Den benådades plåga – Lagerqvists Barabbas

TEXT: Hedvig Långbacka

Varför skulle man läsa Pär Lagerqvists berömda roman Barabbas inför påsken? En bok där trons låga flämtar svagt och livet går i svart och grått. Kanske för att djupa fastan kan vara den tid då vi går i närkamp med tro och tvivel, för att förstå oss själva och varandra bättre.

De är många, människorna som en liten stund möter oss i evangelierna, som talar med Jesus och sedan försvinner igen, många av dem får vi inte ens veta namnen på. Den blindfödde mannen, synderskan i fariséns hus, de unga männen som hissade sin förlamade vän genom takluckan till Jesus – vi vet ingenting om hur de såg ut, vad de hette eller hur de var klädda.

En del får vi veta namnet på eller åtminstone vilken samhällsgrupp de tillhör. Evangelisterna utgick i de flesta fall från att läsarna skulle känna till sådana för dem självklara saker som vad sadducéer, publikaner och samariter var för några. Utan historie- och bibelforskningens hjälp skulle vi ha svårt att förstå delar av t.ex. Jesus’ liknelser.

Den här bristen på detaljer har ju retat människors fantasi genom århundradena och folkliga legender och fantasier kring de här viktiga sidopersonerna i Bibeln finns det gott om. Också författare har fascinerats av utmaningen att försöka föreställa sig hurdana de var – senast finländske författaren Asko Sahlberg med romanerna Herodes och Pilatus.

Vi är inne i djupa fastan, så en av de nästan-anonyma personer som är aktuella är Barabbas, mördaren som folkmassan valde att skulle gå fri, medan Jesus dömdes till korset.

Inte berättar evangelisterna mycket om honom. En rövare, en upprorsmakare, en mördare. Vi får bara veta att han friges. Sedan försvinner han ur bilden.

Författarens egen jakobskamp

Den svenska författaren Pär Lagerqvist kämpade mycket med frågor om tro och tvivel, alldeles särskilt under sina sista år. Romanen om Barabbas skildrar, kanske, hans egen jakobskamp. Det är ingen lycklig bok, tvärtom. Barabbas’ liv, så som Lagerqvist föreställde sig det, förblev olyckligt, ensamt och brutalt tills han, till slut, dog på ett kors.

Ingen värmande berättelse om en olycklig syndare som finner frälsningen, alltså.

Vi möter honom först när han förs upp ur fängelset i Pontius Pilatus’ palats och han får veta att han är fri. När han stiger ut på palatsgården överväldigas han av ett ljussken som han ett ögonblick tänker att kommer från en stackars torterad man som står mitt på gården. Men han vill inte veta av något förunderligt, så han rationaliserar och säger sig att det nog bara var solljuset.

“Han förstår inte alls varför han, en dömd mördare, släpps fri medan den arme profeten, som uppenbarligen inget ont har gjort, förs bort för att dödas.”

Han förstår inte alls varför han, en dömd mördare, släpps fri medan den arme profeten, som uppenbarligen inget ont har gjort, förs bort för att dödas.

Men någonting tvingar honom att bege sig till Golgata för att bevittna avrättningen. Han ser sin befriare dö i plågor och han upplever det stora mörker som faller över staden. Eftersom han fått höra rykten om att något kan hända vid graven är han där när stenen vid ingången rullar bort och han ser att graven är tom.

Men Barabbas låter sig inte övertygas. Inte heller senare när han träffar några av den straffade profetens efterföljare. Själva tanken att den magra, döende mannen skulle vara Guds son, som uppmuntrade sina följare att älska varandra – den var för Barabbas alldeles omöjlig att förstå. Både ljuset han mötte på Pilatus’ gård och mörkret som föll över Golgata vill han ge en ’naturlig’ förklaring.

Den svaga lågan

Lagerqvist låter oss följa Barabbas’ vidare öden. Som författaren skriver är Barabbas ’avlad och född i hat till allt skapat i himmel och på jord’. Ingen annan än en stackars prostituerad har någonsin älskat honom och han har i sin tur aldrig älskat någon. Han är egentligen inte särskilt tacksam över att ha fått leva vidare, för vad är livet annat än brutalitet, kärlekslöshet och smärtor?

Hans väg går via ett rövargäng till slavgruvorna på Cypern till huvudstaden Rom. Flera gånger möter han människor som mött den återuppståndne Jesus, antingen alldeles konkret eller i sina hjärtan. En liten svag troslåga brinner någonstans långt inne bland hans svarta tankar, men han lyckas inte nå den; han både dras till och repelleras av minnet av Jesus och av dem som tror på honom. Emellanåt tycker han sig känna något, en längtan eller en önskan, men den försvinner innan han riktigt identifierat tanken. Han lever, och dör, ensam.

Lagerqvist låter boken sluta så att läsaren inte vet vad som egentligen händer när Barabbas dör på sitt kors. Öppnar han sitt hjärta eller inte?

Det här är ju alltså då inte den bok man skall sträcka sig efter om man önskar sig en trosviss frälsningsberättelse. Men den som har behov av att gå i närkamp med egna eller andras tvivel och tro hittar en text att spegla sig i. Fastetiden skall ju gärna användas till att granska den egna tron, till att söka sig närmare Gud och medmänniskan. I många av oss, både kristna och icke-troende finns en liten Barabbas som står handfallen inför mysterierna och som behöver få utrymme.

Ingen ljus bok om frälsningen – eller kanske ändå? Vi skulle gärna ha ett enkelt schema för hur den fungerar, men kanske det är mycket mera mångtydigt och förunderligt än så? Vem av oss kan säga vem som hittar den? Kanske Lagerqvist ville säga också det i sin bok, som troligen var avgörande när han tilldelades Nobelpriset 1953.