Osäkerhet, kunskap, tro – men störst av dem är osäkerheten

TEXT OCH BILD: Claus Terlinden

”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”
(Too-ticki i Tove Janson: Trollvinter)

OSÄKERHET

“Ich bin. Aber ich habe mich nicht. Darum werden wir erst”
(Ernst Bloch: Tübinger Einleitung in die Philosophie”

Jag vet inte om jag kan känna som Too-ticki.
Nog kan jag instämma på meningens första hälft.
Allting är mycket osäkert. På hälft.
Kanske till och med på fall.
Men hur hitta lugn i detta?

Osäkerhet upplevs som ett negativt laddat ord och tillstånd.
Det väcker oro. Ångest.
Väcker ibland en tvärsäkerhet som just nu tycks prägla samtal på alla nivåer.
En tvärsäkerhet som ligger till grund för de polariseringar vi upplever i många gemenskaper, både samhälleliga, politiska och religiösa. Ändå är tvärsäkerheten som oftast inte grundad i kunskap och insikt. Den är snarare en reaktion/är kompensation för osäkerheten.

O/KUNSKAP

Osäkerhet är inte ett hinder för kunskap.
Den är tvärtom en epistemisk hållning som möjliggör både tro och tänkande.

Denna insikt är i och för sig inget nytt.

Redan Sokrates framhöll icke-vetandet som filosofins och vishetens utgångspunkt.
ἃ μὴ οἶδα οὐδὲ οἴομαι εἰδέναι. ”Det jag inte vet tror jag mig inte heller veta”, framhåller han i sitt försvarstal inför atenarna som vill döma honom till döden. Och i dialogen Theaitetos benämner han förundran som filosofins princip och början: τὸ θαυμάζειν: οὐ γὰρ ἄλλη ἀρχὴ φιλοσοφίας ἢ αὕτη. (Att förundras – det finns ingen annan utgångspunkt för filosofin än detta.)

John Keats talar om ’negative capability’ (negativ förmåga) — att uthärda tvetydighet utan att tvinga fram svar. Han beskriver detta som en för konstnärer viktig förmåga i ett brev från år 1817: “Being in uncertainties, mysteries, doubts, without any irritable reaching after fact and reason.” (Att kunna vara i osäkerheter, mysterier och tvivel utan att nervöst famla efter fakta och förnuft).

Inom teologin hittar man parallella insikter hos den negativa eller apofatiska teologin, till exempel Mäster Eckhart: Gud är igenkännbar bara genom vad han inte är.
Icke-vetandet blir så den högsta formen av gudskunskap. Det betyder inte att man kan vara lat, ta genvägar. Icke-vetandet behöver formas av ens kunskap.
Nikolaus av Kues kallar det därför ’docta ignorantia’ ’det lärda icke vetandet’.

Bara osäkerhet kan leda till insikt.
Bara att möta sina gränser leder till ny kunskap.
Sokrates visste nog vad han visste.
Men var också medveten om den egna kunskapens begränsning.
Osäkerhet kan föda fram varsamhet. Den öppnar sökrum. ”Blott i det öppna” (Psb 938).
Det är viktigt med kognitiv ödmjukhet.
Motsägelser uthärdas i stället för att förklaras bort.
Det är den falska säkerheten som är insiktens fiende.

Men är det bara vår tankeförmågas begränsning som manar oss till ödmjukhet?

ALLTING ÄR MYCKET OSÄKERT

eller LIV ÄR BLIV

De senaste århundradens insikter lägger vid handen att det är själva tillvaron som är öppen, oavslutad och därmed osäker. Därmed måste också kunskapen om den principiellt vara öppen, oavslutad och osäker.

Här bara några viktiga stickord (googla gärna. Det finns hur mycket som helst material för att snurra sig ner i olika kaninhål):

Evolutionsteorin lär oss att allt liv är i utveckling. Stabilitet finns bara i mycket begränsade områden, under mycket korta perspektiv. Och den är i alla fall en dynamisk stabilitet.

Heisenbergs (inte typen från Breaking bad) osäkerhetsprincip säger att det är omöjligt att samtidigt bestämma både position och rörelsemängd för en partikel med absolut precision.

