LAETARE! (Gläds!)
TEXT: Claus Terlinden
4 söndagen i fastan.
”Sparven har funnit ett rede
och svalan ett bo för sina ungar...” (Ps 84)
Det som man vardagligt betecknar med ordet ’känsla’ omfattar ett invecklat fenomen som modern vetenskap håller på att bena ut. Man skiljer bland annat mellan känsla, affekt, emotion, stämning. Det är en komplicerad process som uppstår i samspel mellan hjärnans tolkande funktioner, kroppens olika biokemiska reaktioner och de yttre stimuli som utlöser allt detta.
Andra som t ex Antonio Damasio (’Descartes misstag: Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan’) har betonat känslans betydelse för mänskans tankeverksamhet. Förnuft och gott omdöme är beroende av en emotionell förmåga. Känslorna är hjärnans förbindelselänk med kroppen och verkligheten. Känslorna är en viktig del av självinsikten.
Känslor är bara vad de är. De behöver inte värderas. Det finns inga dåliga känslor. När fastan leder oss in på livets svåra frågor som skuld, misslyckande, svek, förlust möter vi också tunga känslor.
Alla känslor skall mötas. Alla väder i själens vildmark: det finns regniga dagar. Det finns frostiga nätter. De hör till livets fullhet. De bär med sig viktiga insikter.
Midfastosöndagen (som alla söndagar, egentligen) påminner om att det ändå finns ett mål: glädjen. Glädjen finns inte bara som hopp, i slutet av resan.
Vi behöver bli uppmärksamma för den, bädda för den, ta vara på den också under vandringens gång. ”Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.” (Predikaren 3)
Må vara att det blir små pauser bara. Oaser i vinternatten.
Fastetidens mantra:
VAR INTE RÄDD!
EN SAGA I SJU FÄRGER
I
i mitt livs mörka
ruiner låg känslorna
kring själens lägereld
om natten
II
ilskan lågade och
sprakade ikapp med eldens
flammor, lovade: "aldrig
aldrig skall ditt hjärta dö!"
III
rädslan, orolig, orange ville
klänga bara, kramas, och ropade att
"alltid vill jag skydda dig!"
IV
stilla reste sig sorgen, svepte
det jag är i himlamantel, sammetslen
och längtan, blå, oändligt skön
V
avskyn, violett och liten, kröp på
gränsen mellan natt och skugga, mellan
rött och blått, en rynkad näsa, djupt
förnärmad: "Hur länge måste jag
stå ut med er?”*
VI
förundrans barn såg allt med
ögon stora, gröna, förstod att
det ingenting förstår men
väntar, väntar allt
VII
till sist tog glädjen
ordet, leende och gul
en sol, en mor, som famnar
allt, och viskade:
"O, ni mina
barn! allt, allt är väl
och skall bli
väl..."**
*Mk 9
**Julian of Norwich: ”...al shal be wele, and al shal be wele, and all manner thing shal be wele.” (Sheweing 27)