Donald Trump är president och Paula White är hans profet

– om kristen extremism och hotet mot demokratin. Del 1/3

TEXT: Jani Edström

Hur kom det sig att tusentals kristna tågade mot Capitolium den 6 januari 2021, sjungande och bedjande i väntan på att himmelska makter skulle ge Donald Trump segern i presidentvalet? För att få svar på detta kan vi granska hur amerikaner förhåller sig till tro och nation, historiska väckelser, sekulariseringen och politikens polarisering.

Framför allt bör vi studera framväxten av en nationalistisk karismatisk kristendomsform som kallats Den nya apostoliska reformationen (The New Apostolic Reformation, NAR). Rörelsen som i början bars av en vision att sprida evangeliet har på ett par decennier blivit en drivkraft för kristen nationalism och global kristen överhöghet och – inte minst, ett hot mot demokratin. Här följer en liten bakgrundsteckning om hur detta var möjligt.

Politisk polarisering

År 1979 bildades rörelsen Moral Majority under ledning av predikanten och ledaren för det inflytelserika Liberty University, Jerry Falwell. Moral Majority blev under ett decennium ett av de viktigaste språkrören för den kristna högern. Även om aborträtten var den ursprungliga gemensamma nämnaren tog man upp kampen mot allt som man ansåg hota de kristna värderingarna. Kampen handlade om att skydda framför allt barnen från det ’kulturella förfallet’, som sexualundervisning, transpersoner och evolutionsläran. Den togs sedan upp av inflytelserika pastorer, jurister och engagerade föräldrar i allt från skolor till delstatsdomstolar.

“Donald Trump blev den som utsågs att göra grovjobbet, smutsjobbet om man så vill, att som en orättfärdig ledare föra de rättfärdigas talan.”

Arbetet har småningom gett resultat i och med att många skolböcker förbjudits och att den allmänna aborträtten slopats genom ett beslut av Högsta domstolen. Arbetet skedde ofta under religionsfrihetens täckmantel. När så Covid-pandemin drabbade blev religionsfriheten ett starkt argument för att hålla kyrkor öppna trots myndigheternas förbud. Samtidigt ville man ha mera kraft bakom engagemanget för Amerikas själ, inte minst på den politiska arenan. Donald Trump blev den som utsågs att göra grovjobbet, smutsjobbet om man så vill, att som en orättfärdig ledare föra de rättfärdigas talan. Trump vann valet 2015 uppbackad av majoriteten av de evangelikala väljarna, mycket tack vare sin vicepresidentkandidat Mike Pence. Om Trump inte ansågs riktigt rumsren av alla evangelikaler så var Pence den idealiska evangelikala gentlemannen som ofta inledde kampanjtalen med frasen: ”Jag är kristen, konservativ, republikan i den ordningen.”

Vilka är evangelikalerna?

Evangelikal är ingen samfundsbeteckning utan ett samlingsnamn för kristna kyrkor och samfund som förenas kring läran om pånyttfödelse (born-again) och Bibelns auktoritet. Många minns kanske Billy Graham, den världskända evangelisten som predikade på Olympiastadion i Helsingfors i augusti 2006. Han träffade påven, mötte världsledare och predikade för hundratusentals människor under flera decennier, ett budskap som berörde människor i många olika kulturer och konfessioner. Om sydstatsbaptisten Billy Graham stod för traditionella evangelikala värderingar formulerat i Lausanne-deklarationen, är hans son Franklin Graham en representant för kristen nationalism som gett sitt stöd till Donald Trump. Ännu i början av 1970-talet var abort ingen knäckfråga för de flesta evangelikaler. Idag ser vi hur den evangelikala rörelsen radikaliserats och politiserats med abortmotståndet som en gemensam nämnare.

Grovt taget kan man dela in evangelikaler enligt organisationsform och graden av karismatisk andlighet. Sydstatsbaptister och andra klassiska evangelikala rörelser är organiserade som kyrkosamfund, men är inte karismatiska. Traditionella pingstvänner som Assemblies of God är både karismatiska och samfundsorganiserade. Detsamma gäller gruppen karismatiska katoliker. Men vårt intresse gäller den allt större och växande grupp karismatiska kristna och fristående församlingar som inte är samfundsanslutna. Många är så kallade megakyrkor med tusentals medlemmar och gudstjänstbesökare. Dessa församlingar leds av lokala pastorer, apostlar eller profeter som ingår i olika nätverk, nationellt och globalt. Deras gudstjänster präglas av modern lovsångsmusik, engagerad bön, predikningar och profeterande, inte sällan med nationalistiska eller politiska övertoner.

Rädslor, värderingar och väckelsetro

Många, främst vita, evangelikaler betraktar USA som en kristen nation och amerikanerna som ett utvalt folk. Samtidigt tilltar sekulariseringen särskilt bland den yngre generationen, vilket lett till osäkerhet och rädsla för samhällets framtid. Paradoxalt nog anser många evangelikaler att de är förföljda, vilket kan kännas lite märkligt eftersom de också är den största och mest inflytelserika gruppen. Men de vill inte acceptera att de lever i ett mångkulturellt samhälle där olika röster och övertygelser syns och hörs på bekostnad av så kallade kristna familjevärderingar. De märker inte heller att de själva bidrar till sekulariseringen och kyrkans minskade trovärdighet genom sina tv-predikanters aggressiva budskap och många troendes hätska framtoning på sociala medier. Idag är evangelikaler den mest hatade religiösa gruppen, älskad endast av evangelikaler.

Så har det inte alltid varit. I traditionell evangelikal självförståelse ingår, förutom en personlig tro, ett aktivt församlingsengagemang, omsorg om samhällets utsatta. Men det är framför allt mission och evangelisation som präglat de evangelikala samfunden. Och här kommer vi till väntan på den Stora Väckelsen. De historiska väckelserna på 1700-talet och 1800-talet och pingstväckelsen i början av 1900-talet då tusentals människor kom till tro är något som evangelikaler vill se upprepas i modern tid. Mångas förhoppningar sattes till Jesusrörelsen på 1970-talet och andra senare väckelser. En del väckelser ansågs dock för extrema för huvudfåran av karismatiska evangelikaler. Andra urartade i skandaler eller tappade fart efter en tid. Men en del väckelser lämnade teologiska spår som fortfarande präglar dagens fristående karismatiska grupper och deras teologi.

Till detta återkommer vi i del 2 som publiceras den 15 maj på nyckeln.net.

Fotnot:
Lausannedeklarationen är en evangelikal kristen trosbekännelse med inriktning på mission och evangelisation, antagen vid en internationell kongress för världsevangelisation i Lausanne, Schweiz, i juli 1974 på initiativ av predikanten Billy Graham. Vid mötet deltog över 2 300 kristna från mer än 150 nationer.

Se också:

https://lausanne.org/sv/lausannedeklarationen/lausannedeklarationen
https://ekumenia.fi/sv/lausannerorelsen-och-den-ekumeniska-rorelsen/