig kan det vara en ganska så besvärlig och tung process att möte ditt inre barn. Att identifiera vad som binder, hindrar, skavar. Du behöver tålamod. Ibland behöver man hjälp och en annans blick. (Må Gud vara gynnsam så att du finner hjälpen när du behöver.)
Din uppgift är att hitta och trösta barnet.
Vara den goda vuxna. Som bekräftar. Som tröstar.
Som tar hand om det i dig som är rädd och viskar:
”Var inte rädd!”

För att upptäcka:
”Barnet buret bär den vuxne.” (Gunnar Edman)

Mantrat för fastetiden:

VAR INTE RÄDD!

ångest snörde in mitt bröst
rädsla fick mig att stappla
och stamma

nu lyfter jag huvudet högt
och ser dig, barn
som jag saknat
du är alltid nära

du gömdes i min rädslas skugga
nu räcker jag ut mitt hjärta
jag är vuxen nu

ingen räddar
ingen bäddar
bara vägen
som väntar

inget uppe
ingen över
men jag håller
huvudet högt

jag lägger bort det de kallar barnsligt
lindar in det i dukar, färggranna
mjuka, bäddar det varsamt
ner i min ränsel
(det gör den lätt
och skonsamt att bära)

nu dansar jag glädjen
nu sjunger jag djupet
nu andas jag mig till livet

jag tar dig vid handen
var du än är, väcker
och viskar och ler:
”kom, kära barn, vi
går tillsammans
till ljusare platser
och leker.”