Den stora dagen
Akvarell av Claus Terlinden
TEXT: Claus Terlinden
Så kom den stora dagen.
Alla änglar tog fram sina finaste glorior och putsade dem tills de blänkte som stjärnor i natten. De som hade instrument skruvade på dem, stämde och polerade, vindens och eldens änglar övade sina finaste, vildaste, vackraste dansar medan ärkeänglarna i heligt allvar granskade sina himlaskrudar. På ett osynligt tecken lyfte hela den himmelska härskaran och började sakta segla mot Betlehems ängar för att där hälsa på herdarna och fira frälsarens födelse.
Sa jag hela den himmelska härskaran?
Det var inte helt sant. En liten flock ungänglar som hade varit ouppmärksam när anvisningarna för änglaskarorna delades ut, befann sig långt borta från Betlehem i en helt annan del av vintergatan.
”Vart har alla de stora änglarna farit?” undrade en av ungänglarna.
”Ingen aning, men här är ingen kvar.”
”Det skulle visst bli en stor fest, Guds utvalda ska födas, som människa.”
”Födas?”
”Du vet, det är det som de där biologiska varelserna håller på med. De är så förgängliga att de nästan inte finns - men istället kan de föda fram nytt liv.”
”Huu!” sa en av änglarna.
”Märkligt.” sa en annan.
”Var finns de?”
”Ja, jag kommer inte ihåg.”
”Men vi måste ju dit. Det var allrahögsta order!”
Universum omkring ungänglarna var stort och stumt. Där fanns några hundra miljarder vintergator med några hundra miljarder stjärnor i varje vintergata. Tillika var det också ganska tomt och ödsligt långt mellan de ljusa stjärnöarna. Också med änglafart skulle det säkert ta en halv evighet att kolla alla stjärnor och deras eventuella planeter. Hur skulle de någonsin hinna fram i tid?
Den nästminsta ängeln började gråta: ”Hur ska vi nu hitta fram?”
”Vi måste be om hjälp. Det finns ju hur många som helst underliga och underbara skapelser i universum. Någon kan säkert hjälpa.”
Änglarna såg sig omkring. De spetsade öronen, öppnade alla änglasinnen - som de vanligtvis använder för att hitta nån som behöver hjälp. Men nu försökte de känna efter om det inte fanns någon som kunde hjälpa dem.
Först hörde de ingenting - bara den nästminsta ängelns snyftningar.
”Kan inte du sluta lipa, vi har ju ingen chans att märka något om du snyftar så där.”
Den lilla ängeln snöt sig i sin himlanäsduk och försökte bli stilla.
”Där! Hör ni?”
Alla höll andan och lyssnade intensivt.
De hörde ett svagt knastrande. Först lät det som lätta störningar i en radioapparat, eller som när någon långt borta skrynklar ihop en silverfolie. Men sedan började det låta som...en melodi? eller en tanke?
De följde ljudet och kom snart fram till en märklig planet. Den bestod nästan helt av kol, men hade en glödande kärna av järn. Runt planetens kärna hade det stora trycket skapat ett kilometertjockt lager av diamant. På planetens yta forsade floder av olja och tjära. Planetens vulkaner hade slungat diamanter ur planetens inre ut på den mörka ytan så att den glittrade som en kosmisk krona.
”Åh, så vackert!” ropade änglarna ”det är säkert här det ska födas en kung!”
Men förutom knastret verkade planeten vara helt död. Tjärsjöarna krusade sig i koldioxidvinden, svarta moln drev och regnade olja, men inte en varelse syntes till.
Och det fina knastrandet? Varifrån kom det?
Änglarna stängde ögonen och lyssnade intensivt - och plötsligt förstod de!
Det var själva planeten som var levande!
I det kilometertjocka lagret av diamant hoppade elektroner av och an i diamantens kristallina struktur. Långsamt och systematiskt, systematiskt och framför allt långsamt. Och det var det som var planetens tankar. Knastrande tidsålderstankar, långa, stora, klara som kristall.
