Över mörkt och stormigt hav
TEXT: Hedvig Långbacka
I Kristina från Duvemåla, musikalen av Björn Ulvaeus & Benny Andersson sjunger en förtvivlad Kristina att hon om Gud inte finns är 'som en spillra på ett mörkt och stormigt hav'. Den här bilden av livet som en farofylld och stormig resa över havet är mycket gammal och finns tidigt med i kristen tradition.
Över villande hav behöver människan ett tryggt skepp och redan under de första decennierna av kristna församlingar blev skeppet framför allt en symbol för kyrkan. Kyrkan skulle vara det fartyg som förde människornas själar genom livets alla stormar, över ett farligt hav av vantro, världslighet och förföljelser in i den trygga hamnen i himlen.
Både i bildkonst och i texter refererade man dels till ledarna i kyrkan, biskoparna, som styrmän som håller rätt kurs, dels till Jesus, som den som styr kyrkans skuta tryggt i hamn.
Kyrkan = ett tryggt skepp
Kristendomen fick sin början kring Medelhavet där både handels- och krigsfartyg var bekanta fenomen för de allra flesta och själva den kristna tron spreds i hög grad via handelsvägarna över havet. Så skeppen som symboler var för majoriteten av människorna lätta att förstå och associera vidare kring.
Skepp börjar dyka upp i kristen symbolik redan under antiken – en skeppsmast med en stadig bom bildar ju ett kors och under förföljelsetider kunde man använda skeppet som en slags hemlig Kristussymbol. (Kyrkornas världsråd har ett sådant skepp som logo).
Det att kyrkans olika delar kom att på många språk kallas skepp (mittskeppet, sidoskeppet osv) grundar sig i samma tanke – att Guds kyrka är människornas trygga tillflykt på världens villande hav. I ett dokument, Constitutionae apostolicae från trehundratalet står det:
'När du sammankallar kyrkans män till rådslag, gör det som en kapten som ser till att alla dekaner och präster nogsamt och med eftertanke bereder rum för alla bröder som vore de passagerare på ett stort skepp.'
'Kyrkobyggnaden skall vara lång och dess altare skall placeras i öster, sidokapellen skall vara på ömse sidor och på så sätt skall kyrkan synas vara som ett skepp. (....) Kyrkans dekaner skall vara färdiga att på allt sätt hjälpa och stöda präster och lekmän, ty de är som sjömän och vet hur allt ordnas på bästa sätt ombord.'
Kyrkskeppen
I många kyrkor i vårt land, särskilt i kusttrakterna, hänger s.k. Votivskepp eller kyrkskepp. Här är det inte direkt fråga om symbolik, men kanske litet ändå! Votiv kommer från det latinska ordet löfte.
Hårt väder och svåra stormar gjorde och gör fortfarande att sjöfarandet är riskfyllt. Det finns mycket gamla bevis på att besättningar i sjönöd bad om räddning och om att få komma tryggt i hamn – och lovade något i gengäld. Till exempel att bygga en fartygsmodell och hänga upp den i hemkyrkan.
Det äldsta bevarade kyrkskeppet i Finland gjordes 1608 och finns i Hauho gråstenskyrka i Tavastland. Men de flesta finns längs kusten, inte minst i skärgårdskyrkor. Vad församlingarna tänkte och visste om dem kan vi inte veta, men troligen berättades historier om dem från generation till generation. Och visst är det möjligt att kyrkobesökare både förr och nu ser på skeppen och tänker på räddning och frälsning både av skepp och själar.