Gödels ofullständighetsteorem visar att i varje tillräckligt komplext formellt system kan det finnas sanna påståenden som inte kan bevisas inom systemet. Det visar att en strikt axiomatisering är omöjlig. Ingen uppsättning av axiom kan fånga alla sanna matematiska påståenden. Inte ens matematiken kan alltså reduceras till en fullständig och slutgiltig uppsättning av regler.

Inom psykoanalysen tog till exempel psykoanlytikern Wilfred Bion upp John Keats’ tanke om negativ förmåga för att illustrera en hållning av öppenhet. Denna öppenhet ansåg han vara mycket viktig inte bara för det pyskoanalytiska arbetet utan för livet i allmänhet. För Bion handlar “negative capability” om förmågan att kunna möta och uthärda smärtan och förvirringen som väcks när man inte förstår sig själv och de egna inre processerna. Man måste akta sig för lätta, färdigt tuggade, stereotypa förklaringar när man möter livets tvetydigheter eller emotionella utmaningar.

Iain McGilchrist lägger fram hur hjärnan (i synnerhet vänstra hjärnhalvan) vantrivs med otydlighet eller kognitiv dissonans. Moderna samhällen följer mycket vänstra hjärnhalvans ideologi och osynliggör därför osäkerheten - och den medföljande skörheten — genom en ensidig betoning av prestation, optimering, datafiering, utestängning.

Alfred North Whitehead har på ett mycket grundläggande sätt framarbetat tanken att verkligheten inte är ett tillstånd, utan ett ständigt blivande och förgående. Språket är ett redskap som ofta fördunklar denna verklighetens flytande karaktär.

”I KYRKAN TROR MAN. HÄR VET MAN.”

Tro och vetande befinner sig på samma resa. De är inte samma, men oskiljaktiga ifrån varandra. Den ena måste forma/informera den andra.

I kyrkan har vi berättelser, symboler, praktiker som just kan hjälpa oss att uthärda den osäkerhet som kunskapen behöver och för med sig. Detta bör dock inte ske genom att formulera eller framföra en högre, mera absolut, uppenbarad kunskap. Utan just genom att ge osäkerheten en form där den kan vila.

För Tomas (Joh 20) öppnar tvivlet en dörr mot mötet med den sårade, sårbara verkligheten. Jesus visar sina sår. Vi vet egentligen inte om Tomas rör vid dem. Texten berättar det inte. (Ibland är luckorna i texter viktigare än orden.) I vilket fall som helst föds tron ur det sårade, fragmenterade. Inte trots osäkerheten utan genom den.

Paulus (1 Kor 13) skriver: “Nu ser vi som i en spegel, en gåtfull bild”. Han hyser visserligen hoppet om att kunskapen skall bli ”fullständig som Guds kunskap om mig”. Men detta säger han efter att först ha konstaterat att ”kunskapen, den skall förgå”.
Den grekiska texten har här ett substantiv: γνῶσις. I det först citerade använder Paulus verb: τότε δὲ ἐπιγνώσομαι καθὼς καὶ ἐπεγνώσθην. ’Då skall jag lära känna som jag har blivit känd. (Det är svårt att återge det likadant på svenska.) Prefixet ἐπι antyder att det handlar mera om en relationell process än om ett väldefinierat kunskapspaket.

Jesus bön i Getsemane (Mark 14) visar inte (gudomligt) allvetande utan mänsklig osäkerhet inför det kommande. Det är just denna osäkerhet som måste ses som autentisk troserfarenhet.

Gordon Lathrop talar om perforerade symboler, eller ibland “broken symbols”. Lathrop menar att liturgiska symboler — bröd, vatten, eld, ord — fungerar på ett paradoxalt sätt: de är samtidigt igenkännliga och spruckna. De är hämtade från vardagslivet (bröd är bröd, vatten är vatten), men i liturgin sätts de i ett nytt sammanhang som perforerar eller bryter upp deras vardagliga betydelse.

Symbolerna bär sin ursprungliga mänskliga mening, men ställs bredvid Kristi död och uppståndelse. Symbolerna förklaras inte bort eller ersätts, utan de spräcks inifrån av det de pekar mot.

Perforeringen innebär att symbolen förblir öppen. Den kan inte slutas eller kontrolleras. Den pekar genom sig själv mot något den inte kan rymma. Det är en anti-magisk och anti-idolatrisk rörelse: symbolen äger inte det heliga och manipulerar det inte, utan är ett hål genom vilket det heliga lyser.

