Det var något jag ännu ville säga

Johanna Evenson

Det var något jag ännu ville säga

Fontana Media 2025, 143 s

När Johanna Evensons pappa oväntat dör, börjar hon skriva brev till honom eller snarare små meddelanden eller lappar. På det sättet fortsätter hon samtalet. Meddelandena handlar om allt det hon hade velat berätta för honom.

Johanna berättar om allt från de första blåsipporna om våren till det att hon inte vill radera honom från listan på nödkontakter. Hon vill inte svara ja på frågan ”Vill du verkligen radera kontakt?” Hon berättar om hur hon inte vet vad hon skall göra med mjölet som hon tänkt baka en kaka på tills han kom på besök och hur hon får vika ihop lakanen som han inte mer skulle använda. Hon berättar om hjälplösheten i att inte veta vad hon ska göra av den tid hon skulle ha tillbringat med sin pappa.

Meddelandena blir Johannas sätt att hålla samtalen med pappan vid liv. Kanske blir de också hennes sätt att sörja, att inte kunna berätta om det som är viktigt. I boken ställer Johanna Evenson också sin sorg i relation till andras. Har hon som fått ha sin pappa så länge rätt att sörja när så många andra mist sin förälder så mycket tidigare, när någon aldrig fick träffa sin förälder? Och alla de som har det så mycket värre? Finns det inte rum för allas sorg och har inte alla rätt att sörja på sitt sätt och så länge man behöver?

Det var något jag ännu ville säga är en personlig bok, men inte så personlig att inte vem som helst kan läsa den. Johanna Evenson vältrar sig inte i sin sorg, hon blir aldrig så privat att det blir pinsamt. För den som sörjer kan det finnas något man känner igen, för den som finns nära någon som sörjer kan boken vara till hjälp framför allt när det gäller att förstå att sorg är olika och att det är alldeles som det ska.

Maria Sten