Tillsammanskraft

Stiftet – seklet – svenskan

Borgå stift 100 år

Robert Lemberg (red)

Fontana Media 2023, 152 s

Borgå stift firar 100 år och ett jubileum är väl inte ett jubileum utan en jubileumsbok. Med Robert Lemberg som redaktör har ett stort gäng anställda, förtroendevalda, frivilliga och helt vanligt folk sammanställt jubileumsboken ”Tillsammanskraft. Stiftet – seklet – svenskan.” För egen del måste jag säga att historiker, festskrifter och dylikt inte riktigt hör till min favoritlitteratur, men jag måste medge att denna jubileumsbok är rätt så sympatisk. Detta tack vare många personliga berättelser och inte minst teckningarna som barn runtom i stiftet ritat. Boken ger en rätt så korrekt och positiv bild av Borgå stift. Här ryms med musik, litteratur, diakoni, mission, väckelserörelser, internationellt arbete, Ungdomens Kyrkodagar och mycket mer. Här finns historia, personliga berättelser och analyser.

Eftersom jag ansvarar för Ungdomens Kyrkodagar är jag förstås glad över att ungdomsparlamentet fått sitt eget kapitel, men extra glad är jag över breven som olika personer skrivit. De gör boken – och Borgå stift – mer personligt och inte endast något diffust eller byråkratiskt. Texterna bjuder också på flera utmaningar och särskilt fastnar jag för Christina Mickos ord i hennes brev: ”Sedan hände det som ofta händer i ungdomen. Det finns så mycket annat och så. Kyrkan kom inte med mig på den resan. Jag saknade den inte, men inte verkade den sakna mig heller.” Inte verkade den sakna mig heller…

Jag tar mig friheten att också bjuda på lite utmaning. Även om boken lyfter fram många olika aspekter av stiftet, så är det rätt långt allt det ”som hör till” eller man på något sätt räknar med att ska få plats som tagits med. Och det är ju trevligt. Men hur är det med allt det och alla dem som inte passar in i detta som (i alla fall nästan) ”alltid” har funnits och ”hör till”? Alla dem som inte saknar kyrkan för att kyrkan/församlingen aldrig uttryckt att man skulle sakna dem – för att låna Christina Mickos ord? Hur kan vi öppna dörrarna och inkludera alla dem som inte passar in i allt det kyrkan/församlingen/stiftet ser som självklart och som har ett behov av att uttrycka tro på ett sätt som inte är genom körsång, mission, diakoni eller gudstjänst? Dessa frågor tror jag är viktiga att fundera på om vi vill kunna fira ett jubileum igen om 100 år.

Borgå stift är ett brokigt och mångsidigt stift vilket texterna i jubileumsboken också visar. Därför tror jag att de flesta som någon gång haft något med stiftets församlingar eller väckelserörelser att göra kan känna igen sig och uppleva att ”Tillsammanskraft” inkluderar också dem.

Rebecka Stråhlman