Niko Huttunen: Vad talar vi om då vi talar om frälsning?

Text: Jani Edström

Niko Huttunens bidrag till Synodalboken 2022 är en språklig analys av Nya testamentets olika ord för frälsning. Här presenteras några aspekter och frågor att fundera vidare på utgående från artikeln.

Ord har mer eller mindre etablerade betydelser men i sista hand är det sammanhanget som bestämmer betydelsen. Så kan till exempel ordet räddare hänvisa till en livräddare på sjön eller till en frälsande gestalt inom religionen.

När vi undersöker frälsning i Nya Testamentet i de avsnitt som handlar om frälsning är problemet att vi alltid har en förförståelse om vad frälsning innebär. Utifrån detta väljer vi vilka bibelställen vi vill undersöka. Resultatet blir en sorts cirkeldefinition där en samling textavsnitt understöder vår förhandsuppfattning om frälsningen.

Huttunen väljer därför ut texter som innehåller frälsningstermer utifrån ordbokens definitioner. Sedan undersöker han sammanhanget där orden används för att få en uppfattning av ordens betydelse. Förförståelsen innebär att vi vet vilka ord som används i Nya testamentets tal om frälsning, men vi vet inte på förhand vad frälsning betyder innehållsmässigt. Vi kan inte heller utgå ifrån att Nya testamentet har en konsekvent helhetssyn på vad frälsning innebär. Därför kan det vara viktigt att göra jämförelser mellan Nya testamentets språkbruk och andra samtida texter som beskriver frälsning.

Vilken del av människan blir frälst?

Kyrkans tro på ”kroppens uppståndelse” och Nya testamentets tal om ”själens frälsning” bottnar i Nya testamentets mångtydighet när det gäller människans frälsning. Hos Platon betydde uttrycket själens frälsning att ha kunskap om gudarna, och innebar andligt tillfrisknande, något som särskilt ateister ansågs behöva. Frälsning och kunskap förknippas också i Nya testamentet, det gällde att ta vara på ordet som förkunnades för att bli frälst.

Möjligen var det så att författarna inte tänkte så noga på hurdan människosyn eller eskatologi de presenterade. Det var först senare som de exakta definitionerna kom till. Nya testamentets ordalydelser erbjöd en utgångspunkt både för tanken på en kroppslig uppståndelse och en icke-kroppslig frälsning, oberoende om det var de nytestamentliga författarnas intentionen eller inte.

Vem frälser?

Frälsaren är en auktoritetsfigur eftersom de som behöver frälsning är beroende av frälsaren. Antika gudar som Zeus var frälsare, likaså en människa som konkret räddade en annan människa. Frälsare hänför sig alltså till gärningen, men kunde också vara en allmän titel på en härskare. Nya testamentet talar också om motståndare till frälsningen, de som inte velat ta emot den frälsande kärleken. I Första Thessalonikerbrevet beskylls judarna för att vara motståndare till frälsningen, medan Johannesevangeliet konstaterar att frälsningen kommer från judarna.

Härskare som kejsaren Augustus utpekas som frälsare och är föremål för vördnad. Språkliga paralleller går att finna mellan de goda nyheterna om Augustus födelse och evangeliet om Jesu Kristi födelse. Också filosofer kunde kallas frälsare eftersom de lärde ut viktiga livsvisdomar. Det allmänna språkbruket i antiken togs över av de grekisktalande judarna, Gud omnämns ibland som frälsare i Septuaginta (den grekiska översättningen av Nya testamentet), men också militära och politiska ledare är ”frälsare”.

“Vår förståelse av frälsning i Nya testamentet formas av vad vi vill se i frälsningen.”

Vår förståelse av frälsning i Nya testamentet formas av vad vi vill se i frälsningen. Genom ett språkligt perspektiv kan vi undersöka frälsningsterminologin i Nya testamentet utan att för den skull få en uttömmande bild av författade ansåg om frälsningen.

Kristen teologi har under historiens gång lyft fram olika dimensioner av Nya testamentets frälsningstematik. Hit hör hur man på senare tid försökt hantera relationen mellan tro och gärningar. Andra frälsningsteman har blivit kvar i marginalen, som till exempel barnafödandet som en förutsättning för kvinnans frälsning. Uppfattningen att judarna är motståndare till frälsningen har haft direkt blodiga konsekvenser.

Nya testamentet är en del av antiken övriga grekiska texter. Från en uppenbarelseteologisk synvinkel kan detta jämföras med att inkarnationen. På samma sätt som Jesus blev människa bland människor blev uppenbarelsen en del av den tidens språkliga omgivning. Men liksom Jesus behåller sina särdrag i relation till andra människor har också Nya testamentets frälsningsuppfattning sina egna karaktärsdrag.

Vilka likheter och skillnader uppvisar då Nya testamentets frälsningsuppfattning jämfört med andra antika texter? Det talas också om frälsare utanför Nya testamentet. Dessutom finns det likheter i frälsningens relation till hälsa och hur man teoretiskt tänker om frälsningen.

Den största skillnaden mellan Nya testamentet och andra samtida icke-kristna texter är att frälsningen förknippas med en enda person, vars namn redan vittnar om frälsningen.

Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. (Matt. 1:21)

Frågor att diskutera:

• I vilken utsträckning stöder Nya testamentets tal om frälsning kyrkans förkunnelse? Vad duger som det är? Vad skulle du ta avstånd från? Vad behöver studeras noggrannare?

• Nya Testamentet talar om frälsning med samtida grekisk terminologi. Vad kan ”språklig inkarnation” betyda idag för det kyrkliga språkbruket eller för bibelöversättningarna?