Änglarna visste att barnet skulle födas på en planet. Det hade de uppfattat. Men de förstod att det knappast kunde vara den här planeten.
Änglarna tittade igen ut i den stora svarta rymden. De måste hitta en annan planet. Men hur skulle de hitta bland alla miljarder och miljarder mindre och större stenbumlingar som svischar omkring i den oändliga rymden?
”Fråga ett svart hål!” hördes ett svagt, sirligt knaster.
Änglarna vände sig förvånade om. Det var planeten som knastrade och försökte tänka så snabba tankar som aldrig förut.
”Ett svart hål?”
”Jo!” knastrade diamantplaneten ”ett svart hål har så stor tyngdkraft att det fångar in till sig nästan vad som helst. Kanske det har snappat upp nyheter om var universums konung ska födas.”
”Men hur hittar man ett svart hål?” frågade änglarna.
Planeten funderade en evighetssekund.
”Spana, och titta noggrant, och där ni inte ser någonting – där är kanske ett svart hål.”
Änglarna satte sig på en av de små guldmånarna som cirklade kring diamantplaneten och börja spana ut i stjärnerymden.
De hade suttit en lång stund när en av ungänglarna sade:
”Jag ser ingenting.”
”Hurra!” ropade de andra och flockade ivrigt kring henne.
”Var ser du inte nånting?”
”Nå, där!” sa hon och pekade.
Alla vände sina blickar dit hon pekade och faktiskt: där långt borta i himlamörkret var ett ställe som var liksom mörkare än mörkt, så svart, att det inte ens var svart mera.
”Snabbt, snabbt, vi flyger dit!” ropade de.
”Men var försiktiga!” knastrade diamantplaneten ”jag vet inte vad ett svart hål kan ha för inverkan på en ängel...”. Men änglarna hade redan flugit iväg och gav sig ingen tid för dessa evighetstankar.
Efter en stund kom de fram till det svarta hålet. Det såg egentligen inte stort ut, fast på något sätt kändes det nästan lika oändligt som ett universum; eller nästan som det bländande ljusets hav kring Guds tron, som var mera ljust än ljus. Fast det svarta hålet vara bara svart, och tungt, och mörkt – ett bländande mörker. Ja, det är svårt att beskriva.
När änglaskaran hade kommit närmare, öppnade det svarta hålet sina djupsvarta ögon och såg på dem. Änglarna blev nästan rädda. Fast de själva hade ingen massa kunde de känna det svarta hålets starka dragningskraft. Men de förstod också, att det inte fanns något ont i detta mörker.
Men hur ska man tilltala ett svart hål?
”Hej, Ers hålhet!” försökte en av änglarna. ”Kan Ni berätta för oss var frälsarbarnet ska födas? Ni får ju säkert en massa kunskap när Ni suger in allt som finns omkring och kommer i din, ursäkta, Er närhet.”
”Varför niar du hålet?” viskade en av änglarna.
Det svarta hålet tittade på dem och teg.
”Hallå? Kan du svara något?” ropade samma ängel som just hade viskat.
Men hålet teg.
”Får du ingenting ur dig? En sådan snork!” fnyste ängeln.
”Ja, men det kanske inte kan få nånting ur sig” funderade en annan. ”Hålet är så tungt att ingenting som faller in i det nånsin kan lämna det. Inte ett svar heller.”
Besvikna slokade änglarna med vingarna. De hade verkligen hoppats att få hjälp här.
Då hände något märkvärdigt. Det svarta hålet började vibrera och snurra kring sig själv. Först alldeles sakta, och sedan snabbare och snabbare. I kanten på det svarta hålet, där som blicken förlorar sig i det oändliga mörkret, såg änglarna hur rymdtiden vreds och slets och så steg plötsligt, längs med snurrningens axel, en stråle av lysande stoft fram. Nu liknade det svarta hålet en jätteleksaksnurra med en djupmörk kropp och ett lysande skaft.
