En julpredikan

TEXT: Stefan Myrskog

Många i dag upplever livet som meningslöst och tomt, redan teologen Paul Tillich (1886–1965), talade om en andlig och existentiell ångest hos den moderna människan. Vad är meningen med livet? Vart är vi på väg? är frågor som trycker på och oroar. Enligt Tillich beror det till stor del på att människan har förlorat kopplingen till sitt ursprung och sin framtid.

Jag tänker att oförmågan att förundras är ett uttryck för meningslösheten. Genom att vinna tillbaka förmågan att förundras, kan vidder av meningsfullhet igen öppnas för människan.

Att häpen få stå inför något man inte riktigt kommer underfund med. Att få bära på en aning om något mer, något större, något som inte låter sig fångas... men som ändå på något sätt fångar och inger hopp, tror jag är en dold kraftresurs. Så vill jag se på inkarnationen – med förundran över Guds människoblivande – då Gud själv skriver ett nytt kapitel i världens och mänsklighetens historia. Förstår, det gör jag inte, men anar.

***

Maria begrundar – i hennes hjärta finns det bevarat, allt det hon fått vara med om. Ingen människa på jorden har kommit Gud så fysiskt nära som Maria. Kyrkomötet i Efesos år 431 bestämde att Maria ska kallas gudaföderskan, med det vackra tillägget: hon är den som till naturens häpnad födde sin egen skapare. Anders Arborelius, kardinal och biskop i Stockholms katolska stift skriver gällande händelsen, mysteriet, då Maria, en ung flicka får i uppdrag att föda Guds son:

“Tyst tacksamhet över detta oerhörda hade kanske varit att föredra, men ändå måste vi tala högt och ljudligt, och likväl diskret, om den kvinna, som uppfyllt Guds dröm om vad människan borde vara.”

Tyst tacksamhet över detta oerhörda hade kanske varit att föredra, men ändå måste vi tala högt och ljudligt, och likväl diskret, om den kvinna, som uppfyllt Guds dröm om vad människan borde vara.

Högt och ljudligt, och likväl diskret. Inför mysteriet blir orden små, samtidigt svindlar tanken. Vi förundras – eller så tar vi avstånd. Nej, detta kan inte vara möjligt. Och i vårt öra viskar en ängel: ingenting är omöjligt för Gud.

När vi talar om Maria, Gudaföderskan, tillskriver vi henne inte någon gudomlighet. Det är inte henne utan hennes son vi bekänner och lovsjunger. Det är han – Jesus – som är sann Gud, född av Fadern i evighet. Och samtidigt sann människa, född av jungfru Maria. Sonen är av evighet, men Maria hör skapelsen till. Ändå är hon Guds mor, och i henne möts tiden och evigheten, skapelsen och frälsningen.

Vi tar ett steg tillbaka, till bebådelsen då Maria brister ut i lovsång, och sjunger sin Magnificat. Librettot, orden till sången, kommer från Gamla testamentets texter. Texter som judarna läst och bett i hundratals år. Maria sjunger om Guds löften som nu ska infrias. Om den nya tidsålder som växer fram…, liksom barnet under hennes hjärta.

Maria är inte en menlös, sentimental varelse utan talar ett kraftfullt, profetiskt språk. Hon får hela sitt liv leva under ockupation. Hon ser ockupationsmaktens soldater på landsvägar och i gathörn. Kort efter förlossningen måste hon fly maktens vanvettiga försök att utsläcka liv som Gud tänt på jorden, då barn massakreras i Betlehem.

***

Men Maria sjunger hoppets sång, hon sjunger om en ny världsordning som ska göra slut på den ondska som funnits och fortfarande finns. Hon sjunger om det barn hon bär under sitt hjärta, julens barn: Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.

Maria är inte en kvinna som passivt underkastar sig en religion som främjar främlingskap; hon är en kvinna som inte fruktar att högt och ljudligt förkunna att Gud upprättar de ödmjuka och förtryckta och störtar världens mäktiga från deras troner.

Maria sjunger om Guds löften som nu ska infrias, om sin själ som mättats av Guds goda, på ett sätt som inga nöjen, upplevelser, konsumtion eller något annat kan mätta, hon sjunger om en kommande ny världsordning som ska bryta det ondas makt. Maria sjunger om kärlekens makt, om rättvisa och förbarmande, om upprättelse. Hon sjunger om den dag vi väntar och hoppas på! Hon sjunger om sin son, världens frälsare.

***

I närheten av krubban står Marias fästman, hennes trolovade, Josef. Om Maria begrundar det som hänt, så verkar det som om Josef mest undrar. Vad är det som pågår? Hur hamnade jag här?

“Vi kan känna släktskap med Josef, för inte förstår vi heller det under som sker i julnatten. Men Josef börjar ana något…”

Och vem kan förstå att Gud blir människa, en av oss?! Många klarar inte av att ta till sig undret, och går sin väg. Men Josef står kvar. Vi kan känna släktskap med Josef, för inte förstår vi heller det under som sker i julnatten. Men Josef börjar ana något…

Josef hade fått möta Guds budbärare, han också. Kanske minns han där han står vid krubban, den gången han höll på att svika sin uppgift, därför att han inte förstod. Han trodde ju att han förstod. När Maria blev havande fanns det bara en rimlig förklaring. Eftersom han visste att han själv var oskyldig, måste Maria ha varit otrogen…

Det är väl så för oss alla, att det är lättare att tro på det man tror att man förstår, än på det man vet att man inte förstår.

Josef visste att stening var straffet för otrohet. Men om han inte krävde upprättelse, då fanns ju inte heller något straff att mäta ut. Det var då han beslöt sig för att skilja sig från Maria, för att rädda henne från en plågsam död.

Men himlen bröt in. Det var i Nasaret. En ängel kom till honom och invigde honom i Guds mysterium: barnet Maria bar på var Guds barn. Gud själv hade valt den vägen att komma människorna nära. Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss), hade ängeln sagt. Josef förstod ingenting, men han lyssnade, och lydde... och kanske anade han, mer än trodde, att det inte handlade om Marias otrohet utan om Guds trohet. Och han gjorde som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Inte förstår han nu heller, där han står vid krubban, lika lite som vi. Den stora hemligheten är för honom lika stor som den är för oss. Men Josef får vara med ändå. Och det får vi också.