På samma sätt kan man tolka idén om inkarnationen som ett radikalt antagande av mänsklig sårbarhet. Gud blir inte mäktig, utan föds, är skör, hungrig, törstig, arg, ledsen, dör. Och det är i detta begränsade (eller är det en rikedom?) som gudomligheten ligger och lyser fram.

Dietrich Bonhoeffer tänker i liknande banor när han vill begripa livets väsen som fragment: han vänder sig mot föreställningen att ett människoliv måste (eller ens kan) vara fullbordat för att vara meningsfullt. Mot en sådan helhetssträvan ställer han fragmentet som en positiv kategori. Tanken hänger ihop med Bonhoeffers kritik av religionen som ett gripande efter helhet, harmoni och avslutning. Det kristna livet är inte ett projekt som ska slutföras — det är ett liv som hålls öppet mot Gud och nästan. Fragmentet blir då ett uttryck för hopp snarare än misslyckande: det ofullbordade pekar framåt, mot uppfyllelse som inte är vår att åstadkomma.

Man kan fråga sig om Bonhoeffer går för långt – eller inte tillräckligt långt?
Han talar om ”Fragmente, die Fragmente sein müssen” (Widerstand und Ergebung s 115). Men väntar sig ändå ”Vollendung [die] nur eine göttliche Sache sein kann” (ibid.), en fullbordan som kan bara vara Guds angelägenhet. Här följer han på sätt och vis samma spår som Paulus i 1 Kor 13.

Men vad om fullbordan inte betyder att alla fragment fullständigas, fylls ut?
Utan de förblir fragment och älskas som sådana? Eftersom: störst av allt är kärleken.

(Jag stöter på denna tanke när jag umgås med människor med intellektuell eller annan funktionsnedsättning. Vad betyder Gudsrelationen för dem? Ska de ’helas’? Helas från vad då: sin nedsättning? Nedsättning i förhållande till vad eller vem? Rebecca Spurrier (The Disabled Church) funderar kring dessa frågor och ser funktionsnedsättning inte som en utmaning för församlingen, utan dess teologiska resurs. Kyrkan blir kyrka bara genom närvaron av sköra människor. Alla sorters skörhet och begränsningar.)

RISKENS ASYMMETRI

Inte all osäkerhet är likvärdig. När konsekvenserna av ett felaktigt beslut är reversibla, är det klokt att dröja och söka vidare. Men när insatserna är höga och tiden knapp — i medicinska nödsituationer, i moraliska kriser, i pastorala möten med en människa i nöd — förändras kalkylen. Då blir ett utdraget icke-vetande inte längre en dygd utan en flykt från ansvar.

Den barmhärtige samariern (Luk 10) stannar inte upp för att filosofera över situationens komplexitet — han handlar. Osäkerheten om vem som är “min nästa” löses inte teoretiskt utan genom ett konkret val.

Dygden ligger alltså inte i osäkerheten som sådan, utan i förmågan att bära den utan att låta den paralysera — och att veta när stunden kräver beslut trots allt.

OSÄKERHET SOM REDLIGHET

I kyrkan har vi kanske för ofta försökt motarbeta förebråelsen ”I kyrkan tror man. Här vet vi.” genom olika former av apologetik. Istället kunde vi omfamna ”docta ignorantia”, vara medvetna om all kunskaps begränsning (utan att göra oss dummare än vi är) samt ta vara på det arv (men också nya ’tankemanicker’) som hjälper oss att navigera genom kunskapens hav under ovetandets moln.

Som kompass för denna rörelse från falsk säkerhet mot öppna frågor kan vi ta berättelsen om lärjungarna på Emmausvägen (Luk 24): där nån sorts igenkännande sker på vägen, i diskussionen, i frågandet, i delandet, i inbjudan och gästvänligheten. I ett försvinnande fenomen (det brutna brödet!) och en trevande insikt i efterskott (”Brann inte våra hjärtan?).

Men inte i stillastående visshet.

Den som inte längre ställer frågor har slutat tänka — och kanske också slutat tro.
Och den som tänker (och inte bara memorerar) måste lämna säkerheten och våga gå vidare, för: ”Denken ist Überschreiten.” (Ernst Bloch, Atheismus im Christentum s.15)