Barns tankar kring sorg, död och saknad

TEXT: Mirva Sandén

Ett seminarium om barns sorgeprocesser ordnades på Helsingfors universitets Tankehörna 22.8. På seminariet ”Pieni sureva lapsi” på svenska ungefär Ett litet sörjande barn presenterade forskarna från Helsingfors och Uleåborgs universitet sina resultat från projektet som gjorts i samarbete med evangelisk-lutherska kyrkan.

Under korta talturer presenterade forskarna centrala resultat från projektet om barns tankar kring död, sorg och förluster.

Insamling av material har gjorts på följande sätt.

• Observation i sorgegrupp för barn och familjer som förlorat en förälder.

• Kyrkans anställdas berättelser hur de bemöter barn som sörjer, både i verksamheten och under hembesök.

• I en församling hade man en ”Tröstnalle” som tröstar barn i sorg. Vad händer då hos barn, vad berättar barnen för nallen?

• Observation i en skogsförskola under hösten och hur naturen kan hjälpa barn att tala om sorg och saknad.

• Vuxna har fått skicka in narrativ om sina erfarenheter av död, sorg och saknad.

Projektet har letts av professor Lasse Lipponen, som inledde med att lyfta fram att barns sorg inte enbart handlar om dödsfall. Barn kan sörja många olika typer av förluster, såsom att uteslutas från en lek, att börja i en ny gruppverksamhet och skiljas under dagen från sina föräldrar, att förlora ett husdjur eller att flytta till ett nytt hem. Lipponen betonade vikten av att vuxna förstår hur barn uttrycker sina känslor – både kroppsligt och emotionellt. Sorgen har dessutom kulturella och moraliska dimensioner som borde påverka hur vuxna bemöter barns upplevelser av förluster.

Undersökningsresultat

Docent Saila Poulter lyfte fram resultat från undersökningen. Barn uttrycker bäst sina tankar och känslor genom lek, etnografiska metoder och narrativa berättelser. Eftersom varje familjemedlem sörjer på sitt eget sätt, riskerar barnets sorg att förbises. Religiösa, åskådningsmässiga och spirituella aspekter kan upplevas som förvirrande, och känslan av att behöva följa vissa förutbestämda normer kring hur man bör sörja var framträdande. Kyrkans anställda berättade inte om sin egen sorg, utan om andra människors upplevelser. Det framkom att de ofta har en tydlig uppfattning om vad som anses vara "rätt" sätt att sörja. Samtidigt lyftes frågan om barns rätt att uttrycka sorg – och att det inte alltid anses lämpligt att barn visar sin sorg. I sorgegruppen betonades vikten av att se framåt efter att en förälder har gått bort. För barn är det betydelsefullt att minnas den de förlorat genom konkreta metoder. I vuxnas återberättelser från sin barndom framkom att sorgen ofta haft en djupgående inverkan på deras liv. Många beskrev att de lämnades ensamma i sin sorg, vilket har berört dem starkt senare i livet.

Barn är kompetenta att tala om sorg

Ett centralt budskap som framkom var att en förälders död – till exempel en pappas, inte innebär att han är helt försvunnen, utan att han kan fortsätta vara närvarande i barnets liv genom minnen. Dessa minnen fungerar som broar till den de förlorat, något barnet bär med sig. Ett barn som deltog i Tröstnalle-verksamheten uttryckte sin sorg med orden: ”Min sorg är en hemlighet, som jag inte berättar för min familj eller jämnåriga – för ingen förstår den ändå.” För nallen vågade barnet däremot berätta. Barnet delade sina tankar med Poulter, men hade inte berättat för sin förälder. Genom att tala med nallen om sin saknad upplevde barnet att mormor kunde höra hen. Det var en form av tröst och kontakt. Barnen i skogsförskolan visade en naturlig förståelse för livets kretslopp. De såg hur naturen dör och återföds, och detta blev en självklar del av deras världsbild. I skogen berättade barnen om sina personliga förluster. Genom lek och utforskning fick de möjlighet att bearbeta sina stora tankar, där både platsen och materialen spelade en viktig roll. Djur och ritualer blev betydelsefulla verktyg i deras sorgearbete – till exempel när de sörjde sin farfar.

Undersökningen visar att barns sorg inte kan värderas eller jämföras. För ett barn kan förlusten av ett husdjur vara mer smärtsam än att förlora en mormor. Sorgen och saknaden bidrar till barnets utveckling och hjälper dem att förstå världen ur nya perspektiv. Ingen önskar sorg, men när barnet får stöd och hjälp att bearbeta sina känslor, skapas hopp.

En teori som ännu inte tillämpats i någon större utsträckning med barn är The Theory of Continuing Bonds av Stroebe & Schut. Den bygger på idén att relationen till den avlidna fortsätter i en ny form. Barn har en förmåga att skapa sådana band – till exempel genom att tala med sin mamma via stjärnorna på himlen. De har också en intuitiv förståelse för att det kan finnas ett annat slags liv efter döden. För att bearbeta sin sorg behöver barn konkreta påminnelser som engagerar alla sinnen.

Karin Murris berättade kort om hur de i Uleåborg engagerar barn att tala om död genom filosofiska frågor med 5–6 åringar. I smågrupper använder de bilderböcker och diskuterar. Det viktiga är att inget är rätt eller fel. Barnen får sedan konkret bearbeta sina tankar om sorg, död och förluster med mångsidiga material, till exempel genom lera, teckningar och andra material.

Nytt sorgematerial ingår i projektet

Till sist presenterades två konkreta material som utarbetats under projektet. Lotta Abendstein har gjort en barnbok Etaana eteenpäin. Jämsides med projektet har ett kortmaterial utarbetats av forskarna Barnets sorg. Päivi Olkinuora berättade om hur hon använt korten på daghem. Båda materialen finns i Biblioteket för öppna lärresuser.

Det går att se på seminariet på Tiedekulma/suora lähetys

Här finns publikation: Grief as an Existential Interruption: Adults Narrating Their Childhood Grief - University of Helsinki

Ett material om hur man kan bearbeta sorg med barn, finns på finska Tutkimusmatkoja katsomusten maailmaan