Rysslands bysantinska rötter, del 3

Text: Hedvig Långbacka

'Moskva är det tredje Rom och det kommer aldrig att finnas ett fjärde'. Så skriver munken Timofej i storfurstendömet Moskva år 1520. För oss som främst lärt oss historia ur ett västeuropeiskt perspektiv kan det här ju låta hur underligt som helst. Vad har det antika Rom vi läst om och det medeltida Moskva gemensamt?

Svaret är att Timofej och andra i det blivande Ryssland inte vet någonting alls om det antika eller tidigkristna Rom. Vad de vet är att det bysantinska riket såg sig som en efterträdare till det gamla romerska riket och dessutom som den kristna världens centrum. Ryssland såg sig i sin tur som Bysans’ arvtagare.

1453 lyckas nämligen ottomanske sultanen efter år av utnötningskamp nå fram till Konstantinopel och belägra staden. Till den kristna världens förskräckelse lyckas hans trupper erövra Konstantinopel och snart därefter vad som i övrigt finns kvar av det gamla Bysans, Östrom. Den heliga vishetens kyrka blir en moské och en stor del av stadens munkar och präster flyr till länder där deras trosfränder finns, inte minst till den nya stormakten Moskva, som snart börjar kalla sig Ryssland.

Moskva blir en stormakt

Ivan lll

Vid det här laget har den lilla staden vid floden Moskva expanderat, utropat sig till storfurstendöme och dess furste, Ivan III har stora ambitioner. Han hör till den nya elit som fått inflytande och makt under mongoltiden. De mongoliska härskarna ville framför allt ha ekonomisk nytta av sina undersåtar och högst status bland dem fick de som var bäst på att driva in skatter. När mongolerna släppte sitt grepp om Kievriket och Moskva var det ur den eliten som den nya fursten kom.

Storfursten Ivan III (1440-1505) är alltså den som på allvar sätter igång att utvidga landet åt alla håll. Han har stora ambitioner och för krig mot bland annat Sverige och Litauen (då ett av de största länderna i Europa). I väst erövrar hans trupper den stora och rika stadsstaten Novgorod och furstendömet Tver. Det ryska riket växer från 30 000 km² 1462 till 2,8 miljoner km² 1533.

Ivan III gifter sig med dottern till den sista kejsaren av Bysans, Zoe Paleologos. Och det är här tanken på Moskva, snart kallat Ryssland, som det tredje Rom kommer in i bilden.

Det andra och det tredje Rom

Konstantinopel hade kallats det andra Rom, arvtagare till den antika huvudstaden där så många kristna församlingar växte fram. Det var från detta andra Rom många slaviska folk fått sina missionärer, sin tro och sina traditioner, för att inte tala om sitt skriftspråk, kyrkoslaviska.

Det av vikingaättlingar styrda Kievriket antog kristendomen 989 och därifrån spreds tron också till de fjärran östra trakterna kring Vladimir och Moskva. När det kristna Bysans går under ser kyrkan i Ryssland sig som den självklara arvtagaren till den bysantinskt-ortodoxa och de värdsliga härskarna är inte sena att haka på!

Man deklarerar att det går en rak linje från det tidigkristna Rom via Konstantinopel till Moskva.

“I Bysans var idealet för hur samhället skulle vara 'symfoni', samklang mellan den värdsliga och den kyrkliga makten - kejsaren sågs som Kristi företrädare på jorden och - så länge han regerade väl – snudd på gudalik.”

Ryssland och den ryska kyrkan tar över mycket av bysantinskt tänkande, ceremonier och symboler, inte minst dubbelörnen som ryska fursten adopterar över när han gifter sig med Zoe. I Bysans var idealet för hur samhället skulle vara 'symfoni', samklang mellan den värdsliga och den kyrkliga makten - kejsaren sågs som Kristi företrädare på jorden och - så länge han regerade väl – snudd på gudalik.

De ryska furstarna hade ingenting emot att just den traditionen gick vidare.

Det bysantinska imperiet hade sett sig som försvarare av den enda rätta tron, den ortodoxa, och som en beskyddare av alla 'riktiga' kristna mot hedningar, muslimer och katoliker. Beskydd på ett både symboliskt och alldeles konkret plan till exempel mot de asiatiska folk som med ojämna mellanrum kom ridande över de östliga stäpperna.

Bysans såg sig också som en frälsarnation – som det rike som räddade världen från ondska och omoral, (dekadens för att använda Putins och hans meningsfränders terminologi.) Så länge det fanns munkar i Konstantinopel som bad för alla rättrogna skulle världen snurra på. Trots alla ’feltroende’ i Västeuropa.

Likt och olikt

Constantine XI Palaiologos

Den ryska kyrkan tar till sig bysantinska ceremonier, inte minst ikontraditionen, men är inte så intresserad av den bysantinska teologiska debatten. För att nu inte tala om det arv från antiken som har bevarats i Östrom; kopior av antika texter – pjäser, dikter, filosofiska traktat. Minnen från ’hednatiden’ i Medelhavsländerna vill man inte veta av. I och med det uppkommer en rejäl spricka mellan Ryssland och det övriga Europa.

Kärleken till skönhet och ceremoniell prakt går däremot direkt i arv. I Bysans hade hovets och kyrkans ceremonier allt mera kommit att likna varandra. Samma sak händer i Ryssland; skönheten i arkitektur, musik och ikoner inspirerar till vördnad inför både tsaren (som Ivans III efterföljare börjar kalla sig) och Kristus och helgonen.

Kejsaren och kyrkan är enig: Ryssland är av Gud utvalt till ett heligt land, ett land som skall rädda världen och skydda det ryska folket mot all värdslig ondska. Detta alltså i teorin. I praktiken uppstår enorma skillnader mellan den lilla eliten och den stora massan av livegna jordbruksarbetare som snarast skulle behöva skydd mot sin överhet.

Arvet från Bysans märks fortfarande på flera sätt. Tyvärr spelar det en inte ringa roll i det krig som nu pågår i Ukraina. Mer om det om två veckor!