”Vad händer?” undrade änglarna.
”Vad betyder det här?”
”Kanske det vill visa något?”
Änglarna flög ett litet varv kring den snurrande svarta bollen (och aktade sig noga för att inte snudda vid dess kant – för ingen vet ju på riktigt vad som skulle hända med en ängel som skulle dras in i detta mörker.)
Medan de funderade tittade en av änglarna ut i rymden längs med snurrans lysande skaft. ”Där! Där, ser ni? Det svarta hålet visar riktning i alla fall. Titta vart skaftet pekar!”
Alla änglar kisade med ögonen och spände blicken ut i den oändliga rymden. Och faktiskt, där, i en galax bredvid, där i det lilla stjärnmolnet bredvid α centauri strålade en liten men ändå ganska ljus stjärna.
"Det är en stjärna av spektraltyp G! Nu minns jag, det var just en sådan de talade om i förordningen!"
Nå, där lyste visserligen också en massa andra stjärnor av samma typ, men bredvid den här solen såg de änglaspår som vaga men kännspaka hängde kvar som ett flygplans kondensspår på himlen.
Snabbt som bara änglar kan flög de iväg och begav sig direkt till den lilla solen. När de närmade sig den såg de också en planet som färdades på en bana kring stjärnan.
”Där är den!” ropade en ängel.
”Men där är en planet till!”
"Och där!”
”Och där!”
”Och där också!”
”Ja, men den är så liten, jag vet inte om den kan räknas som planet.”
Nio stycken planeter och ett antal månar och större stenar flockades kring denna sol.
Vilken månne var den rätta?
”Kanske vi kan fråga de där två stora här i utkanten? De ser ganska gamla och kloka ut.”
En av änglarna flög till den ena av de stora yttre planeterna som hade en vacker krans omkring sig.
”Hej! Ursäkta, råkar Ni veta var den nya kungen ska födas?”
”Råka?” skrockade planeten ”håhå, jag vet det exakt. För jag är Saturnus, Israels beskyddare.”
”Och jag” ropade den andra jättestora planeten, som nyfiken hade kommit lite närmare ”jag är Jupiter, kungaplaneten.”
”Jamen” ropade änglarna ”säj då, var ska det hända?”
”Titta noggrant!” ropade Saturnus och Jupiter och ryckte närmare varandra. Och då, när änglarna tittade genom mellanrummet mellan de två stora jättarna, där, långt inne i planetsystemet, syntes, som en skugga mot solen, en vacker, liten planet som skimrade som en blågrön pärla. Och kring planeten stod och väntade alla de andra änglarna med vingarna fladdrande som norrsken i solvinden.
”Tack!” ropade ungänglarna och flög i ilfart mot den lilla planeten. Nu kunde de redan höra rösten av HErrens ängel som förkunnade för några herdar: ”Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och rätt som det var hann ungänglarna fram till den stora himmelska härskaran för att prisa Gud:
”Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden bland människorna som han älskar.”
Medan herdarna, som HErrens ängel hade talat med, ännu stod häpna och förstummade, for alla änglar upp till himlen igen.
Alla änglar?
”Nej, nu vill jag också se det lilla barnet” sa en av ungänglarna. De andra nickade instämmande.
Så försiktigt som bara änglar kan, steg de ner till jorden, böjde sig djupt och smög in i stallet, där de fann Maria och Josef och det nyfödda barnet, precis som den stora ängeln hade sagt till herdarna.
Ungänglarna blev så glada att de började sjunga igen. Nu sjöng de sin vackraste änglasång om universums storhet, tidens underliga gång och toner från himlen. Men de sjöng så sakta att det var bara barnets mor och den lilla nyfödda som uppfattade sången i grunden av sina hjärtan. Och innan herdarna från ängarna kom fram, hade änglarna redan farit iväg.
Antagligen på nya äventyr och villovägar.