MED HELA KROPPEN - Om bibliodrama, text, kropp och insikt
TEXT: Claus Terlinden
Maria vid Jesu fötter
Med hjälp av dukar och kuddar har vi skapat rummet i Marias och Martas hus. Några rekvisita symboliserar måltiden som Jesus och lärjungaskaran samlas kring. Vi ligger till bords, så som man kanske gjorde, då och där. I tur och ordning blir vi inbjudna att ta Marias roll. När det är min tur stiger jag in i rummet, känner av atmosfären, lärjungarnas delvis nyfikna, men också häpna och kritiska blickar. Jesus förväntansfulla, vänliga och tillåtande hållning. Jag går fram, sätter mig vid hans fötter på den bänk han ligger på. Jag känner efter i min kropp - och förstår att det här är inte en underdånig gest. Inte en hierarki, så som det skulle bli i en stolsittande kultur. Nej, här kommer jag på samma nivå med alla andra och nära mästaren. Jag förstår vilken emanciperande handling det är att sätta sig nära honom. ”Det skall ingen ta ifrån henne.”
Lite historia
Peter Pitzele
Bibliodrama är en kreativ och interaktiv metod att förstå och utforska texter. Metoden har sina rötter hos olika individer och rörelser. Ett viktigt namn är Peter Pitzele. Pitzele är en US-amerikansk litteraturvetare. Skapandet av termen "bibliodrama" tillskrivs ofta honom. Pitzele arbetade också som psykoterapeut och utvecklade därifrån sin teknik på 1960-talet. Han tänkte att det kunde hjälpa hans klienter till djupare insikt och medvetenhet om de engagerade sig med bibliska berättelser genom dramatiska och litterära övningar. Som judisk människa arbetade han ofta med texter ur den judiska traditionen. Han använde för detta metoder från psykodrama och improvisationsteater.
Psykodrama är en terapimetod som utvecklades av Jacob L. Moreno i början av 1900-talet. Psykodrama använder rollspel och dramatiska tekniker för att utforska psykologiska och emotionella frågor. Där Freuds metod kunde sammanfattas med ”berätta, så förstår jag dig” kunde Morenos ansats symboliseras med orden: ”Visa mig, så förstår jag dig.”
Från USA spred bibliodramametoden sig först främst till Tyskland och Schweiz (Samuel Laeuchli, Gerhard Marcel Martin, Heidemarie Langer, Tim Schramm) och därifrån till Finland. Pionjärer i Finland blev Sirkku Aitolehti och Kari-Pekka Kinnunen, som bekantade sig med den tyska bibliodramatraditionen. Heikki Räsänen är ett annat viktigt namn som får symbolisera att det i bibliodrama finns en exegetisk energi som också professionella exgeter har nytta och glädje av.
Under åren har bibliodrama förgrenat sig och anpassats och använts i religiösa, religionsdialogiska och andra utbildningskontexter. Bibliodrama tillåter människor från olika bakgrunder att engagera sig med heliga och andra texter och få perspektiv och insikter som kanske inte skulle ha öppnat sig så enkelt om man bara suttit för sig själv och läst och studerat.
Hermeneutik
Vad är sanning?
En viktig insikt i bibliodrama är att både kroppen och gruppen är viktiga förutsättningar och tankeredskap när man vill förstå texter.
Sanning är nämligen ofta inte enkel eller entydig. Det har att göra med både språkets och verklighetens natur.
Ord är, så effektiva och viktiga de än är, ganska trubbiga redskap.
Om du till exempel tar ordet ’stol’, kan det gömma sig en hela massa olika verkligheter i detta ord (röd stol, barnstol, stol gjord av trä, eller av metall och så vidare). Också mera omfattande beskrivningar måste alltid lämna många detaljer öppna och obestämda.
Men också verkligheten själv är komplex. Och den är öppen. Verklighet är inte en evigt och för alltid fastställd status utan en process, en oupphörlig förändring med bara mer eller mindre tillfälliga identiteter.
Allt står i relation till varandra och påverkar och förändrar varandra.
Varje text bär därför med sig ett interpretationsspektrum. För att förstå en text (eller den verklighet den vill återspegla eller skapa) behövs många alternativa röster. Alla alternativ är säkert inte lika sannolika. Man kan anse en viss tolkning som den mest lämpliga. Men få texter är så entydiga att de rymmer bara ett sätt att förstå dem. (Inte ens bruksanvisningar som ju strävar efter entydighet, når alltid upp till den.) Det är i och för sig de flesta medvetna om. I bibliodrama blir detta väldigt tydligt och blir del av själva metoden. Både lekfullheten och grupprocessen berikar och mångfaldigar förståelsen. Ingenting är fel, allt är tillåtet. Så finns det plats att tänka utanför boxen och inkörda banor, att lyssna (eller spela, undersöka) alla möjliga interpretationsmönster.
Peter Pitzele kallar denna texternas öppenhet för ”white fire”, den vita elden. Det är en tanke från den judiska traditionen. Den talar om den ’vita elden’ som lyser fram mellan bokstävernas svarta eld (אש שחורה על גבי אש לבנה). Idén är att den heliga texten bortom nån sorts ordagrann förståelse bär med sig ett universum av olika möjliga interpretationer som gömmer sig bakom bokstävernas skenbara entydighet.
