Där pendeln har sitt fäste. Om det eviga i människan.
Mikael Kurkiala
Där pendeln har sitt fäste. Om det eviga i människan.
Werbum 2023
Där pendeln har sitt fäste är en fristående uppföljning till När själen går i exil, som kom ut 2019. I vardera boken reflekterar Mikael Kurkiala kring existentiella frågor i ett samhälle, som ofta beskrivs som sekulariserat. I den nyligen utgivna boken Där pendeln har sitt fäste söker Kurkiala, enligt pärmen, ”godhetens dolda källsprång i ett prestationssamhälle präglat av kortsiktighet och individualism”. Kurkiala är docent i kulturantropologi, föreläsare och forskare vid Svenska kyrkan.
Sammanhang, mening, analys
Det är svårt att beskriva vad boken handlar om för Mikael Kurkialas perspektiv är vida och djupa. De omfattar allt från det nyfödda barnets blick till ”det djupaste djupet” och ”himlahöjden”. Han funderar hur vi i vår individualism lösgjort oss från så mycket av det som gett tidigare generationer ett fäste och vad det här innebär i tider av ekologiska och existentiella kriser.
Kurkiala menar att vi som människor och som mänsklighet förlorat vårt fäste. Vårt liv är en rad prestationer, det gäller bland annat att bygga upp sitt varumärke. Andra människor och naturen värdesätts utgående från vad de kan ge. En vacker solnedgång får sitt värde genom att den på bild kan ge synlighet på sociala medier. ”Det har lett till att livets kvalitativa sidor har hamnat i skymundan eller osynliggjorts. För självkännedom är inte detsamma som att ha koll på sitt BMI (body mass index) eller sin kaloriförbränning… Och vårt värde som människor har ingenting att göra med vårt ”varumärke” eller usp (unique selling point)”. (s 18)
Kurkiala verkar ha ett mycket levande intellekt som ser samband och helheter. I och med att han associerar i vida banor och hänvisar till många olika ämnesområden kan man tycka att Kurkialas text är spretig och att det är svårt att hitta den röda tråden i texten. Det kan vara lätt att tappa bort sig i resonemanget då Kurkiala ger många exempel från sin egen och andras kulturantropologiska forskning. Han hänvisar också till tänkare från många olika områden; teologer, filosofer, psykologer och samhällsvetare. Ibland funderar jag varför han valt att citera just en specifik tänkare.
Sakinnehållet Kurkialas bok är omfattande. Det kan vara bra att redan innan man läser boken ha dess huvudbudskap i bakhuvudet för att lättare förstå hur de olika avsnitten hänger samman. Enligt mig sammanfattas bokens budskap i följande citat: ”För att bibehålla vår mänsklighet och respektera vår egen och andras komplexitet, för att kunna odla vårt ansvar och därför vårt hopp, måste vi förankra oss någon annanstans, i den punkt kring vilket allting rör sig men som själv vilar i stillhet. Den punkt där pendeln har sitt fäste.” (s 19)
Kurkialas sätt att skriva är som en gammal historieberättares
Jag insåg ganska snabbt att jag inte med en enda genomläsning av boken kommer att förstå och upptäcka allt. I själva verket tror jag att jag skulle kunna läsa den här boken många gånger och ändå alltid hitta något nytt. Boken skulle säkert väcka andra tankar i en annan livssituation och i ett annat sammanhang.
Jag funderade ganska länge och mycket på Kurkialas öppna och associativa sätt att skriva. Jag förstod lite mer efter att ha läst om en gammal historieberättare hos lakotafolket. Jag tycker nämligen att Kurkiala, medvetet eller omedvetet, skriver just så som han beskriver att den gamle historieberättaren berättar. Den gamle historieberättaren lär nämligen tala om allt möjligt, men att det är lyssnarens uppgift att inse vilka poängerna är. Kurkiala har säkert klart för sig vad han vill säga, men sättet att skriva påminner om den gamla historieberättarens. Det känns att det är min uppgift att hitta poängen. Hans text väcker tankar, skapar associationer, ger ledtrådar om samband och mening, men den är inte övertydlig eller färdigtuggad. Det gillar jag skarpt. Jag kan varmt rekommendera boken.
Text: Helena Salenius