Vad har du tänkt på, Milja?

Den här hösten har jag varit både positivt utmanad och lyckligt salig över en av våra verksamheter: frukosten som varje onsdag serveras i Söderkulla kyrka. Frivilliga står för serveringen, lokala företag bidrar med en del av produkterna och anställda håller andakten. Bland våra verksamheter utmärker sig frukosten som ett sällsynt smidigt tvåspråkigt samarbete mellan systerförsamlingarna – och som vår mest diakonala gemenskap just nu.

Här samlas människor i alla livssituationer: pensionärer, småbarnsföräldrar och andra som är lediga under dagarna. Mitt hjärta gläds alltid åt mötena runt frukostborden – äldre vars ansikten lyser upp när en liten tultar förbi, nyinflyttade som finner gemenskap och de där som först kallades ”tuffingar” men visat sig vara goda typer med tuffa erfarenheter i bagaget. För några betyder frukosten en välkommen ekonomisk lättnad, för andra en stund av sällskap när annars ensamheten väntar hemma.

Under våren, och särskilt nu i höst, har regeringens nedskärningar gjort sig märkbara även här. Vi ser fler deltagare som ekonomiskt behöver frukosten. Väggarna har redan tidigare känts trånga och vi har fått sprida ut oss i aulan. Varje vecka blir det spännande att se hur långt väggarna och det lilla köket räcker till. Fler människor som lever i samhällets utkant har hittat hit – en del med rusmedelsutmaningar.

Till en början reagerade flera av de gamla deltagarna med viss reservation inför dem som tydligt kämpar i livet. Men för oss diakoner har det varit en glädje att konkret få undervisa i den diakonala kärlek till nästan som vi alla kristna får växa i. Det har varit härligt att se hur båda parter mjuknat: från reservation till acceptans, från undvikande blickar till hälsningar – och bland de modigaste, till några utbytta meningar. Hur stor kan förändringen ännu bli? Ska vi nå samtal? Spännande!

Det som gläder mig mest är att så många nya har vågat sig in i kyrkan – många som säkert upplevt tröskeln som väldigt hög. Någon som första gången behövde starka ämnen för att våga komma in, men har vågat komma igen helt nykter. Några väntar ännu i aulan under andakten, men någon enstaka har tagit steget in i kyrksalen.

I veckan firade vi nattvard, som vi gör den sista onsdagen i månaden. En man som i några års tid suttit längst bak men aldrig gått fram drog mig i ärmen och frågade försiktigt hur nattvarden fungerar – han hade inte varit framme sedan sin konfirmation. Vi gick fram tillsammans, och jag förklarade tyst vad som händer. När jag återvände till min plats vinkade ett annat sällskap i bakre hörnet åt mig:
– Vad är liksom juttun med den där nattvarden?
Jag försökte sammanfatta nattvardens teologi och min egen upplevelse i några meningar. Deras miner var imponerade och svaret blev:
– No waau, on tää vaa hienoo.

Jag vet vad jag ska tala om nästa gång det är min tur att hålla andakten.

Milli Westerlund