Ansvaret för det goda är gemensamt
Foto: Nikola Johnny Mirkovic/unsplash.com
Text: Yvonne Terlinden
Världshändelserna utmanar tron på mänsklighetens möjligheter att bygga rättvisa och trygga samhällen. Hur är det så svårt för oss människor att leva tillsammans? Varför blir det så fult och tragiskt? Vem är vi egentligen, hur kan vi förstå oss själva?
Jag läser Rutger Bregmans hoppfulla historia om människan (Humankind: A hopeful history, 2020). Jag vill protestera: så enkelt är det inte! Men när någon säger att människan är ond av naturen protesterar jag igen: så kan man inte säga! I varje människa finns också en annan sida, vill jag hävda.
Ondska och godhet
Frågan om människans ondska och godhet aktualiseras i krigs- och kristider. Förintelsen i Europa på 1940-talet var en sådan tid, och nu väcker det pågående kriget i Ukraina liknande frågor. Det är många som kan vittna om människors ondska, men också om människors godhet. Ludwig Igra är en svensk psykonalaytiker vars föräldrar överlevde förintelsen och flydde till Sverige. I en liten bok berättar han familjens historia samtidigt som han skriver om hur människor kunnat vara så grymma som nazisterna (Ludvig Igra: Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet, 2001). Han håller fast vid att människan varken är ond eller god, utan har tendenser till både grymhet och omsorg. Det är inte bara vissa människor som kan bli makthungriga och hämningslösa tyranner. Det kan vi alla. Desto viktigare är det att försöka förstå mekanismerna. Enligt Igra påverkas vi av det omgivande samhällets inställning till våld och respektlöshet, av föräldrarnas inställning till främlingar och engagemang för utsatta, och av våra egna inre dispositioner – får grymheten eller omsorgen mera spelrum, vilkendera blir utslagsgivande?
Advokaten och författaren Philippe Sands har liksom Igra velat förstå nazisternas brott. I sin prisbelönta dokumentär My Nazi Legacy: What our Fathers did (2015) beskriver han hur sönerna till två av de anklagade i Nürnberg ser på sina fäders ansvar. Den ene, Niklas Frank, fördömer sin far Hans verksamhet. Den andre, Horst Wächter, hävdar sin far Ottos oskuld med att säga att det inte var fadern som gav order, det var andra i den nazistiska maktstrukturen som var ansvariga. Han frikopplar sin far från ansvar för det system fadern tjänade och beskriver på så sätt sin far som reellt maktlös. Niklas Frank å sin sida håller fast vid att fadern alltid hade ett val. Orderhierarkier är ett sätt att externalisera ondskan och ansvaret. Det är lättare att flytta skulden någon annanstans än att bära den själv.
I den kristna traditionen finns ett liknande sätt att flytta skulden någon annanstans eller på någon annan. Det finns en djävul, en satan, en personlig makt som förleder människor till onda handlingar. Människor blir då offer, inte ansvariga aktörer. De kan också vända sig till satans motkraft, Gud själv, men då förblir de själva lätt en välvilligt bedjande men inaktiv skara som i alla krissituationer väntar extern hjälp – Guds ingripande. Det är ett förståeligt sätt att försöka förklara det faktum att verkligheten är komplicerad, men det kan leda till ansvarsflykt och handlingsförlamning.
Odla omsorg och ge godheten plats
Det är viktigt att knyta ansvaret till den enskilda människan genom att bevara ambivalensen och möjligheten att välja, men det är lika viktigt att som Igra se människor som sociala varelser. Vi har ansvar också för hur andra förhåller sig till grymheten – föräldrar som förhåller sig likgiltigt till andras nöd eller samhällen som legitimerar våld skapar inga stödkonstruktioner som kan skydda individer från att odla grymhet i stället för omsorg.
Ansvaret är knutet till handlingsutrymme – där det finns möjlighet att göra något, där har vi också ett ansvar.
Ansvaret är knutet till handlingsutrymme – där det finns möjlighet att göra något, där har vi också ett ansvar. När krisen är ett faktum är det många som spontant, kreativt och osjälviskt hjälper där de kan. Men Igra lyfter fram också ett annat perspektiv: hur var och en i sin roll som förälder, medmänniska, opinionsbildare har inflytande över hurdant samhälle vi tillsammans skapar. Det sker ofta i vardagslivets små valsituationer.
Det är anmärkningsvärt att det är just Ukraina som nu är under attack och väcker frågor om grymhet och ondska. Det var nämligen i Lviv som man tog de första stegen mot lagstiftning kring mänskliga rättigheter och folkmord (Philippe Sands: Vägen till Nürnberg, 2018). Lagstiftningsarbete är nödvändigt men inte tillräckligt. Empatifostran, fredsfostran och -aktivism samt nolltolerans för hatprat är andra nödvändiga nycklar, både för hurdana människor vi blir och hurdant samhälle vi bygger.
Det är lätt att förskräckt låta blicken fastna vid rapporterna om grymhet och spekulationerna om tyranners ondska och galenskap. Men kristider kan också aktivera. De inspirerar till och stärker empati, aktivism och fredsarbete. Grymheten i oss har en stark motkraft i omsorgen. Vi ser att tillvarons grymhet är lika verklig som omsorgen, livskraften, det goda i oss och runt oss. Den goda kraften är inte bara är verklig, utan också starkare än det destruktiva. Påskens händelser vittnar om att uppståndelsens kraft är starkare än dödens. Oberoende om man har en sekulär eller religiös livssyn är verkligheten och utmaningarna de samma: att enskilt och tillsammans ge grymheten och ondskan mindre rum, att odla omsorg och ge godheten plats.