När sorgen fryser fast
Mia Bäck
TEXT: Frank Berger
I Finland dröjer det allt längre innan en avliden blir begravd. I radioprogrammet Slaget i Radio Vega diskuterades i våras hur detta samtidsfenomen skapar praktiska och existentiella problem, allt från överfulla kylrum till en utdragen sorgeprocess. Kyrkoherde Mia Bäck i Åbo svenska församling möter dessa frågor varje vecka. Den finländska begravningslagen anger att begravning skall ske utan onödigt dröjsmål, men någon tidsgräns finns inte stipulerad.
Mia nämner att det finns många anledningar till att begravningen skjuts upp länge efter dödsfallet. En av dem är familjer och anhöriga bor utspritt över större områden än man gjorde för någon generation sedan.
– Förr kanske man inte förväntade sig att de som bor på annan ort ska vara med. Men nu vill man att alla tar sig hem till begravningen.
När anhöriga talar med kyrkoherden om begravning önskar de oftast att jordfästningen hålls under veckoslutet. I just Åbo finns ett särskilt omtyckt jordfästningskapell, där de mest omtyckta tiderna snabbt blir fullbokade, vilket leder till köbildning.
Idag lever vi stressiga och projektinriktade liv. Många gånger uttrycker de anhöriga att de av arbetsmässiga orsaker inte har möjlighet att ta ledigt, och därför behöver begravningen flyttas framåt i tiden.
– Vi verkar inte riktigt ha tid i dag att begrava våra avlidna.
Avgifter hjälper inte mot attityder
I radioprogrammet nämns att genomsnittet för tiden mellan dödsfall och begravning i Sverige under år 2024 var 26,4 dagar. Mia säger att det, från hennes perspektiv, låter som en kort tidsperiod.
– Om vi lyckas ordna begravning inom en månad efter dödsfallet har det gått snabbt.
I Åbo har man i flera omgångar hyrt in kylcontainrar eftersom kylrummen är fulla. Finländska medier har rapporterat om ökande kostnader för sådan förvaring, vilket är problematiskt i kombination med minskande statsunderstöd till församlingarnas begravningsväsende och minskande intäkter från kyrkoskatten.
Det blir vanligare att ordna jordfästning av en urna, där stoftet redan är kremerat. Ett sådant tillvägagångssätt förutsätter tillstånd av kyrkoherden, och är alltså en undantagshandling.
– Åtminstone hos oss i Åbo blir det här allt vanligare. Jag godkänner sådana förfrågningar varje månad. Personligen skulle jag helst välsigna en kropp till graven, och inte aska. Men jag har alltid valt att göra det så enkelt som möjligt för de anhöriga.
Inom Åbo och Sankt Karins kyrkliga samfällighet har man infört bestämmelser om att man får boka begravningskapell max fem veckor in i framtiden. Vidare har man infört avgifter om en avliden kropp förvaras längre än tre veckor i kylrum.
– Välfärdsområdet var mycket tacksamma när vi införde de här åtgärderna, men tyvärr har inte tiden mellan dödsfall och jordfästning förkortats.
När Mia går igenom samfällighetens webbplats märker hon att informationen är praktisk men saknar vägledning om varför snabb begravning är viktig både för den sörjande och för församlingen och sjukvården.
– Vi borde informera tydligt här vad begravningslagen säger och skriva ut att det är bra för sorgeprocessen om jordfästningen äger rum så fort som möjligt. På så vis kunde vi även fostra till en förändrad attityd. Folk är vilsna när en avliden dör och behöver få tydlig info.
När sorgeprocessen stannar av
Många av de anhöriga som Mia träffar är oroliga för jordfästningen. De är rädda att inte orka och funderar på om de måste ta lugnande för att klara av den. Sorgen går i olika faser, och om jordfästningen dröjer riskerar den sörjande att stanna onödigt länge i den första, akuta fasen.
– Jordfästningsriten är viktig för vår sorgeprocess. Jag tror att det skulle underlätta för många om jordfästningen kunde äga rum så fort som möjligt. Det är viktigt att få ta ett ordentligt, gemensamt farväl för att kunna gå vidare.
Döden är idag allt mindre en naturlig del av vardagen. Den göms undan på institution. Mia nämner att i Åbo och Sankt Karins ordnas allt fler begravningar enbart i kretsen av de allra närmaste.
– Folk är inte vana att gå på begravning. När man sedan skall ordna jordfästningen är det mycket som är obekant. Detta kan också leda till att förberedelserna drar ut.
Åbo svenska församling ordnade för några år sedan en välbesökt kurs om döden. Inbjudna gäster som föreläste var bland annat läkare, sjukskötare, jurister, och chefen för gravkontoret. Deltagarna uppgick varje gång till 50–60 personer. I anslutning till kursen ordnades en sorgebearbetningsgrupp med en av församlingens präster.
– Vi har planerat att ordna kursen igen. Kanske vart femte eller sjätte år? Då har det hunnit komma tillräckligt många nya församlingsbor som står inför den situationen att de har någon anhörig som inte har lång tid kvar, eller så behöver de fundera på sin egen död.
Mia vill uppmuntra alla att prata om sin begravning. Det skulle underlätta om alla, i god tid, kunde berätta sina önskemål åt sina anhöriga. Saker att ta upp kunde vara om man önskar kremering eller kistbegravning, och om det finns särskilda önskemål om minnesstund och jordfästningsceremoni.
– Det vore så mycket enklare för de sörjande att ordna en begravning om det i god tid är klart och tydligt hur den avlidne ville ha det.