En annan insikt som utnyttjas är att förståelse alltid sker via hela kroppen. Hjärnaktiviteten, tankarna är visserligen en viktig, men på inget sätt den enda ingrediensen. I bibliodrama ingår därför alltid övningar för kroppsligt medvetande, uppvärmningsövningar och rörelser.
Allt detta är hermeneutiska faktorer som finns med i all läsning och tolkning, även när man sitter ensam i sin kammare med en text.
I bibliodrama tas de fram, aktiveras och används de på ett mera medvetet sätt.
Metoder
Bibliodramats praktik innebär vanligtvis att deltagarna antar (explicita eller implicita) roller från en berättelse (eller text – det går också att göra bibliodrama med till exempel psaltarpsalmer eller brev från Nya Testamentet) och låter dem reagera med varandra.
Rollerna utgörs då inte bara av aktörerna i en berättelse. Det kan också vara föremål eller enskilda ord och uttryck i en text.
Till varje session hör förutom övningar och improvisationer också att man stannar upp tillsammans för reflektion, stunder då man diskuterar texten, insikter, karaktärer och utbyter lärdomar som har stigit fram under processen.
Det har utvecklats olika metoder som möjliggör och stöder denna process.
Några exempel på metoder:
STATY
Deltagarna delas in i mindre grupper. De funderar tillsammans över (en del av) texten och formar sedan tillsammans en staty, en stillbild med sina egna kroppar. Resten av gruppen betraktar statyn och berättar vad de ser, innan gruppen själv berättar sin tolkning.
PARMÖTEN
Gruppen delas in i två grupper som ställer sig i två rader mittemot varandra. Varje rad får en roll från texten (till exempel Jesus och Marta).
I tur och ordning möts varje par, eventuellt först pantomimiskt. När man har mötts går man vidare till den andra sidan och byter så roll. I en andra omgång av möten kan man använda ord. Ett samtal utvecklas.
Många olika aspekter av texten kan komma fram i dessa möten.
GRAND PLAY
Alla deltagare tar varsin roll från texten. (Och rollen kan vara vad som helst i texten, till exempel Petrus, samariten eller åsnan, eller någon eller något som inte alls nämns i texten, till exempel den överfallna mannens hustru. Bara fantasin sätter gränser). De börjar spela, improvisera. Bibliodramaledaren följer spelet. Hen kan stanna spelet emellanåt, intervjua rollen. Eller be en annan roll komma in i spelet och så vidare.
Funkar bibliodrama för allt och alla?
I princip kan (och skall) bibliodrama anpassas till vilken grupp som helst. Detta sker till och med under bibliodramats gång, där en skicklig ledare reagerar på gruppens intressen, upptäckter, konflikter och frågeställningar.
Omsorgsarbete
Bibliodramats betoning av kroppens och gruppens roll för textförståelsen öppnar tankarna för möjligheten att använda det med människor som inte har ett så starkt (eller inget alls) verbalt språk.
Jag har gjort försiktiga försök med det i mina omsorgsskribor.
Den nedsatta förmågan att gestalta helheter, eller att följa tankar under en längre tid, eller att inta roller sätter dock gränser för hur processer kan utvecklas och hållas ihop. Upplevelsen blir viktig, kanske inte ens så mycket inlevelsen. Den reflektiva biten måste då bli i bakgrunden. Ett vanligt bibliodrama kan vara från minst 1,5 h till flera dagar. Också detta kan ofta vara en utmaning för människor med intellektuell funktionsnedsättning.
Konfirmandläger
Jag har använt bibliodrama och enskilda bibliodramametoder i några konfirmandläger under mitt tidigare församlingsarbete. Den största utmaningen är här kanske att skapa en trygg grupp som vågar leka, testa och pröva olika roller.
Gudstjänster, andakter
Det går utmärkt att använda enstaka tekniker från bibliodrama i samlingar som gudstjänster eller andakter, både i förberelsen av eventuella tal eller predikningar, men också som element i gudstjänsten. I synnerhet förankringen i kroppen upplever jag som ett väldigt givande element. Församlingen kan t ex uppmanas att känna efter i sin kropp, eller göra enkla rörelser eller övningar.
Bibliolog
Bibliolog en specialform av bibliodrama. Den utvecklades av nämnda Peter Pitzele och lämpar sig också för större grupper eftersom man sitter kvar på sin plats. Metoden blir mera ledarcentrerad då, men elementen av att känna sig in i och stundvis inta olika roller och tänka och tala utifrån dem finns med.
Bibliotanz
En annan spännande förgrening är Bibliotanz (bibliodans), där man använder sig av tekniker från improvisationsdans för att möta texten. Förståelsen förskjuts ännu mera till det kroppsliga och rörelser.
Det finns bibliodramasällskap i flera europeiska länder. De ordnar och koordinerar bibliodramagrupper samt utbildningar.
www.bibliodrama-ebn.eu
Litteratur:
Minna Salmi: Bibliodraama ja raamatuntulkinta 2018
Frida Hellsing, Magnus Myrberg, Birgitta Walldén, Henrik Ydreborg (red.): Handbok i bibliodrama (2014)
Peter Pitzele: Scripture Windows 1998
Gerhard Marcel Martin: Sachbuch Bibliodrama 1995